Ring, och att följaktligen det anspråk under-
kännes, att alla löneförmåner böra förblifva
inom det regemente, dit de vid indelnings-
verkets inrättande blifvit anslagne. Om man
utgår från denna grundsats och om tillika alla
armåns boställen utarrenderades samt de in-
delta räntorna jemte samtliga boställsarrenden
inginge till statskassan och lönerna derifrån
kontant till vederbörande utbetaldes, äro vi
förvissade, att derigenom en högst betydlig
löneförbättring för armen kunde blifva möj-
lig, utan några eller åtminstone utan några
allt för stora extra tillskott från statsverket.
Hvarje annan reglering skall efter vår ö
vertygelse alltid blifva mer eller mindre orätt-
vis och ojemn och föranleda till fortsatta kla-
gomål. Och ora icke den indelta armån sjelf
så ifrigt protesterat emot antagandet af ifrå-
gavarande princip för en lönereglering, hvil:
ken år 1847 föreslogs af den s. k. skatteför-
efklingskomiten, så hade troligen denna vig-
tiga reform redan varit ordnad på ett å ömse
sidor tillfredsställande sätt och lönerna så-
lunda redan varit både jemnare fördelade och
för många af indelta armåns befäl förbättrade.
Det kommer snart att visa sig, om regerin-
gen nu finnes mera benägen och mindre und-
seende för opinionen hos armåns herrar. full-
mäktige, än 1848, och således föreslår en verk-
ligt genomgripande reglering i detta hänseende.
Troligen kommer deraf hufvudsakligen att
bero, i hvad mån Rikets Ständer finnag be-
nägna att provisoriskt anslå nagra medel till
förbättring af befäle(; iöner, intilldess i följd
af den sålunda förändrade regleringen mera
2ormeala förhållanden än nu kunna hinna att
inträda och ordnas. För vår del vidblifva vi
fortfarande det yrkandet, att en sådan regle-
ring bör göras till uttryckligt vilkor för hvarje
anslag i detta hänseende, och vi tillägga, så-
som icke mindre angeläget, i enlighet med
hvad äfven en aunan insändare yrkar, hvars
på erfarenhet grundade åsigt vi här nedan
anföra, att äfven de gällande bestämmelserna
för pensionering, befordrån och rättighet till
aflöning under tjenstgöring i sammanhang här-
med böra grundligen öfverses och förbättras.
Vårt påstående, att indelta armna nuvarande
aflöningssätt är inkrångladt och befängdt, ve-
derlägges ingalunda genom påminnelsen der-
om, att det är nära 200 år gammalt, men de-
las af talrika kretsar inom sjelfva armåns eget
upplysta befäl. Såsom en märkelig röst ifrån
detta håll, hvilken också förtjenar att blifva
hörd, och som icke är ensam om sin mening,
ehuru denna betydligt afviker från den icke
indelte löntagarens,, hvars artikel här ofvan
blifvit införd, meddela vi nedanstående upp-
sats, hvilken kommit oss till handa nästan
samtidigt med den förra, och i många fall
kan tjena såsom ett lämpligt svar derpå.
Ytterligare i frågan om löneförhöjning för
armen.
En billig och rättvis lönereglering för indelta ar-
möån kan icke, utan förfelande af sitt ändamål, verk-
ställas på annan grund, än den af Aftonbladet se-
nast påyrkade, nemligen alla boställens utarrende-
rande på viss tid och alle lönetillgångars ingående
till en gemensam kassa. Skälen för en dylik åtgärd
äro så många gånger anförda, att de, till undvikande
af vidlyftighet, här icke torde böra ånyo upprepas.
Hvad som deremot icke lika öppet är uttaladt, är
att en löneförhöjning är skadlig och ingalunda önsk-
värd, så framt ieke samtidigt med densamma ej min-
dre ifrågavarande lönereglering verkställes, än ock
gällande bestämmelser för pensionering, befordran
och rättighet till afiöning under fjenstgöring, ändras.
Insändaren skall i möjligaste korthet söka gifva skäl
för denna åsigt, under förhoppning att en vigtig
fråga derigenom skall erhålla ytterligare belysning.
1l:o Förhöjning af nuvarande löner kan svårligen
verkställas utan genom bestämmande åf vissa pro-
eents tillägg till lönens i stat bestämda belopp, ty i
annat fall skulle en särskilt siffra bestämmas för
snart sagdt hvarje löntagare, hvilket oafsedt trasslet
och svårigheterna är overkställbart åtminstone för
dem, som sjelfva bruka sina boställen och sannolikt
hvarken kunna eller vilja uppgifva sina inkomster.
Utan lönereglering blir nu en sådan procentförhöj-
ning i högsta grad obillig och orimlig; den, som har
för mycket, ty sådane finnes, får ändå mer, under
det att de mest vanlottade få alltför litet! I förra
fallet är löneförböjningen skadlig, i det senare icke
uppfyllande sitt ändamål.
2:o Den fasta lönen är redan nu minst 1,, men
i allmänhet 2 till 10 gånger högre än pensionen.
Den förras ytterligare höjande, utan att pensionsbe-
loppet samtidigt höjes, kan derföre icke medföra
annat resultat, än att de öfveråriga snart sagdt un-
der intet vilkor lemna tjensten. Artilleriets senaste
lönereglering utgör i detta, liksom i flera andra fall,
ett varnande exempel.
3:0 Befordran sker till oeh med kaptensgraden
endast efter tur, oberoende af förtjenst eller duglig-
het. Förhöjes nu den fasta lönen, utan afseende på
om individen gör tjenst, om han är oduglig eller
ovillig att göra den, är obotligt sjuk, sinnesrubbad
eller lemlästad, blir följden, enär ingen kan efter
gällande författningar tvingas att taga afsked, att
avancemertet fördröjes och armens tjenstbarhet min-
skas. Det afdrag af !,,:del utaf behållna lönebe-
loppet, som nu kan anbefallas för den, som med af-
löning är bortkommenderad mer än halfva året,-är
alltför rioga, att härvid komma i betraktande. Fre-
stelsen att draga sin lön vid regemente eller kår,
under det att sjukbetyg, anställning vid jernvägar,
civila befattningar, hoftjenst m. m. d. befria från all
slags tjen-tgöring, är redan nu för mången större,
än att den kan emotstås. Ännu mera förledande
blir den, om löven ytterligare höjes?
4:o0 All tjenstgöring inom regementet sker för när-
varande utan annan ersättning än lönen, en före-
skrift ännu mera obillig, om skjutslegan förhöjes
och armens vapenöfningar utsträckas; tvenne åtgär-
der, hvilka snart sammanträdande ständer ieke synes
kunna undgå att för deras del Besluta. Vid tjenst-
göring utom regementet oeh vid marscher med be-
väringsmanskapet eller utom regementets stånd, er-
hålles visserligen en slags ersättning, under benäm-
ning af traktamente, men till den grad otillräcklig,
att den i det närmaste ieke förtjenar något afse-
ende. Med 36 sk. riksmynt om dagen eller det trak-
tamente, som bestås en subalternofficer (!), torde man
i dessa dyra tider svårligen ens kunna uppehålla
lifvet. En förhöjning af den fasta lönen utan än-
dring i traktamentsbestämmelserna ökar till följd
häraf obenägenheten -för tjenstgöring och frestelsen
att göra sig mindre duglig, ty den mindre använd-