gar utgått, som landet sedermera lyckats till-
kämpa sig.
Sålunda lärer det icke kunna bestridas
att utan den skärpa och det kraftiga allvar i
motståndet, som vid 1834 års riksdag började att
under Thore Petres ledning uppenbara sig i
borgareståndet, utan den obevekliga hållning,
som bondeståndet först vid nämde riksdag in-
tog under ledning af Anders Danielsson, Hans
Jansson, Nils Persson-i-Boda m. fl., och utan
den s. k. koalition, som vid 1840 års riks:
dag tillvägabragtes mellan åtskilliga hög-
välborenheter på riddarhuset, samt borgare-
och bonde-stånden, vårt fädernesland i när:
varande stund säkerligen stått ännu vida
längre tillbaka, än det för närvarande! gör:
Ty derigenom, att rikets ständer vid -sist-
nämde riksdag visade sig ega förmåga att
handla sjelfständigt och ställa sig gent emot
en konservativt oböjlig styrelse; vidare deri-
genom att borgareståndet, hvars majoritet intill
1834 städse visat sig handla såsom ett lydigt
redskap åt regeringen, då för första gången
intog en fast oppositionel ställning. emot en så
beskaffad styrelse; och slutligen derigenom att
det alltsedan icke varit möjligt, att med mat
och dryck locka bondeståndet såsom en boskaps-
bjord eller ett servum pecus,, ej beller att
med skänker och fagra ord lura detsamma
och låta det styras af talman och sekreterare;
bar svenska representationen vunnit både i
anseende och kraft. Man skulle mycket be-
draga sig och vid bedömandet af politiska
händelser vara alltför kortsynt, om man ville
förneka ,. att 1840 års representationsförslag
och den politiska agitation detta frambragte
daft en högst betydlig andel i detta resultat:
Borgare- och bondestånden lärde sig der-
igenom att rätt inse sin verkliga styrka och
politiska betydenhet. Och på samma gång
dessa stånd sålunda genom sjelfständighet till-
kämpade sig en fastare och mera aktnings-
bjudande ställning både i förhållande till re-
geringen och nationen, hafva deremot såväl
ridderskapet och adeln som framförallt preste-
ståndet inför det allmänna tänkesättet sett-sitt
politiska anseende mer och mer sjunka. Att
detta förhållande till en början skulle verka
derhän, att strid och splittring uppstodo, och
att i nästan alla politiska frågor två stånd
stannade mot två, tyckes oss hafva varit gan-
ska naturligt, då nemligen eftergift icke kun-
de omedelbart hoppas från någondera sidan.
Lika följdriktigt har det varit, att så länge re-
geringen förblef gungande, eller rent af stälde
sig på adelns och presternas sida, spänningen
skulle fortfara och oppositionen i borgare- och
bondestånden derunder bibehålla en viss ka-
rakter af bitterhet. Så snart deremot vid 1854
års riksdag de stora europeiska händelserna
tycktes hafva öppnat ögonen och regeringen
under påtryckningen af dessa yttre förbållan-
den fann sig föranlåten till åtskilliga efter-
gifter i afseende på de inre frågorna, förän-
drades förhållandet som bekant är, till lan-
dets fromma.
Svenska Tidningen skall förgäfves bemöda
sig att tillskrifva det parti, som hon hittills
understödt, förtjensten af de segrar, de libe-
rala ideerna i vissa afseenden hos oss vunnit.
Men ingenting bevisar i sjelfva verket mera,
att ett politiskt parti känner sig i grund sla-
get, än att det söker berömma sig sjelf af att
hafva befordrat, hvad det egentligen endast
har förtjensten af att icke ha kunnat hindra.