i sir Josaus äldsta mi ålningar.
Huru skönb, hviskade Winnington. Hon
har varit ute... Hvad skall hon nu taga sig
för? Hvem är hon? Hvad heter hon?
Uppenbarelsen vände sig till hälften och
visade dem profilen af sitt anlete; hennes läp-
jr tycktes röra sig, hon smålog täckt och
örsvann sedan plötsligt ur deras åsyn, lem-
nande Winnington med öppen mun och öppna
ögon, stirrande mot fönstret.
En tämmeligen vacker flicka,, sade Arthur
kallt; xmen kom nu; vår gamla gumma är
säkert otålig att få gå hem; och dessutom är
jag ganska hungrig.,
Jag blir aldrig mer bungrig, sade Win-
nington, ännu orörlig som en bildstod. Du
kan gå om du så vill. Jag står qvar, i hopp
om ännu en uppenbarelse.
God natt, dåv, svarade Arthur och skyn-
dade hem.
Huru länge den förbluffade Winnington stod
var, kan jag ej förtälja; Men det var sent
han återkom till prestgården. Den gamla
qvinnan hade gått hem, just såsom Arthur
förutsagt. Artbur öppnade för honom.
Nåvälls frågade han, har du fått reda
på den okända?
Allt som rör henne; men gif mig för all
del litet ost och bröd. -Fins något sådant?
Jag trodde att du aldrig mer skulle bli
ungrig.
Det är endast min kropp som begär föda;
min själ är för alltid tillfredsstäld. Skål för
Ellen Warliegh !- Han tömde it glas i ett
enda drag.
Squirens dotter?,
Hans enda barn, De hafva varit borta nå-!
gra år och återkommo i förgår natt. Hon
och hennes fader bo uti den förfallna herr-
röda band, en promensddrägt sädansvise den band, en fr omddrögt sådan. vi se
I
;
i
I
gården.. :