i sir Josaus äldsta mi ålningar. Huru skönb, hviskade Winnington. Hon har varit ute... Hvad skall hon nu taga sig för? Hvem är hon? Hvad heter hon? Uppenbarelsen vände sig till hälften och visade dem profilen af sitt anlete; hennes läpjr tycktes röra sig, hon smålog täckt och örsvann sedan plötsligt ur deras åsyn, lemnande Winnington med öppen mun och öppna ögon, stirrande mot fönstret. En tämmeligen vacker flicka,, sade Arthur kallt; xmen kom nu; vår gamla gumma är säkert otålig att få gå hem; och dessutom är jag ganska hungrig., Jag blir aldrig mer bungrig, sade Winnington, ännu orörlig som en bildstod. Du kan gå om du så vill. Jag står qvar, i hopp om ännu en uppenbarelse. God natt, dåv, svarade Arthur och skyndade hem. Huru länge den förbluffade Winnington stod var, kan jag ej förtälja; Men det var sent han återkom till prestgården. Den gamla qvinnan hade gått hem, just såsom Arthur förutsagt. Artbur öppnade för honom. Nåvälls frågade han, har du fått reda på den okända? Allt som rör henne; men gif mig för all del litet ost och bröd. -Fins något sådant? Jag trodde att du aldrig mer skulle bli ungrig. Det är endast min kropp som begär föda; min själ är för alltid tillfredsstäld. Skål för Ellen Warliegh !Han tömde it glas i ett enda drag. Squirens dotter?, Hans enda barn, De hafva varit borta nå-! gra år och återkommo i förgår natt. Hon och hennes fader bo uti den förfallna herrröda band, en promensddrägt sädansvise den band, en fr omddrögt sådan. vi se I ; i I gården.. :