STOCKHOLM, den 10 Sept. Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 3 September. Den nyaste tyska tidningsankan är ett bref, som konungen af Preussen skall hafva skrifvit till konungen af Neapel, för att gifva horom kloka och förståndiga råd. Huru man i feodala kretsar betraktar Rysslands tillbakadragenhet i de italienska angelägenheterna, har jag visat er i ett, föregående bref Den ryska tidningen Le Nord har derföre hållit en föreläsning för vårt junkerpartis organ och förklarat, att Ryssland uppfattar den heliga alliansens plikter annorlunda än de preussiska oförbätterlige, d. v. s., väl tillförståendes, tills vidare. Ryssland betraktar den nuvarande tiden efter kriget som en andhämtningspaus, hvarunder det vill samla nya krafter. Att Peter den stores testamente icke blifvit uppgifvet, bevisar Alexander den andres regeringsmanifest af den 2 Mars 1835: och måtte alltså den försyn, som utsett oss till dettastora värf, heterdet deri, pleda och beskärma oss, så att Ryssland må bibehålla sig på maktens och ärans högsta trappsteg och gerom oss må uppfyllas våra mest upphöjda förfäders, Peters, Katarinas, Alexander den välsignades och vår oförgätlige faders oaflåtliga önskningar och afsigter. — Så var också freden af den 30 sistlidne Mars en tvungen fred, och återupptagandet af de gamla mot Europas säkerhet riktade planerna är för Ryssland en fråga som blott hänskjutes åt framtiden. Detta viile de preussiska enfans terribles af det inhemska ryska partiet icke begripa. De hade ju ständigt påstått, att Ryssland ej blifvit förödmjukadt genom det sista kriget, ja ioke en gång besegradt, och att det blott derför beslutat sig till att antaga de på värjspetsen framräckta fredsvilkoren, att det skulle förskona verlden från vidare blodsutgjutelsers och lägga sin egen högsinthet i dagen. I samklang med detta system, hvars inre drag äro fullkomligt egnade för Stahls och konsorters sofistiska försvar, Zstår begäret att ånyo se Ryssland allestädes utöfva sin fordna öfvervigt i alla vigtiga frågor. Deraf den otåliga förmaningspredikan för Ryssland, att skydda Neapel mot vestmakterna och för dess egen svaghet. Den har, såsom det visar sig af det ryska brisselbladets replik, icke blifvit väl upptagem. Emellertid är det ur denna de berlinska ryssvännernas inblandningssjuka och interventionsfeber, som det falska rykte har uppstått, att konungen af Preussen skulle hafva förmanat konungen af Neapel, hvilket helt och hållet är gripet ur luften. Olyckligt i utrikes politikens frågor, der det måste foga sig uti de naturliga följderna af dess obetingade tillgifvenhet för petersburgerkabinettet, söker partiet att i det inre taga sin skada igen. Hvad särskilt angår de kyrkliga frågorna, så är det protestantismens verksamhet, som så mycket som möjligt skall inskränkas och dess ställning till staten modificeras derhäön, att det österrikiska konkordatets välsignelser äfven må blifva dessa länder till del. Till och med det förra århundradets äktenskapsdomstolar skola återigen införas. Man vet, att bland de evangeliske andlige, som tillhöra det ortodoxa partiet, kraftiga försök nyligen framträdt att göra äktenskapet i den evangeliska kyrkan lika oupplösligt som i den katolska. På hållna kyrkmöten har man framkommit med förslag syftande till detta mål. Under de preussiska kamrarnes senaste lagstiftningsperiod väcktes, som bekant är, äfvenledes motioner i afsigt att försvåra äktenskapsskilnaden och ingåendet af nytt äktenskap för dem, som skilts i ett föregående äktenskap. Regeringen framlade till och med i detta hänseende ett lagförslag, som dock lika väl som motionerna strandade mot andra kammarens motstånd, hvilken ändrade så mycket deraf; att regering och höger ej mera funno något nöje deri. Nu började enskilta prester, af samvetsskrupler såsom de påstodo, dels att vägra sin medverkan till laglig skilsmessa ur ett ännu bestående äktenskap, dels att icke tillåta en skild maka att ånyo ingå uti äktenskap. De kyrkliga auktoriteterna valde å sin sida en medelväg, de hvarken godkände presternas vägran, ej heller använde de tvångsåtgärder mot de vägrande: de öfverlemnade fastmer åt hvarje evangelisk prests samvete att förfara, som han sjelf fann för godt. Men dermed bar konsistoriet i provinsen Sachsen icke åtnöjt sig. Fastmer har det i ett cirkulär af den 31 Juli 1856 föreskrifvit presterna i sitt stift såsom rättesnöre, att de endast för de makar skulle vägra lysning och vigsel till nytt äktenskap, som blifvit lagligen skilda och förvunna att vara den ensamt skyldiga parten. Då nu enligt våra lagar ett äktenskap icke kan lagligen upplösas på annat sätt, än att antingen en af de båda makarne eller begge tillika blifvit skyldige förklarade, så ligger konsistoriets afsigt, att öfverhufvud göra äktenskapet oupplösligt; klär i dagen. Hvad som icke velat lyckas för högra sidan: i kammaren eller för regeringen, nemligen att omstörta de sedan 60 år bestående grundsatserna i vårt rikes lag, det företager man sig alltså att genomföra på kyrklig väg. Man tror sig vara förflyttad till den höga.kommissionens tider uner Stuartarnes regering. Afven söndagens helighållandei anglikanska högkyrkans mening och befordradt genom yttre tvångsmedel har åter: blifvit ett föremål för förnyad pietistisk agitation i många trakter af Tyskland. En synod i det bayerska Pfalz uttalade till och med sitt allvarligaste Amillanda darkfrar att arne aeehalamaen mannm