Som från Pappenheims Walloner För ett år sen ryckte lagern, Blodbestänkt, vid Breitenfeld. Lugna, utan någon brådska, Likt en återhållen åska, Sönerna af Finlands jord, Utaf pikar tätt omslutna, Och med springarn sammangjutna, Som en mur af stål, orubblig, Bida blott -en vink, ett ord. Torsten Stålhandske i spetsen För den troget slutna kretsen Lefver än i minnets famn. Äre-törstande i friden Och stålhandskad uti striden, Han p Tysklands alla slagfält Häfdade sitt ärfda namn! Ingen tid vår sorg kan minska, Då vi tänka på ce finska Vapenbröders segertåg. Och ännuy med varma böner, Hasta vi, Suomis söner, Hän till edra berg och moar Öfver fjettrad östervåg! Aura, nordens hjeltevagga, Upp, ryck dubbelörnens flagga, Från de stulna fästen ned! Himlen sig ännu förbarmar, Och med öppna moders-armar Svea vinkar dig tillbaka Till de blå och gula led! Dock, hvart förs jag af min yra? Bristen, strå gar på min lyra, Tystna, segerglada sång! Grymt är ödet, anden qväfves; Ryck på bojorna; — förgäfves! Ty oblidkligt, som ett jernok, Trycker barbariets tvång. Men om ock utöfver bölja Finlands söner mer ej följa Sveas uppå ledungsfärd, Låt oss värma våra sinnen Vid de höga barndomsminnen Från den tid, då vi tillhopa Stodo trygga mot en verld. Hjertat vid den sagan flammar, Härtu Thules fria stammar Hejdat österns segertåg; Hur på Donau-strandens kullar, Der den svenska åskan ruHar, Bäfvande Byzans, det nya, Den blå-gula fanan såg! er hvad man erfar, lärer den andra delen ssa Minnen redan vara under tryckning kall utan tvifvel, om den i värde motr den första, äfvenledes blifva en för alleten välkommen gåfva,