STYURHULN, ten 19 Sort Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) London den 6 September. I ett hörn af Regents park står Harley House, en ståtlig, något melankolisk bygnad, afskild från gatan genom en trädgård och en hög mur. Harley-House var i många år den fördrifne hertig Carls af Braunschweig residens. Härifrån redigerade han Deutsche Zeitung, ett blad, som för en menniskoålder gjort uppkomsten af ett tyskt blad i London omöjlig. Härifrån flyktade han, hotad af en obehaglig kriminalprocess 1851, till Paris i eu luftbalong, af fruktan för sjösjuka. Här lärer han ha gjort husliga anordningar, som för de nuvarande innevånarne underlättat inrättandet af ett harem. Harley-House är nemligen nu en bostad för drottningen af Oude och hennes familj. Med någon svårighet har enkedrottningen, en dam af nära 60 år, med sin qvinliga hofstat blifvit fortskaffad från Southampton hit, utan att oskäras af obehöriga blickar, och Loadons nyfikne ha efter några dagars förlopp trötnat att stirra genom portgallret uppåt de tillslutna fönstren. Den manliga delen af föl et håller sig mindre tillbakadrazen; i synnerhet visar den reslige chefen för eunuckerna publiken understundom det nöjet att låta se sig i trädgården. Drottning Victoria har, utan att taga någon notis om dessa gäster, rest till Skottland. Hela den cfficiella verlden betraktar besöket med ganska ogunstiga blicker. Man har en bestämd afsigt och äfven makt att utan krus afslå ansökningen om rättvisa, och rättfärdigar sietta beslut dermed, att om konungen af Oude finge sitt land tillbaka, skulle halfva Indien komma till London med restitutionsanspråk. Man är ännu mera besvärad öfver att saken just nu förekommer, i samma ögonblick som man predikar rättvisa för konungen af Neapel och råkat i en så retsam diskussion med den österrikiska pressen. Hvilka diplomatiska steg vidtagits emot Neapel, derom är ännu ingenting med sikerhet bekant. Alla underrättelser derom komma fråa utlandet; betraktelserna, hotelsecna och löftena från den härvarande pressens sida äro väl ej mycket värda. Hvad menar t. C3: Times. då den försäkrar neapolitanarne, hvilka aldrig få se blalet, att England skall un lerstödja dem med ett kraftigare medel än vapnen, nemligen med den offentliga meniogen? Hvad bryr sig väl konungen a? Neapel om den offentliga meningen i Engiand? Såsom efterträdare till den numera aflidne ministern i Neapel, sir Henry Temple, talar man om lord Bloomfield, för närvarande minister i Berlin. Om Englands politik i afseende på Donaufurstendömena veta vi ej heller någonting. Regeringens blad motsäga hvarandra. Saken är redan nu så invecklad, att diplomatien kan, om den så vill, under en hel menniskoålder roa sig med lösningen. Man har nedsatt trenne komiteer, den ena för gränsregleringen, den and:a för skeppsfartens. ordnande, den tredje för furstendömenas politiska organisation. Den ena väntar på den andra; alla tre vänta på att landet skall utrymmas af de främmande trupperna, och utrymmandet väntar på gränsregleringen. Öfver den centralamerikanska frågans ställning måste väl de nästa dagarne sprida något ljus. Från ena sidan påstås bestämdt, ait ett fördrag öfver ön Ruatans återlemnande till Honduras och en konvention öfver mosquitos tillkommande behandling kommer att under loppet af nästa vecka offentliggöras — ehuru ett offentliggörande af fördrag, som ännu icke blifvit ratificerade, är någonting högst ovanligt, och ratificeringen från Förenta staternas sida ännu icke skett, ej heller kan ske före December månad. Man säger, att drottningen personligen med ifver bedrifvit saken. Med dessa underrättelser stämmer det ej rätt väl öfverens, att en stark engelsk eskader inträffat utanför San Juan, och att Morning Post ur ett fördrag från sjuttonde seklet på ett ganska halsbrytande sätt söker deducera, att England vore icke allensst beskyddare utan ock egare af Mosquitolandet. I afseende på pressens ton har man anmärkt, att den börjar visa mindre undseende emot Ludvig Napoleon. Times har, såsom ni vet, icke blott upptagit de i Cayenne misshandlades jemmerrop, utan ock ett svar af Louis Blanc på det i pariserbladen införda förnekandet. Orsaken till denna förändring vill maå än finna deruti, att Ludvig Napoleon i Orienten i vissa fall syntes stå i bättre förstånd med Ryssland, än med England; än åter i de spanska förhållandena. Jag är snarare böjd för att förklara saken deraf, att man i allmänhet är förstämd emot den öfvermäktige vännen. Hos allmänheten är den fordna innerligheten och beundran ganska afkyld, och kejsarens intåg i London räknas ej längre bland ärorika minnen. Den år 1840 för upploppet i Newport till döden dömde, men med deportation benådade Frosts återvändande har gifvit kartisterna anledning att åter röra på sig. De ha till honom öfverlemnat en adress, och tillkännagifvit sig vilja den 15 dennes här föranstalta om en stor demonstration. Det kommer dervid att visa sig huruvida det politiska intresset ibland arbetarne är mindre förkolnadt än bland medelklasserna. För öfrigt har en dylik agitation numera mindre utsigt att lyckas än någonsin tillförene. Om man ock på de senaste åren blottat ögonskenliga brister i den bestående ordningen, så äro likväl de, som finna sig väl af denna ordning, mer än någonsin