Som från Pappenheims Walloner
För ett år sen ryckte lagern,
Blodbestänkt, vid Breitenfeld.
Lugna, utan någon brådska,
Likt en återhållen åska,
Sönerna af Finlands jord,
Utaf pikar tätt omslutna,
Och med springarn sammangjutna,
Som en mur af stål, orubblig,
Bida blott -en vink, ett ord.
Torsten Stålhandske i spetsen
För den troget slutna kretsen
Lefver än i minnets famn.
Äre-törstande i friden
Och stålhandskad uti striden,
Han p Tysklands alla slagfält
Häfdade sitt ärfda namn!
Ingen tid vår sorg kan minska,
Då vi tänka på ce finska
Vapenbröders segertåg.
Och ännuy med varma böner,
Hasta vi, Suomis söner,
Hän till edra berg och moar
Öfver fjettrad östervåg!
Aura, nordens hjeltevagga,
Upp, ryck dubbelörnens flagga,
Från de stulna fästen ned!
Himlen sig ännu förbarmar,
Och med öppna moders-armar
Svea vinkar dig tillbaka
Till de blå och gula led!
Dock, hvart förs jag af min yra?
Bristen, strå gar på min lyra,
Tystna, segerglada sång!
Grymt är ödet, anden qväfves;
Ryck på bojorna; — förgäfves!
Ty oblidkligt, som ett jernok,
Trycker barbariets tvång.
Men om ock utöfver bölja
Finlands söner mer ej följa
Sveas uppå ledungsfärd,
Låt oss värma våra sinnen
Vid de höga barndomsminnen
Från den tid, då vi tillhopa
Stodo trygga mot en verld.
Hjertat vid den sagan flammar,
Härtu Thules fria stammar
Hejdat österns segertåg;
Hur på Donau-strandens kullar,
Der den svenska åskan ruHar,
Bäfvande Byzans, det nya,
Den blå-gula fanan såg!
er hvad man erfar, lärer den andra delen
ssa Minnen redan vara under tryckning
kall utan tvifvel, om den i värde mot-
r den första, äfvenledes blifva en för all-
eten välkommen gåfva,