penningelönen, måste nutidens särdeles högt uppdrifna pris å lefnadsförnödenheter, göra lönen mera otillräcklig än tillförene. jd Hvad länsmannen i de norra provinserna angår, förekommer, att han icke, såsom i öfriga delen af rike:, innehar boställe, hvars uppskattning oförändrad qvarstår och visserligen ingår uti lönevilkoren, icke till ett belopp som står i rätt förhållande till en senare tids gällande priser å hvad det nemera afkastar. Länsmannen i de norra länen måste, till följd af den nådiga instruktionen, för hvad pris som helst emot hyra förskaffa sig bostad inom sitt distrikt; h araf följer att han, för att få tak öfver hufvudet för sig och de sina, nödgas afstå en stor del af den kontanta lönen. Länsmannens tjensteåligganden, förut många, vigtiga och maktpåliggande, hafva, oaktadt lönernas förminskning, blifvit genom den nådiga instruktionen ännu mera tillökade. Den fabelaktiga tid då länsman icke behöfde någon lön, emedan han visste på annat sätt bereda sig inkomster, — om den än ens egt tillvarelse, — är längesedan förbi. Tidens kraf på duglighet och heder äfven inom derna tjenstemannagrad medgifver icke någon förmodan om andra inkomster än den lön sta: ten består länsmannen och det lilla han genom laglig åtgärd i tjensten kan förskaffa sig, hvilket senare dock nästan alltid och allestädes inskränker sig till en obetydlighbet, särdeles sedan åtal emot brönvinstillverkning och försäljniog deraf i smyg nastan helt och hållet upphört. Huru tänka sig att en hederlig och ofta akademiskt bildad och exam-nerad person, hvilken inträdt på denna tjenstemanna! ana, men tillika antingen haft olyckan att vara skuldsatt eller ock knutit äktenskaplig förbindelse, i sådant fall kunna lefva på en löneinkomst af 300 rdr? det gränsar till det omöjliga! — Han tvingas derföre, att antingen förneka sig lifvets sanna bestämmelser eller ock framsläpa det i ytte.sta nöd ch fattigdom. Om man något litet betänkte denne tjensteraans sambhällsställniog, skulle en större frikostighet ilönevilkoren från statens sida göra sig gällande. Då i betraktande tages hans dagliga beröring med mot all ordving illvilligt, eller ock visserligen laglydigi men okunnigt folk, som likväl, enligt Ehrensvärd: vär fullt af hetsigheter, skall, enligt insändarens tanka, den öfvertygelsen hos hvar och en göra sig gällande, att hos denna person, som innehar platsen att vara närmaste länken emellan styrande och styrda, bör förefinnas egenskaper dem ej alla besitta. Här fordra: hufvudsakligen så väl hofsamhet som stränghet, förenadt med ett ej obetydligt mått af kunskap i gällande lagar och f:rfattningar, ytterlig rättrådighet och ekonomiskt sjelfbestånd. Efter insändarens åsigt är den föråldrade men ännu gällande och ofta uttalade åsigten att länsmannen skall hafva så liten lön som möjligt, för att derigenom sporra honom till drift i tjensten, helt och hållet grundfalsk, hvilken åsigt bäst visar sig deraf att då, ehuru driftig han än må vara, intet i tjensteväg ir att åklaga, såsom nu i allmänhet är händelsen, han ock ingenting kan förtjena. Insändaren tror deremot att, om den bestämda årliga ordinarie lönen vore så tilltagen att länsmannen deraf hade sin nödtorftiga bergning, han ock derigenom kan och bör med mera både vilja och förmåga sköta sina åligganden och ej, såsom nu är fallet, för att förtjena en ytterst ringa penning, i de obetydligaste saker, der ej något lagvidrigt eller eljest särdeles stridande emot god ordning blifvit begånget, ändock nödgas väcka åtal, hvaraf så väl domstol som åklagare och den tilltalade lida mera än saken förtjenar. Insändarens åsigt om länsmannen är, att han icke af folket skall betraktas såsom en buse eller ett nödvändigt ondt, för hvilket folket har afsky och förskräckelse, utan bör det uti honom se den person till hvilken det, i ämnen hvaruti det sjelft ej eger någon insigt, har närmast att vända sig för att erhålla upplysningar och råd. Om folket då uti denne rådgifvare finner den af staten någorlunda lönte tjenstemannen, som ej för sin utkomst behöfver trakassera det, bör och skall ovilkorligen ett inbördes förtroende emellan folket och honom uppstå, som skulle åstadkomma mycket välgörande verkningar i det allmänna. Den fordomdags så väl på vers som prosa uttryckta, ehu oftast falska åsigten om desse tjenstemän, hvilkåsigt till och med fortlefvat in i vår tid, skulle fö: svinna, och den underordnade, men rättrådige o mycket godt verkande kronobetjenten qvarstå. — Det tyckes således att häruti den gamla tidens slentrian bör tillbakaträda för nutidens fordringar. För att ådagalägga befogenheten och nödvändigheten af en lönetillökning för länsmannen, och tillika visa hurusom den nuvarande otillräckliga lönen försvinner till ett intet, vill insändaren medaela följande kalkyl: Lön på stat . . ss ss ss ss so so 300. Afgår: Hyshyra . . so so so so so 66: 32. Ved och ljus . . so so so. 53: 16. Kontribution . ss ss so so 6: 32. Lön till ett tjenstehjon . . . . 33: 16. Resor i tjensten, hvarför ingen ersättn ng åtnjutes, minst . . . 100: — Kostnader till ombud att lyfta löneqvartalerne, pensionsafgift och porto . . s. ss. 2. 14: — 274, Således återstå bko rdr 26, hvilka, fördelade på 365 dagar, gör 3 sk. 5 rst. (säger tre skillingar fem runstycken) banko per dag till kläder och föda för sig, familj och tjenstehjon. Bonde får länsmannen icke vara och såsom herreman kan han ej heller lefva med de inkomster han har. Han har då ingen annan utväg än att antingen lefva på kredit så länge detta system bär sig, dock utan hopp att framdeles med säkerhet kunna betala de gjorda skulderna, eller ock icke ega bröd för dagen. Ett dylikt förhållande kan aldrig vara förenligt med regerings och ständers mening eller värdighet. Innan insändaren går att afsluta detta ämne, måste dock tilläggas några ord om tillkomsten af en del länsmannens inkomster, hvilka äro så väl för denne tjensteman som folket af mycken vidrig, om ej rent af demoraliserande egenskap, nemligen utmätningar. Det är genom mängden af dessa, som länsmannen skall bereda sin hufvudsakliga inkomst; hvarför ock ju fattigare och mera skuldsatt en allmoge är, desto större inkomster har länsmannen att motse. Han skall således hämta sitt bröd från den fattige, och nödgas fördenskull, för att ej sjelf svälta, underkasta den arme gäldbundnes allranödvändigaste artiklar utmätning. Då heter det att länsmannen är obarmhertig, till och med orättvis, men, orsaken härtill ligger uti löneotillräckligheten. Ehuru visserligen mycket mera kunde sägas för närmare behjertande af denne oumbärlige, men mycket illa lönte tjenstemans betryckta ekonomiska ställning, hoppas insändaren att det anförda skall vara tillräckligt för att härå fästa de snart sammanträdande riksdagsmännens uppmärksamhet; och lärer regeringen icke undgå att i de förslag till ny Iöne: reglering för civilstaten, som nu uppgöras, äfven ihåg. komma -länsmännen, hvilka mer än måhända någor annan tjenstemannaklass deraf äro i behof. sa UTRIKES. Med ångfartyget Nordstjernan ha vi mot tagit tidningar från London af den 27, Paris och Brissel af den 28, Hamburg af den 2t och Berlin af den 30 Sept. Södra posternsö ha medfört tidningar från Köpenhemn, gående äfvenledes till den 3) Sept.