penningelönen, måste nutidens särdeles högt upp-
drifna pris å lefnadsförnödenheter, göra lönen mera
otillräcklig än tillförene. jd
Hvad länsmannen i de norra provinserna angår,
förekommer, att han icke, såsom i öfriga delen af
rike:, innehar boställe, hvars uppskattning oförän-
drad qvarstår och visserligen ingår uti lönevilkoren,
icke till ett belopp som står i rätt förhållande till
en senare tids gällande priser å hvad det nemera
afkastar. Länsmannen i de norra länen måste, till
följd af den nådiga instruktionen, för hvad pris som
helst emot hyra förskaffa sig bostad inom sitt di-
strikt; h araf följer att han, för att få tak öfver
hufvudet för sig och de sina, nödgas afstå en stor
del af den kontanta lönen. Länsmannens tjenste-
åligganden, förut många, vigtiga och maktpåliggande,
hafva, oaktadt lönernas förminskning, blifvit genom
den nådiga instruktionen ännu mera tillökade. Den
fabelaktiga tid då länsman icke behöfde någon lön,
emedan han visste på annat sätt bereda sig inkom-
ster, — om den än ens egt tillvarelse, — är länge-
sedan förbi. Tidens kraf på duglighet och heder äf-
ven inom derna tjenstemannagrad medgifver icke
någon förmodan om andra inkomster än den lön sta:
ten består länsmannen och det lilla han genom lag-
lig åtgärd i tjensten kan förskaffa sig, hvilket se-
nare dock nästan alltid och allestädes inskränker sig
till en obetydlighbet, särdeles sedan åtal emot brön-
vinstillverkning och försäljniog deraf i smyg nastan
helt och hållet upphört. Huru tänka sig att en he-
derlig och ofta akademiskt bildad och exam-nerad
person, hvilken inträdt på denna tjenstemanna! ana,
men tillika antingen haft olyckan att vara skuldsatt
eller ock knutit äktenskaplig förbindelse, i sådant
fall kunna lefva på en löneinkomst af 300 rdr? -
det gränsar till det omöjliga! — Han tvingas der-
före, att antingen förneka sig lifvets sanna bestäm-
melser eller ock framsläpa det i ytte.sta nöd ch
fattigdom.
Om man något litet betänkte denne tjensteraans
sambhällsställniog, skulle en större frikostighet ilöne-
vilkoren från statens sida göra sig gällande. Då i
betraktande tages hans dagliga beröring med mot
all ordving illvilligt, eller ock visserligen laglydigi
men okunnigt folk, som likväl, enligt Ehrensvärd:
vär fullt af hetsigheter, skall, enligt insändarens
tanka, den öfvertygelsen hos hvar och en göra sig
gällande, att hos denna person, som innehar platsen
att vara närmaste länken emellan styrande och styr-
da, bör förefinnas egenskaper dem ej alla besitta.
Här fordra: hufvudsakligen så väl hofsamhet som
stränghet, förenadt med ett ej obetydligt mått af
kunskap i gällande lagar och f:rfattningar, ytterlig
rättrådighet och ekonomiskt sjelfbestånd.
Efter insändarens åsigt är den föråldrade men ännu
gällande och ofta uttalade åsigten att länsmannen
skall hafva så liten lön som möjligt, för att derige-
nom sporra honom till drift i tjensten, helt och hål-
let grundfalsk, hvilken åsigt bäst visar sig deraf att
då, ehuru driftig han än må vara, intet i tjensteväg
ir att åklaga, såsom nu i allmänhet är händelsen,
han ock ingenting kan förtjena. Insändaren tror der-
emot att, om den bestämda årliga ordinarie lönen
vore så tilltagen att länsmannen deraf hade sin nöd-
torftiga bergning, han ock derigenom kan och bör
med mera både vilja och förmåga sköta sina ålig-
ganden och ej, såsom nu är fallet, för att förtjena
en ytterst ringa penning, i de obetydligaste saker,
der ej något lagvidrigt eller eljest särdeles stridande
emot god ordning blifvit begånget, ändock nödgas
väcka åtal, hvaraf så väl domstol som åklagare och
den tilltalade lida mera än saken förtjenar. Insända-
rens åsigt om länsmannen är, att han icke af folket
skall betraktas såsom en buse eller ett nödvändigt
ondt, för hvilket folket har afsky och förskräckelse,
utan bör det uti honom se den person till hvilken
det, i ämnen hvaruti det sjelft ej eger någon insigt,
har närmast att vända sig för att erhålla upplysnin-
gar och råd. Om folket då uti denne rådgifvare
finner den af staten någorlunda lönte tjenstemannen,
som ej för sin utkomst behöfver trakassera det, bör
och skall ovilkorligen ett inbördes förtroende emellan
folket och honom uppstå, som skulle åstadkomma
mycket välgörande verkningar i det allmänna. Den
fordomdags så väl på vers som prosa uttryckta, ehu
oftast falska åsigten om desse tjenstemän, hvilk-
åsigt till och med fortlefvat in i vår tid, skulle fö:
svinna, och den underordnade, men rättrådige o
mycket godt verkande kronobetjenten qvarstå. —
Det tyckes således att häruti den gamla tidens slen-
trian bör tillbakaträda för nutidens fordringar.
För att ådagalägga befogenheten och nödvändig-
heten af en lönetillökning för länsmannen, och til-
lika visa hurusom den nuvarande otillräckliga lönen
försvinner till ett intet, vill insändaren medaela föl-
jande kalkyl:
Lön på stat . . ss ss ss ss so so - - 300.
Afgår:
Hyshyra . . so so so so so - - - 66: 32.
Ved och ljus . . so so so. - - 53: 16.
Kontribution . ss ss so so - 6: 32.
Lön till ett tjenstehjon . . . . 33: 16.
Resor i tjensten, hvarför ingen er-
sättn ng åtnjutes, minst . . . 100: —
Kostnader till ombud att lyfta lö-
neqvartalerne, pensionsafgift och
porto . . s. - ss. 2. 14: — 274,
Således återstå bko rdr 26,
hvilka, fördelade på 365 dagar, gör 3 sk. 5 rst.
(säger tre skillingar fem runstycken) banko per dag
till kläder och föda för sig, familj och tjenstehjon.
Bonde får länsmannen icke vara och såsom herre-
man kan han ej heller lefva med de inkomster han
har. Han har då ingen annan utväg än att antin-
gen lefva på kredit så länge detta system bär sig,
dock utan hopp att framdeles med säkerhet kunna
betala de gjorda skulderna, eller ock icke ega bröd
för dagen. Ett dylikt förhållande kan aldrig vara
förenligt med regerings och ständers mening eller
värdighet.
Innan insändaren går att afsluta detta ämne, må-
ste dock tilläggas några ord om tillkomsten af en
del länsmannens inkomster, hvilka äro så väl för
denne tjensteman som folket af mycken vidrig, om
ej rent af demoraliserande egenskap, nemligen ut-
mätningar. Det är genom mängden af dessa, som
länsmannen skall bereda sin hufvudsakliga inkomst;
hvarför ock ju fattigare och mera skuldsatt en all-
moge är, desto större inkomster har länsmannen att
motse. Han skall således hämta sitt bröd från den
fattige, och nödgas fördenskull, för att ej sjelf svälta,
underkasta den arme gäldbundnes allranödvändigaste
artiklar utmätning. Då heter det att länsmannen
är obarmhertig, till och med orättvis, men, orsaken
härtill ligger uti löneotillräckligheten.
Ehuru visserligen mycket mera kunde sägas för
närmare behjertande af denne oumbärlige, men myc-
ket illa lönte tjenstemans betryckta ekonomiska ställ-
ning, hoppas insändaren att det anförda skall vara
tillräckligt för att härå fästa de snart sammanträ-
dande riksdagsmännens uppmärksamhet; och lärer
regeringen icke undgå att i de förslag till ny Iöne:
reglering för civilstaten, som nu uppgöras, äfven ihåg.
komma -länsmännen, hvilka mer än måhända någor
annan tjenstemannaklass deraf äro i behof.
sa
UTRIKES.
Med ångfartyget Nordstjernan ha vi mot
tagit tidningar från London af den 27, Paris
och Brissel af den 28, Hamburg af den 2t
och Berlin af den 30 Sept. Södra posternsö
ha medfört tidningar från Köpenhemn, gående
äfvenledes till den 3) Sept.