OCH UCL SyltS ILVAGC TVAle IVT UNYvVRUTL VLBETUT Av BYVIT
ska postverket söker någon förklaring till ett syn-
nerligast för affärsbrefvexlingen så vådligt förhål-
lande; för hvilket ändamål omslaget till det se-
nare brefvet, som härhos bifogas, torde till postver-
ket aflemnas.
Insändaren har för öfrigt fogat anstalt, att i Paris
hvarje måndag i rätt tid ett till honom adresseradt
bref inlemnas, och skall icke underlåta att upplysa
om de blifva behörigen befordrade.
— Vi ärna för vår del lika litet till be-
svarande upptaga de mer eller mindre för-
såtliga orlofssedlar, hvilka det kan behaga
andra tidningar att tilldela oss, som de smä-
delser, hvarmed man i vissa blad sökt och
fortfarande söker nedsätta Aftonbladets nuva-
rande redaktion. Men då en person, som län-
ge med oafbruten uppmärksamhet följt pressens
företeelser här i landet, anhållit om plats i
Aftonbladet för nedanstående uppsats, föran-
ledd af en annan i Svenska Tidningen för
den 15 dennes angående tidningspressen, haf-
va vi icke ansett oss böra vägra utrymme der-
för. Den härom insända uppsatsen är af föl-
jande lydelse:
Till Redaktionen af Aftonbladet.
Aftonbladets nuvarande redaktion har hit-
intills, i insändarens tanka ganska rätt, ansett
sig icke böra besvära sina läsare med något
sjelfförsvar mot de mer eller mindre gemena
och o.sttvisa, att ej säga äreröriga tillmälen
och b skyllningar, hvaraf vissa tidningar i
landso en öfverflöda efter ingifvelse af en
ökänd korrespondent här i hufvudstaden.
Emellertid har en annan tidning — den så
kallade Svenska — hvars politiska åsigter i
allmänhet äro tämligen antipodiska till Afton-
bladets, af skäl dem insändaren icke vill
efterforska, gjort sig den onödiga mödan att
skrifva något som väl vill gälla för att vara
ämnadt till det nuvarande Aftonbladets för-
svar, men som fastheldre tyckes hafva till-
kommit för att, jemte tillfredsställande af ett
inrotadt outsläckligt hat mot Aftonbladets äl-
dre redaktionspersonal, få ställa fram den po-
Jitiska press, som representeras af Svenska
Tidningen, såsom den enda, hvilken vore i
besittning af snillen, talent, stil och öf-
riga ovärderliga egenskaper. Detta föranleder
insändaren, som uppriktigt sagdt finner Af-
tonbladet både oförtjent af och derjemte föga
betjent med något deltagande, från Svenska
Tidningens sida, att för egen dei yttra några
orå i ämnet.
Den nuvarande redaktionen af Aftonbladet
har aldrig, så vidt insändaren har sig bekant,
åtagit sig någon solidarisk ansvarighet för
sina föregångare. Och ehuru insändaren vil-
ligt erkänner dessas förtjenster, kan han lik-
väl icke heller blunda för deras fel. Medgif-
vas måste emeilertid, att förbållandena nu äro
väsentligt förändrade emot då. Att den pe-
riodiska pressen i sina barndoms- och slyn-
gelår företer en helt annan fysionomi, be
dömes och verkar på ett helt annat aätt än
då den vuxit till mogen man, då den utveck-
lat sig till större betydelse och åtagit sig hö-
gre förbindelser, i jembredd hvarmed fordrin-
garne stegrats i en vidsträckt skala, detta
är den fria tidningspressens historia öfver-
allt. Den börjar snart sagdt alltid med hvad
som kittlar, roar, fingslar, sätter passionerna
i rörelse. Att med en sådan uppgift den äf-
ven personliga polemiken i viss mån icke
kan undvikas, är ett nödvändigt ondt. Det
är ej sällan på detta sätt en större
ublik ofta eröfras. Sådant är illa, men det
an förmodligen icke hjelpas, efter som det
nu en gång är ett faktum öfverallt der en fri
press finnes. Först sedan en tidning vunnit
ett talrikare antal läsare, börjar hon hvad
man kallar att uppfostra sin publik och vänja
den vid en mera grundlig och undervisande
läsning. Genom sim betydligare afsättning får
tidningen också tillfälle till mångdubblande
af sina notiser, anskaffa korrespondenter på
olika orter, flera medarbetare, 0. 8. v. Hon
blir derigenom i tillfälle att med allt mera
fullständighet redogöra för samtidens tilldra-
gelser både inom och utom fäderneslandet,
samt blir i och med detsamma allt mer och
mer en nödvändighets- och nyttighets-artikel,
och i följd deraf allt mindre och mindre be-
roende af en dålig publik eller af omdömena
hos en fladdrande hop, som ger sitt utslag
efter ögonblickets intryck eller yttre ingifvel-
ger, men som lyckligtvis sällan är den, hvil-
ken i det allmänna utöfvar något inflytande,
åtminstone icke något varaktigt. En tidning
kan således möjlig.n börja med att vinna en
stor krets af läsare ensamt genom klander och
opposition, äfven då denna är mindre befo-
gad, ja till och med tager ett och annat steg
in på skandalens område, men hon kan aldrig
upprattbålla sig och förvärfva moraliskt och
politiskt anseenid? medelst att uteslutande be-
gagna denna metod. Man fordrar derjemte,
just i den mån tidningen vill vinna förtroen-
de, något alvarligt arbete och sträfvande för
bestämda ändamål, en utveckling af medlen
för att ernå deasa; med ett ord, man fordrar
att pressen icke blott skall vara negativ, an-
märka olagligheter och misstag eller poeiisera
öfver vackra teorier, uten äfven att hon skall
veta hvad hon praktiskt vill, uppställa sina
grundsatser och gifva uttryck åt den opinion,
som omfattar desza. Hon måste således allt
mer och mer antaga en icke blott kritisk, utan
ullika en positiv karakter.
Så vidt insändaren icke alltför mycket miss-
tager sig, bar detta äfven varit det gamla Af-
tonbladets och är fortfarande det nuvarandes
plan och syfte. .
Låtom oss kasta en blick tillbaka. Vi er-
inra oss då ganska väl, huru en liten tidning,
kocpt unpotagande 2 eller 3 spalter i det nu-
varande Aftonbladet, för snart 26 år sedan
annonseradeg att hvarje afton utkomma här i
hufvudstaden, vid en tidpunkt då, med un-
dantag af den snart derefter upphörda Med-
borgaren och det lilla onsdags- och lördags-
bladet Argus — som redan då blifvit öfver-
oifvet af de Värderade pennor. hvilka förut