DOKTOR ANTONIO. EN BERÄTTELSE AP FÖRFATTAREN TILL LORENZO BENONLD. Öfversättning från engelskan. ) Öfverraskad af det baslut, som så plöts!igt fattats af italienaren, började sir John, i likhet med de flesta menniskor, hvilka låtit hänföra sig af passionen, att ångra det han gått så långt. Den ena svårigheten efter den andra visade sin skrofliga spets, liksom alp höjande sig öfver alp. Tänk om ingendera af de båda doktorerna talade engelska, — ganska sannolikt minsann; tänk om Lucy, som. fattat tycke för denne doktor Antonio, vägrade att mottaga dem; tänk: om denne man hade rätt, och tänk om hennes lif skulle blottstälJas genom längre motstånd. Det fins intet annan råd än att försona sig litet med denne högst fatale italienaren, tänkte sir Jobn; akar1en behöftver naturligtvis endast höra ett ord, och görande en utomordentlig: ansträngning, ropade han med klagande ton: sHvarföre vill ni åderlåta ? sEmedan, svarade Antonic, vändande sig mot baroneten i det han talade, och der fer återtagande sin förra st llning, emedan jag, som jag redan förklarat, anser det oundgängligt. En djup tystnad följde. Öfverallt samma italienska fasoners, utbrast baroneten, talande högt till sig sjelf; aldrig annat än lensetten — samma gqvacksalven landet igenom. Nej, nej, det får icke ske; jag kan icke tillåta åderlåtning. Antonio hörde, men svarade intet. Ni har således beslutat, doktor Antonio, —) Se Aftenbladet n:r 219—223, 225 och 226.