gar utgått, som landet sedermera lyckats tillkämpa sig. Sålunda lärer det icke kunna bestridas att utan den skärpa och det kraftiga allvar i motståndet, som vid 1834 års riksdag började att under Thore Petres ledning uppenbara sig i borgareståndet, utan den obevekliga hållning, som bondeståndet först vid nämde riksdag intog under ledning af Anders Danielsson, Hans Jansson, Nils Persson-i-Boda m. fl., och utan den s. k. koalition, som vid 1840 års riks: dag tillvägabragtes mellan åtskilliga högvälborenheter på riddarhuset, samt borgareoch bonde-stånden, vårt fädernesland i när: varande stund säkerligen stått ännu vida längre tillbaka, än det för närvarande! gör: Ty derigenom, att rikets ständer vid -sistnämde riksdag visade sig ega förmåga att handla sjelfständigt och ställa sig gent emot en konservativt oböjlig styrelse; vidare derigenom att borgareståndet, hvars majoritet intill 1834 städse visat sig handla såsom ett lydigt redskap åt regeringen, då för första gången intog en fast oppositionel ställning. emot en så beskaffad styrelse; och slutligen derigenom att det alltsedan icke varit möjligt, att med mat och dryck locka bondeståndet såsom en boskapsbjord eller ett servum pecus,, ej beller att med skänker och fagra ord lura detsamma och låta det styras af talman och sekreterare; bar svenska representationen vunnit både i anseende och kraft. Man skulle mycket bedraga sig och vid bedömandet af politiska händelser vara alltför kortsynt, om man ville förneka ,. att 1840 års representationsförslag och den politiska agitation detta frambragte daft en högst betydlig andel i detta resultat: Borgareoch bondestånden lärde sig derigenom att rätt inse sin verkliga styrka och politiska betydenhet. Och på samma gång dessa stånd sålunda genom sjelfständighet tillkämpade sig en fastare och mera aktningsbjudande ställning både i förhållande till regeringen och nationen, hafva deremot såväl ridderskapet och adeln som framförallt presteståndet inför det allmänna tänkesättet sett-sitt politiska anseende mer och mer sjunka. Att detta förhållande till en början skulle verka derhän, att strid och splittring uppstodo, och att i nästan alla politiska frågor två stånd stannade mot två, tyckes oss hafva varit ganska naturligt, då nemligen eftergift icke kunde omedelbart hoppas från någondera sidan. Lika följdriktigt har det varit, att så länge regeringen förblef gungande, eller rent af stälde sig på adelns och presternas sida, spänningen skulle fortfara och oppositionen i borgareoch bondestånden derunder bibehålla en viss karakter af bitterhet. Så snart deremot vid 1854 års riksdag de stora europeiska händelserna tycktes hafva öppnat ögonen och regeringen under påtryckningen af dessa yttre förbållanden fann sig föranlåten till åtskilliga eftergifter i afseende på de inre frågorna, förändrades förhållandet som bekant är, till landets fromma. Svenska Tidningen skall förgäfves bemöda sig att tillskrifva det parti, som hon hittills understödt, förtjensten af de segrar, de liberala ideerna i vissa afseenden hos oss vunnit. Men ingenting bevisar i sjelfva verket mera, att ett politiskt parti känner sig i grund slaget, än att det söker berömma sig sjelf af att hafva befordrat, hvad det egentligen endast har förtjensten af att icke ha kunnat hindra.