STOCKHOLM, den 8 Sept. Våra läsare hafva varit i tillfälle att taga kännedom af det sätt, hvarpå hr öfverste Hazelius uti Svenska Tidningen besvarat den uppkastade frågan: Bör Stockholm befästas? Svaret var i korthet: att Stockholms geögrafiska belägenhet gör staden till en så kallad strategisk punkt, utan afseende på, om den är hufvudstad eller ej; att passet vid Stockholm är af stor vigt för landets försvar såsom port till Upland och Södermanland, såsom vägknut för vägarne till rikets norra, vestra och södra landskap, och såsom nyckel till Mälaren; att detta pass genom befästning skulle blifva starkåre och bättre uppfylla ortens strategiska ändamål; att Stockholm såväl för dess nämda strategiska fördelar som för dess egenskap af hufvudstad sannolikt blir första föremålet för en österifrån kommande :fiendes anfall, och att staden, om detta sker oförmodadt, äfven blott af en obetydlig landsatt styrka icke kan försvaras, utan måste genast öfvergifvas; att emellertid uppförandet af några sådana befästningar, som afsåge utbärdandet af en ordentlig belägring, bestämdt afstyrkes i anseende till de många dermed förenade olägenheterna; och att de enda befästningar, som omkring Stockholm kunde ifrågakommav, enligt hr öfverstens mening vore sådana, som bestodo af några spridda men starka verk, både på stadens norra och södra sida, blott med syfte att hindra öfverrumpling, hindra en fiende att med liten styrka, som medgåfve företagets förhemligande, eröfra staden och således tvinga honom härtill använda en större styrka, försedd med gröfre artilleri, hvarigenom företaget vore svårare att hemlighålla, således lemnade oss rådrum att samla en tillräcklig styrka för att kunna göra motstånd, intilldess vi så förstärktes, att vi kunde fördrifva fienden och icke behöfde draga oss inåt landet, förr än vi af öfvermakten dertill tvingades. Och såsom passande försvarslinier, hvilka naturen sjelf anses hafva utstakat för sådana befästningars anläggande, betecknas: uttryckligen passet vid Ålkistan mellan Brunnsviken och Saltsjön, den korta sträckan mellan Ulfsundasjön och Bruamnsviken vid Haga, och vidare på södra sidan passen vid Danviken samt vid Skanstull och Hornstull. Befästningar, inskränkta till detta omfång och till ofvan anförda syftemål, att hindra hufvudstadens öfverrumpling samt under en kortare tid bidraga till dess försvar, enser öfversten icke blott för nyttiga, utan. påkallade af. vårt lands försvarsställning alltsedan sista fredsslutet med Ryssland 1809, som beröfvade oss vår förmur Finland och gjorde Stockholm till en gränsort.. Den förändring i ställningen till en af våra grannar, som uppkommit sedan sistlidne November, åtminstone hvad sinnesstämningen angår, om ock vänligheten fortfar i det yttre, anföres såsom ett ytterligare skäl för vidtagandet af ifrågavarande befästningsåtgärder. FåHvad som af allt detta i första rummet torde ådraga sig uppmärksamhet och som vi anse oss skyldige att med en viss tacksamhet erkänna, är den bestämdhet, hvarmed författaren yttrar sig emot den mera storartade befästningsplan, som sagts vara å bane, eller åtminstone på vissa håll yrkas. De skäl, hvarpå hr öfversten grundar detta afstyrkande, äro icke kostnaderna; ty ehuru de skulle uppgå kanske till 20 millioner, menar han, att summan icke vore illa använd, om ändamålet — att trotsa de stora artillerioch ingeniöranläggningar, hvilka bilda en ordentlig belägring — .kunde bestämdt eller med stor sannolikhet vinnas. Men, säger han, olägenheterna af en stor folkmassas instängning blefve då så stora, att försvaret blott derigenom skulle försvagas. Derjemte har en slik stor anläggning den vådan, att nationen skulle så fästa sig vid densammas egande, att cm den blefve eröfrad, skulle man tro allt vara förloradt, och man skulle förtvifla om fäderneslandets räddning. Men sådant vore en riksolycka. Lägg härtill, att våra egna framtida befälhafvare skulle, i strid med riktiga strategiska grundsatser, snart sagdt af det höjda nationalropet tvingas att stå qvar vid gränsorten Stockholm, der offra hela armån och hafva ingenting qvar till det öfriga landets försvar. Stora befästningar kring Stock holm vore derföre ekonomiskt, politiskt och strategiskt orådliga. Vi hafva trott det vara skäl att taga fasta på detta yttrande af en militärisk auktoritet och anse öfverflödigt att till de här anförda skälen tillägga några ytterligare, ehuru äfven sådana icke saknas. Återstår att tillse, huruvida den mindre befästningsplan, som hr öfversten anser sig böra förorda och för hvilken vi här ofvan redogjort, kan förtjena att omfattas med mera förtroende. Mången torde föreställa sig, att vår hufvudstad är tillräckligt skyddad genom Waxholms f stning, som beherrskar det enda för mera djupgående fartyg tillgängliga inloppet, sedan Oxdjupet genom skedda försänkningar numera blifvit gjordt ofarbart för sådana. Men så är det icke. Det är endast emothastigare öfverrumpling af en flotta, som nämde fästning kan skydda oss, men icke emot landstigningar, hvilka en fiende kunde verkställa med landttrupper på större eller mindre afstånd fin Warhalm ach från Stockholm. vare sio