—————- — nn NN
och dermed afklipte hon bandet omkring
asken och aftog locket. Hon var nära att
uppgifva ett rop af öfverraskning, då den lilla
byrånyrdet kära minnet af tant Ankarkrona,
mötte hennes blickar; men ofvanpå byrån låg
ett papper, och begäret att inhämta hvad som
stod derpå, öfverröstade alla andra känslor.
Hastigt vek Marie upp papperet och läste föl-
jande, skrifvet af Anna:
Aldrig skall mitt bjerta förmå glömma allt
hvad ni gjort för oss, och intill min död
skall minnet deraf qvarstå i min själ. Gifve
Gud det blifvit min lott att få förljufva ert
lif med all den kärlek ni så rikligen förtje-
nar; men ödet har beslutat annorlunda, och
våra lefnadsbanor få icke sammanflyta, Glöm
derföre Anna, som pi nu älskar, och vet att
det icke var hon, som först anslog er genom
sin barnsliga uppoffring, utan den då tolfåriga
Marie, hvilken framstod för er i en så hän-
förande dager. Ack! gåfvan af den medföl-
jande klenoden bör således gifvas åt min sy-
ster, som fält så många tårar af saknad öfver
dess förlust; buru lyckligt för henne, om med
den följde gåfvan af ert hjerta, som jag icke
kan emottaga! Således har jag, enligt er be-
gäran, med återsändandet af tant Ankarkrona
souvenir uttalat min vägran: t
Alltid er tillgifna
Anna:
Marie stod alldeles bedöfvad, Slaget hade
denna gång träffat verkligt djupt, också ut-
bröt bon icke i någonsvild och våldsam: kla-
gan. Mej, hon stod upprätt och mumlade
nästan mekaniskt: 7 4
Bristande undergifvenhet och förmåga att
göra uppoffringar, sade mamma. — Och jag.
jag skulle mottaga detta offer; jag skulle låta
Anna tyst, utan klagan tvina bort och dö.
sedan hon uppoffrat sin lycka för mig. O
Gud, bistå mig