den siste ej uti den tappra raden; — vid Lappo, Ruena och Salmis stred, vid Orawais den sista lagren vred med bjeltarne vid Savolax-brigaden! Om en annalkande penningekris. Vi meddela här senare delen af den uppsats rörande detta ämne, som läses i Nya Wermlands-Posten och hvaraf början infördes i gårdagsbladet. Efter att i det föregående hafva utvecklat anledningarne till och beskaffenheten af den hotande krisen, framställer författaren de utvägar, som han anser böra vidtagas till förekommande af dess alltför störa våldsambet, på följande sätt: Vi skola nu uppgifva några af de utvägar, som till en del kunde förekomma en alltför våldsam kris, ehuru vanligtvis i dylika fall krisen sjelf alltid blir sitt bästa, fastän nog bittra och något sena korrektiv. Ett af de enklaste och bästa medlen vore väl det, att hvar och en i sin stad inskränkte sin förbrukning af utländska öfverflödsvaror; men då vi väl veta att denna utväg är en af de sista man tillgriper, och icke förr än nöden dertill ovilkorligt tvingar, såsom efter 1837, 1843 och 1848 årens kriser, så är det icke värdt att nw tala derom, helst den i alla fall endast småningom kan yttra någon större verkan. Deremot tillråda vi på det högsta att genast med all kraft påtänka exportens förökande. Detta kan endast till någon betydenhet ske uti artikeln spanmål. Må derföre landtmannen så fort som möjligt söka beräkna sitt spanmålsförråd och hvad han deraf kan afyttra utan att blottställa sig för brist tills nästa skördetid inträffar, och må han kasta det på marknaden så fort som möjligt. Uppskjuter han dermed till våren, så skall det säkert inträffa, att de större spanmålshandlanderne i England, Nederländerne och Frankrike förse sina magasiner från andra håll, mest ifrån Svarta hafvets kuster, Rysslands Östersjöhamnar och de Förenta Staterna, långt innan den svenska spanmålen kan komma i marknaden, och han får då sannolikt stå der med sina spanmålssäckar och sina svikna förhoppningar. Tre års erfarenhet bör nu ock hafva lärt honom, att den svenska spanmålen realiseras med största fördel om hösten, och att det alldeles icke duger för våra landtmän att äfven vilja vara spekulanter, som i det längsta tjurhålla varan, emedan det är handelns natur att alltid uppsöka en vara der hon villigast erbju des. Och må man härvid ingalunda bysa någon fruktan att öfverlasta marknaden, ty hvad Sverge kan afvara och erbjuda åt utlandet betyder i det stora hela taget sannerligen så litet, att det visst icke kan i ringaste mån trycka priset i verldshandeln. Skulle emellertid det beklagliga förhållande inträffa, såsom det nu icke ser olikt till, att nagon större del af den ännu utestående skörden förstöres af en oblid väderlek innan den kan bringas under tak, så förfaller naturligtvis äfven den väsentliga hjelp vi eljest kunmat vänta af en betydlig spanmålsexport, och denna stora olycka påkallar då så mycket mera andra kraftiga åtgärders snara vidtagande. Rtt annat lika nödvändigt, fast negativt medel är att hvarje affärsman tills vidare inskränker sin spekulationslusta, åtminstone för så vidt hans tillämnade företag skulle till större delen grundas på upplånande pexningar. Någon hejd i den vilda egendomshandeln är likaledes absolut nödvändig, oeh detta icke blott för svårigheten ait anskaffa de närmaste köpeskillingsafbetalniogarne, så framt dessa skola sökas hos de publika låneanstalterna och icke ligga helt och hållet disponibla; utan äfven ock lika mycket till ren fördel för köparne sjelfva, emedan något dröjsmål i handeln mycket sannolikt kan komma att hafva ett billigare pris till följd, då egendomspriaet nödvändigtvis i betydlig mån måste rätta sig efter penningetillgången äfvensom priset på landtmannaprodukterna, hvilka senare nog komma att falla, derest krisen får riktigt utveckla sig. En tredje åtgärd beror på statsmakterna och bör vid den kommande riksdagen tilldraga sig den aldra största uppmärksamhet, nemligen en fullständig revision af kreditlagstiftningen. Det är för bedröfligt att efter ett så länge kändt och från alla sidor högt uttaladt behof i dennd riktning, efter så mycket, på förslager och smått lappverk nedlagdt arbete, man ändå icke kommit längre än som skett i denna vigtiga del af lagstiftningen. Hvar hafva vi t. ex. de inrikes vexlar, hvilka man så säkert lofvade sig af kongl. förordningen den 6 Oktober 1848? Men utan att inrikes vexlar komma allmänt i bruk, skola verkliga och svåra kriser hädanefter säkerligen återkomma långt oftare än tillförene; ty det öfriga rörelsekapitalet, eller den egentliga penningestocken, måste ensam blifva alldeles otillräcklig för den så hastigt sig utvecklande rörelsens behof, hvartenda år, då Sverge icke ligger betydligt öfver i sin utrikes handel, just derföre att Sverge icke har den säkra och lätta utvägen som de rikare länderna, att hvarje gång det kniper kunna indraga sina fordringar i främmande länder. Måtte man derföre på rena allvaret gripa sig an vid den stundande riksdagen med att bringa till ett lyekligt slut den ännu e dast till hälften utförda reformen af kongl. förordningen den 28 Juni 1798, och måtte derjemte missbruket af borgensförbindelserna bortsopas ur banklagstiftningen, så skall det nog icke dröja länge inoan inrikes vexlar komma i allmänt bruk, samt, hvad som är ännu bättre, behofret af räntebärande papper inom affärsverlden låta känna sig till den grad, att hvar och en som eger något skall snart sagdt blifva piskad att nedlägga en del deraf uti dylika papper; och när det en gång kommit så långt, så torde äfven utländska papper komma att noteras på våra börser, och svenskarne få erfara hugnaden af att icke endast till utländaingen betala räntor, utan äfven af honom inkassera dylika. Men så nödvändiga än alla dessa nu uppräknade åtgärder äro, och så säkert de än skola förmildra verkningarne af både nuvarande och framtida kriser, så måste dock någon mera snart och direkt verkande åtgärd vidtagas för att hejda det onda för tillfället, och detta kan icke ske på något annat sätt än genom indragning af främmande penningar i låneväg. Denna indragning åter kan ske antingen genom bhypoteksföreningarne, eller, om dessa icke finna sin fördel dervid, genom staten. Oeh just det senare bör efter vår öfvertygelse ske; ty jernvägsbygnadernas fortsättande i vida större skala än hittills kan icke uppskjutas, med den stadgade och allmänna opinion, som nu i landet finnes om deras behöflighet, men penningar dertill kunna åter icke anskaffas genom ett inbemskt lån, såsom det nu till fullo visat sig medan penningetillgången ännu var så ymnig. och ett ytterligare försök dertill skulle, äfven om det genom erbjudandet af fördelaktigare vilkor lyckades. endast hafva till påföljd att bortrycka kapitalerna från näringarne, och sålunda ännu mera förvärra krisen. Visserligen eger statsverket för närvarande ganska stora disponibla öfverskott, men dessa lära nog till största delen blifva behöfliga för andra statsutgifter, så att jemförelsevis ganska litet deraf är att påräkna för jernvägarne. ; Under sådane förhållanden anse vi det för en oaf