STOCKHOLM, den 10 Sept.
Utrikes Korrespondens.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Berlin den 3 September.
Den nyaste tyska tidningsankan är ett bref,
som konungen af Preussen skall hafva skrif-
vit till konungen af Neapel, för att gifva ho-
rom kloka och förståndiga råd. Huru man
i feodala kretsar betraktar Rysslands tillba-
kadragenhet i de italienska angelägenheterna,
har jag visat er i ett, föregående bref Den
ryska tidningen Le Nord har derföre hållit en
föreläsning för vårt junkerpartis organ och
förklarat, att Ryssland uppfattar den heliga
alliansens plikter annorlunda än de preussi-
ska oförbätterlige, d. v. s., väl tillförståendes,
tills vidare. Ryssland betraktar den nuva-
rande tiden efter kriget som en andhämtnings-
paus, hvarunder det vill samla nya krafter.
Att Peter den stores testamente icke blifvit
uppgifvet, bevisar Alexander den andres re-
geringsmanifest af den 2 Mars 1835: och
måtte alltså den försyn, som utsett oss till
dettastora värf, heterdet deri, pleda och beskär-
ma oss, så att Ryssland må bibehålla sig på
maktens och ärans högsta trappsteg och ge-
rom oss må uppfyllas våra mest upphöjda
förfäders, Peters, Katarinas, Alexander den
välsignades och vår oförgätlige faders oaflåt-
liga önskningar och afsigter. — Så var ock-
så freden af den 30 sistlidne Mars en tvun-
gen fred, och återupptagandet af de gamla
mot Europas säkerhet riktade planerna är för
Ryssland en fråga som blott hänskjutes åt
framtiden. Detta viile de preussiska enfans ter-
ribles af det inhemska ryska partiet icke be-
gripa. De hade ju ständigt påstått, att Ryss-
land ej blifvit förödmjukadt genom det sista
kriget, ja ioke en gång besegradt, och att det
blott derför beslutat sig till att antaga de på
värjspetsen framräckta fredsvilkoren, att det
skulle förskona verlden från vidare blodsut-
gjutelsers och lägga sin egen högsinthet i da-
gen. I samklang med detta system, hvars
inre drag äro fullkomligt egnade för Stahls
och konsorters sofistiska försvar, Zstår begäret
att ånyo se Ryssland allestädes utöfva sin
fordna öfvervigt i alla vigtiga frågor. Deraf
den otåliga förmaningspredikan för Ryssland,
att skydda Neapel mot vestmakterna och för
dess egen svaghet. Den har, såsom det vi-
sar sig af det ryska brisselbladets replik, icke
blifvit väl upptagem. Emellertid är det ur
denna de berlinska ryssvännernas inbland-
ningssjuka och interventionsfeber, som det fal-
ska rykte har uppstått, att konungen af Preus-
sen skulle hafva förmanat konungen af Nea-
pel, hvilket helt och hållet är gripet ur luften.
Olyckligt i utrikes politikens frågor, der
det måste foga sig uti de naturliga följderna
af dess obetingade tillgifvenhet för peters-
burgerkabinettet, söker partiet att i det inre
taga sin skada igen. Hvad särskilt angår de
kyrkliga frågorna, så är det protestantismens
verksamhet, som så mycket som möjligt skall
inskränkas och dess ställning till staten mo-
dificeras derhäön, att det österrikiska konkor-
datets välsignelser äfven må blifva dessa län-
der till del. Till och med det förra århun-
dradets äktenskapsdomstolar skola återigen in-
föras. Man vet, att bland de evangeliske
andlige, som tillhöra det ortodoxa partiet, kraf-
tiga försök nyligen framträdt att göra äkten-
skapet i den evangeliska kyrkan lika oupp-
lösligt som i den katolska. På hållna kyrk-
möten har man framkommit med förslag syf-
tande till detta mål. Under de preussiska
kamrarnes senaste lagstiftningsperiod väcktes,
som bekant är, äfvenledes motioner i afsigt
att försvåra äktenskapsskilnaden och ingåendet
af nytt äktenskap för dem, som skilts i ett
föregående äktenskap. Regeringen framlade
till och med i detta hänseende ett lagförslag,
som dock lika väl som motionerna strandade
mot andra kammarens motstånd, hvilken än-
drade så mycket deraf; att regering och hö-
ger ej mera funno något nöje deri. Nu bör-
jade enskilta prester, af samvetsskrupler såsom
de påstodo, dels att vägra sin medverkan till
laglig skilsmessa ur ett ännu bestående äk-
tenskap, dels att icke tillåta en skild maka
att ånyo ingå uti äktenskap. De kyrkliga
auktoriteterna valde å sin sida en medelväg,
de hvarken godkände presternas vägran, ej
heller använde de tvångsåtgärder mot de vä-
grande: de öfverlemnade fastmer åt hvarje
evangelisk prests samvete att förfara, som han
sjelf fann för godt. Men dermed bar konsi-
storiet i provinsen Sachsen icke åtnöjt sig.
Fastmer har det i ett cirkulär af den 31 Juli
1856 föreskrifvit presterna i sitt stift såsom
rättesnöre, att de endast för de makar skulle
vägra lysning och vigsel till nytt äktenskap,
som blifvit lagligen skilda och förvunna att
vara den ensamt skyldiga parten. Då nu en-
ligt våra lagar ett äktenskap icke kan lagli-
gen upplösas på annat sätt, än att antingen
en af de båda makarne eller begge tillika
blifvit skyldige förklarade, så ligger konsisto-
riets afsigt, att öfverhufvud göra äktenskapet
oupplösligt; klär i dagen. Hvad som icke
velat lyckas för högra sidan: i kammaren el-
ler för regeringen, nemligen att omstörta de
sedan 60 år bestående grundsatserna i vårt
rikes lag, det företager man sig alltså att ge-
nomföra på kyrklig väg. Man tror sig vara
förflyttad till den höga.kommissionens tider un-
er Stuartarnes regering.
Afven söndagens helighållandei anglikan-
ska högkyrkans mening och befordradt genom
yttre tvångsmedel har åter: blifvit ett föremål
för förnyad pietistisk agitation i många trak-
ter af Tyskland. En synod i det bayerska
Pfalz uttalade till och med sitt allvarligaste
Amillanda darkfrar att arne aeehalamaen mannm