den siste ej uti den tappra raden; —
vid Lappo, Ruena och Salmis stred,
vid Orawais den sista lagren vred
med bjeltarne vid Savolax-brigaden!
Om en annalkande penningekris.
Vi meddela här senare delen af den upp-
sats rörande detta ämne, som läses i Nya
Wermlands-Posten och hvaraf början infördes
i gårdagsbladet. Efter att i det föregående
hafva utvecklat anledningarne till och be-
skaffenheten af den hotande krisen, framstäl-
ler författaren de utvägar, som han anser böra
vidtagas till förekommande af dess alltför
störa våldsambet, på följande sätt:
Vi skola nu uppgifva några af de utvägar, som
till en del kunde förekomma en alltför våldsam kris,
ehuru vanligtvis i dylika fall krisen sjelf alltid blir
sitt bästa, fastän nog bittra och något sena kor-
rektiv.
Ett af de enklaste och bästa medlen vore väl det,
att hvar och en i sin stad inskränkte sin förbruk-
ning af utländska öfverflödsvaror; men då vi väl veta
att denna utväg är en af de sista man tillgriper, och
icke förr än nöden dertill ovilkorligt tvingar, såsom
efter 1837, 1843 och 1848 årens kriser, så är det
icke värdt att nw tala derom, helst den i alla fall
endast småningom kan yttra någon större verkan.
Deremot tillråda vi på det högsta att genast med
all kraft påtänka exportens förökande. Detta kan
endast till någon betydenhet ske uti artikeln span-
mål. Må derföre landtmannen så fort som möjligt
söka beräkna sitt spanmålsförråd och hvad han deraf
kan afyttra utan att blottställa sig för brist tills nä-
sta skördetid inträffar, och må han kasta det på
marknaden så fort som möjligt. Uppskjuter han der-
med till våren, så skall det säkert inträffa, att de
större spanmålshandlanderne i England, Nederlän-
derne och Frankrike förse sina magasiner från an-
dra håll, mest ifrån Svarta hafvets kuster, Rysslands
Östersjöhamnar och de Förenta Staterna, långt innan
den svenska spanmålen kan komma i marknaden,
och han får då sannolikt stå der med sina spanmåls-
säckar och sina svikna förhoppningar. Tre års erfa-
renhet bör nu ock hafva lärt honom, att den sven-
ska spanmålen realiseras med största fördel om hö-
sten, och att det alldeles icke duger för våra landt-
män att äfven vilja vara spekulanter, som i det läng-
sta tjurhålla varan, emedan det är handelns natur
att alltid uppsöka en vara der hon villigast erbju
des. Och må man härvid ingalunda bysa någon fruk-
tan att öfverlasta marknaden, ty hvad Sverge kan
afvara och erbjuda åt utlandet betyder i det stora
hela taget sannerligen så litet, att det visst icke kan
i ringaste mån trycka priset i verldshandeln.
Skulle emellertid det beklagliga förhållande in-
träffa, såsom det nu icke ser olikt till, att nagon
större del af den ännu utestående skörden förstöres
af en oblid väderlek innan den kan bringas under
tak, så förfaller naturligtvis äfven den väsentliga
hjelp vi eljest kunmat vänta af en betydlig spanmåls-
export, och denna stora olycka påkallar då så myc-
ket mera andra kraftiga åtgärders snara vidtagande.
Rtt annat lika nödvändigt, fast negativt medel är
att hvarje affärsman tills vidare inskränker sin spe-
kulationslusta, åtminstone för så vidt hans tillämna-
de företag skulle till större delen grundas på upplå-
nande pexningar. Någon hejd i den vilda egendoms-
handeln är likaledes absolut nödvändig, oeh detta
icke blott för svårigheten ait anskaffa de närmaste
köpeskillingsafbetalniogarne, så framt dessa skola sö-
kas hos de publika låneanstalterna och icke ligga
helt och hållet disponibla; utan äfven ock lika myc-
ket till ren fördel för köparne sjelfva, emedan något
dröjsmål i handeln mycket sannolikt kan komma att
hafva ett billigare pris till följd, då egendomspriaet
nödvändigtvis i betydlig mån måste rätta sig efter
penningetillgången äfvensom priset på landtmanna-
produkterna, hvilka senare nog komma att falla, der-
est krisen får riktigt utveckla sig.
En tredje åtgärd beror på statsmakterna och bör
vid den kommande riksdagen tilldraga sig den aldra
största uppmärksamhet, nemligen en fullständig re-
vision af kreditlagstiftningen. Det är för bedröfligt
att efter ett så länge kändt och från alla sidor högt
uttaladt behof i dennd riktning, efter så mycket, på
förslager och smått lappverk nedlagdt arbete, man
ändå icke kommit längre än som skett i denna vig-
tiga del af lagstiftningen. Hvar hafva vi t. ex. de
inrikes vexlar, hvilka man så säkert lofvade sig af
kongl. förordningen den 6 Oktober 1848? Men utan
att inrikes vexlar komma allmänt i bruk, skola verk-
liga och svåra kriser hädanefter säkerligen återkom-
ma långt oftare än tillförene; ty det öfriga rörelse-
kapitalet, eller den egentliga penningestocken, måste
ensam blifva alldeles otillräcklig för den så hastigt
sig utvecklande rörelsens behof, hvartenda år, då
Sverge icke ligger betydligt öfver i sin utrikes han-
del, just derföre att Sverge icke har den säkra och
lätta utvägen som de rikare länderna, att hvarje
gång det kniper kunna indraga sina fordringar i
främmande länder.
Måtte man derföre på rena allvaret gripa sig an
vid den stundande riksdagen med att bringa till ett
lyekligt slut den ännu e dast till hälften utförda re-
formen af kongl. förordningen den 28 Juni 1798, och
måtte derjemte missbruket af borgensförbindelserna
bortsopas ur banklagstiftningen, så skall det nog icke
dröja länge inoan inrikes vexlar komma i allmänt
bruk, samt, hvad som är ännu bättre, behofret af
räntebärande papper inom affärsverlden låta känna
sig till den grad, att hvar och en som eger något
skall snart sagdt blifva piskad att nedlägga en del
deraf uti dylika papper; och när det en gång kom-
mit så långt, så torde äfven utländska papper kom-
ma att noteras på våra börser, och svenskarne få
erfara hugnaden af att icke endast till utländaingen
betala räntor, utan äfven af honom inkassera dylika.
Men så nödvändiga än alla dessa nu uppräknade
åtgärder äro, och så säkert de än skola förmildra
verkningarne af både nuvarande och framtida kriser,
så måste dock någon mera snart och direkt verkan-
de åtgärd vidtagas för att hejda det onda för till-
fället, och detta kan icke ske på något annat sätt
än genom indragning af främmande penningar i låne-
väg. Denna indragning åter kan ske antingen ge-
nom bhypoteksföreningarne, eller, om dessa icke finna
sin fördel dervid, genom staten. Oeh just det senare
bör efter vår öfvertygelse ske; ty jernvägsbygnader-
nas fortsättande i vida större skala än hittills kan
icke uppskjutas, med den stadgade och allmänna
opinion, som nu i landet finnes om deras behöflighet,
men penningar dertill kunna åter icke anskaffas ge-
nom ett inbemskt lån, såsom det nu till fullo visat
sig medan penningetillgången ännu var så ymnig.
och ett ytterligare försök dertill skulle, äfven om det
genom erbjudandet af fördelaktigare vilkor lyckades.
endast hafva till påföljd att bortrycka kapitalerna
från näringarne, och sålunda ännu mera förvärra
krisen. Visserligen eger statsverket för närvarande
ganska stora disponibla öfverskott, men dessa lära
nog till största delen blifva behöfliga för andra stats-
utgifter, så att jemförelsevis ganska litet deraf är
att påräkna för jernvägarne. ;
Under sådane förhållanden anse vi det för en oaf-