AKADEMI-KAMRATERNA. )-
RIDA
Fö aa DECKEN 3.
Flickan är blott tre ;: 7 gammal, och gos-
sen ett. Jag förmodar ait de inte finna stor
skilnad mellan hans lordskaps boning och
denna. Jag vill ej taga den lille med mig.
Huru! icke den lille! Den vackre liile.
Guds engeln! Hans lordskap skall aldrig
förlåta dig, om du håller honom undan.
Men Benford var bestämd, och tagande sin
lilla flicka vid handen, vandrade han af till
slottet, och inträdde i biblioteket. Hans lord-
skap var ej inne, och Benford drog en stol
till bordet och öppnade en bok med koppar-
stick, för att roa sin lilla dotter. Medan de
sålunda voro sysselsatta, öppnades en sidodörr
helt sakta, och lord Warleigh trädde in. —
Han stod stilla på tröskeln och betraktade
gruppen framför sig. Han tycktes förstenad
af fruktan.
Slutligen utsträckte han sin hand och sade:
Det är ni. Ni är här så tidigt — vid denna
timma på dagen? — Och hon! — Hvem är
hon?
z Mylordo, sade Benford, jag kom vid
den tid ni befalt. Detta är min lilla dotter.
Ni begärde att jag skulle taga henne med
mig. Jag hoppas att ni ej tager det illa.
Ack, nu kommer jag ihåg det, sade hans
lordskap och räckte honom handen. Jagta-
ger så sällan mot främmande, mr Benford —
och fruntimmer,, tillade ban, seende småle-
ende på den lilla flickan, som stod förskröckt
mellan sin faders knän, tittande med stum
förundran på den gamle mannens ansigte —
och fruntimmer infiona sig så sälla: sjelf-
mant här, att jig blef helt öfveraskad, men
är nu mycket glad.,
Han satte sig ned och talade med den stör-
sta välvilja. Han drog den lilla flickan när-
mare och närmare intill sig; tog slutligen
) Se Aftonbladet n:r 205—208. : 3