DOKTOR ANTONIO.
EN BERÄTTELSE
AP FÖRFATTAREN TILL LORENZO BENONLD.
Öfversättning från engelskan. )
Öfverraskad af det baslut, som så plöts!igt
fattats af italienaren, började sir John, i lik-
het med de flesta menniskor, hvilka låtit hän-
föra sig af passionen, att ångra det han gått
så långt. Den ena svårigheten efter den an-
dra visade sin skrofliga spets, liksom alp
höjande sig öfver alp. Tänk om ingendera
af de båda doktorerna talade engelska, —
ganska sannolikt minsann; tänk om Lucy, som.
fattat tycke för denne doktor Antonio, vägrade
att mottaga dem; tänk: om denne man hade
rätt, och tänk om hennes lif skulle blottstäl-
Jas genom längre motstånd. Det fins intet an-
nan råd än att försona sig litet med denne
högst fatale italienaren, tänkte sir Jobn; akar-
1en behöftver naturligtvis endast höra ett ord,
och görande en utomordentlig: ansträngning,
ropade han med klagande ton: sHvarföre vill
ni åderlåta ?
sEmedan, svarade Antonic, vändande sig
mot baroneten i det han talade, och der fer
återtagande sin förra st llning, emedan jag,
som jag redan förklarat, anser det oundgäng-
ligt.
En djup tystnad följde. -
Öfverallt samma italienska fasoners, ut-
brast baroneten, talande högt till sig sjelf;
aldrig annat än lensetten — samma gqvack-
salven landet igenom. Nej, nej, det får icke
ske; jag kan icke tillåta åderlåtning.
Antonio hörde, men svarade intet.
Ni har således beslutat, doktor Antonio,
—) Se Aftenbladet n:r 219—223, 225 och 226.