— Sträfvandet att centralisera samhällsmak-
ten på så få punkter och i så få händer, som
möjligt, har längs utgjort ett föremål för de
styrandes ifrigaste bemödanden, och detta sträf-
vande har inora de flesta Europas stater krönts
med en framgång, hufvudsakligen grundad på
folkens låga ståndpunkt i intellektuelt och
moraliskt hänseende. På den senare tiden
synas regeringarne, icke nöjda med att inom
egna landamären utjemna allt till en slät yta,
äfven vilja utsträcka detta nivelleringssystem
till andra stater. Och detta står i det när-
maste sammanhang såväl med det sjelftagna
förmyndareskap, hvilket de s.k. stormakterna
alltsedan kongressen i Aachen utöfvat öfver
de små, som med den förmenta rätt att mel-
lankomma, som de vilja göra gällande, så
snart något folk för lust att handla på egen
hand, oberoende af de instruktioner dess re-
gering erhållit från högre ort. Å andra si-
dan, och i rakaste motsats med dessa höga
planer, förnimmes allt tydligare hos folken
ett sträfvande att dels inom sig på en lugn
och laglig väg tillkämpa sig ett större eller
n indre mått af rätt till sjelfstyrelse, dels ock
att med beslägtade nationer ingå föreningar
af helt annan art än dem kabinetterna ge-
nom sina ombud på kongresserna uppgöra.
Att de fyra stormakterna på Europas fast-
land oaflåthgt verka för tillvägabringandet i
andra stater af en centralisation, hvaraf de
sjelfva finna sig så väl, och som egentligen
ej är annat än despotism under ett lenare
namn, förvånar emellertid mindre, än att man
ser det fria, det i komunalanda lefvande Eng-
land följa samma politik. Men förklaringen
häruppå är lätt funnen. Det är ej Englands
folk, som sålunda handlar, utan den aristo-
kratiska faktion, i h.ars händer ledningen af
de utrikes angelägenheterna uteslutande be-
finner sig. Denna stolta och mäktiga faktion
skulle likväl ej, äfven då den, såsom nu, är
iklädd den gamla whigrustningen, förmå mot-
stå tryckningen af folkopinionen, så framt icke
sjelfva denna opinion blifvit, likasom lifsmed-
len och läkemedlen, till en stor del förfalskad
af vissa inflytelserika pressens organer, deri-
bland i främsta rummet Times, hvilken för
närvarande synes vara stadd i ministerens
tjenst och ofta hafva all möda ospard att
förvända synen på sina legioner läsare. Att
emellertid ;rån den verkli.t sjelfständiga pres-
sens s.da ett lifligt motstånd begynner visa
gig emot detta at Times så flitigt förordade
system, finner man af åtskilliga artiklar ian-
dra engelska tidningar, bland hvilka v: här
vilja fästa uppmärksamheten jå et par uti
tidningarne Leader och Free Press.
Den förra yttrar i en artikel med öfverskrift
centraliseringsmaskinen, med anledning af mi-
nistårens avgrepp emot de municipa a institu-
tionerna:
Kabinettet är redan enväldigt i fråga om utrikes
ärendenas ledning. Det kan bestämma gränslinier,
afsluta handelstraktater, frånträda häfdvunna krigs-
grundsatser, uppgifva fästningar, fritt förfoga om
frukterna af en seger, eller bryta freden i Europa
Och allt detta innan dess handlingar blifvit kända
för parlamentet eller nationen. När fick vål natio-
nen veta att lord Palmerston hade afslutat konven-
tionen med Turkiet år 1838? När fick den veta, att
den blifvit förpliktad att uppebålla danska tronfölj-
den i en slägt, rakt utgående från Rysslands kejsa-
rehus? Då vi sålunda ha föga annat att göra med
den utrikes polisiken, än att ge vårt bifall till en
ministers politik, böra vi åtminstone egna någon
omsorg åt bevarandet af våra municipalförfattnin-
gar emot den ceutraliseringsprocess, medelst hvilken
regeringar rusta sig för despotism. Men det är för-
öfrigt ej nog med att sätta sig emot inblandningar.
Om nationen ej vill bli Jedd, måste den leda.
I Free Press åter läsa vi öfver samma
ämne bland annat följande: .
I Spanien, i Turkiet och vid Denmau äre visyssel-