— Sträfvandet att centralisera samhällsmakten på så få punkter och i så få händer, som möjligt, har längs utgjort ett föremål för de styrandes ifrigaste bemödanden, och detta sträfvande har inora de flesta Europas stater krönts med en framgång, hufvudsakligen grundad på folkens låga ståndpunkt i intellektuelt och moraliskt hänseende. På den senare tiden synas regeringarne, icke nöjda med att inom egna landamären utjemna allt till en slät yta, äfven vilja utsträcka detta nivelleringssystem till andra stater. Och detta står i det närmaste sammanhang såväl med det sjelftagna förmyndareskap, hvilket de s.k. stormakterna alltsedan kongressen i Aachen utöfvat öfver de små, som med den förmenta rätt att mellankomma, som de vilja göra gällande, så snart något folk för lust att handla på egen hand, oberoende af de instruktioner dess regering erhållit från högre ort. Å andra sidan, och i rakaste motsats med dessa höga planer, förnimmes allt tydligare hos folken ett sträfvande att dels inom sig på en lugn och laglig väg tillkämpa sig ett större eller n indre mått af rätt till sjelfstyrelse, dels ock att med beslägtade nationer ingå föreningar af helt annan art än dem kabinetterna genom sina ombud på kongresserna uppgöra. Att de fyra stormakterna på Europas fastland oaflåthgt verka för tillvägabringandet i andra stater af en centralisation, hvaraf de sjelfva finna sig så väl, och som egentligen ej är annat än despotism under ett lenare namn, förvånar emellertid mindre, än att man ser det fria, det i komunalanda lefvande England följa samma politik. Men förklaringen häruppå är lätt funnen. Det är ej Englands folk, som sålunda handlar, utan den aristokratiska faktion, i h.ars händer ledningen af de utrikes angelägenheterna uteslutande befinner sig. Denna stolta och mäktiga faktion skulle likväl ej, äfven då den, såsom nu, är iklädd den gamla whigrustningen, förmå motstå tryckningen af folkopinionen, så framt icke sjelfva denna opinion blifvit, likasom lifsmedlen och läkemedlen, till en stor del förfalskad af vissa inflytelserika pressens organer, deribland i främsta rummet Times, hvilken för närvarande synes vara stadd i ministerens tjenst och ofta hafva all möda ospard att förvända synen på sina legioner läsare. Att emellertid ;rån den verkli.t sjelfständiga pressens s.da ett lifligt motstånd begynner visa gig emot detta at Times så flitigt förordade system, finner man af åtskilliga artiklar iandra engelska tidningar, bland hvilka v: här vilja fästa uppmärksamheten jå et par uti tidningarne Leader och Free Press. Den förra yttrar i en artikel med öfverskrift centraliseringsmaskinen, med anledning af ministårens avgrepp emot de municipa a institutionerna: Kabinettet är redan enväldigt i fråga om utrikes ärendenas ledning. Det kan bestämma gränslinier, afsluta handelstraktater, frånträda häfdvunna krigsgrundsatser, uppgifva fästningar, fritt förfoga om frukterna af en seger, eller bryta freden i Europa Och allt detta innan dess handlingar blifvit kända för parlamentet eller nationen. När fick vål nationen veta att lord Palmerston hade afslutat konventionen med Turkiet år 1838? När fick den veta, att den blifvit förpliktad att uppebålla danska tronföljden i en slägt, rakt utgående från Rysslands kejsarehus? Då vi sålunda ha föga annat att göra med den utrikes polisiken, än att ge vårt bifall till en ministers politik, böra vi åtminstone egna någon omsorg åt bevarandet af våra municipalförfattningar emot den ceutraliseringsprocess, medelst hvilken regeringar rusta sig för despotism. Men det är föröfrigt ej nog med att sätta sig emot inblandningar. Om nationen ej vill bli Jedd, måste den leda. I Free Press åter läsa vi öfver samma ämne bland annat följande: . I Spanien, i Turkiet och vid Denmau äre visyssel