BEOCKHOLT, den 3 Sept.
Vi hafva i några föregående artiklar be-
traktat riddarhusets ställning under det tiotal
af år, som följde närmast på det år 1844 ti-
made tronombytet. Det återstår att kasta en
blick på riddafhuset och dess förhållande till
regeringen äfven under den sistförflutna riks-
dagen.
Sedan rikets ständer i September 1851 blif-
vit hemförlofvade, efter en fullkomligt resul-
tatlös riksdag, tycktes reaktionen få allt mer
och mer fast fot inom regeringen. Under
riksdagen hade finansportföljen efter hr Sand-
strömer blifvit interimsvis förvaltad af hr Gri-
penstedt. Den blef nu återbesatt med en af
de stelaste konservativa på riddarhuset, frih.
C. 0. Palmstjerna; och då samtidigt härmed
hr Ginther afgick från sin konsultativa stats-
rådsplats, inkallades, på friherre Palmstjernas
förslag, en annan af riddarhusets konservativa
ledamöter, tillika känd för inskränktheten af
sina statsmannaåsigter, att intaga den lediga ta-
buretten. Det var hofrättsrådet i Svea hofrätt;
ännu varande statsrådet grefve C. G. D. Mör-
ner. Och då någon kort tid derefter statsrå-
det Genberg kallades till biskop i Kalmar,
förstärktes konseljen ytterligare med: den må-
hända mest reaktionärt sinnade bland alla
rådgifvarne, domprosten i Lund, numera erke-
biskopen, doktor H. Reuterdahl.
Den länge befarade, men uppskjutna front-
förändringen var således nu afgjord. Också
kan man säga, att under loppet af 1852 och
1853 en fullkomlig stiltje egde rum inom
styrelsen, med undantag för en eller annan
reaktionär författning, hvaribland den i Juli
1853, med ändringar istadgandena angående
jordafsöndringar, är den som visat sig hafva
medfört de största olägenheter, hvilka det
ännu återstår att undanrödja. I öfrigt stod,
som sagdt är, allting stilla. Frågan om re-
presentationsreformen var helt och hillet
fallen, trots det högtidliga löfte, som en
konungens förste minister gifvit, att hon
aldrig skulle falla. I afseende på en för-
bättrad civil-, kriminal- och kyrkolagstift-
ning förbereddes ingenting, om man icke
dit vill hänföra ett par komiter för utarbe-
tande af förslag till kreditlagstiftningens ord-
nande, hvaraf resultatet hitintills endast varit
en lag om bandelsböckers, som väl är kun-
gjord, men icke efterlefves- och svårligen lä-
rer kunna vinna tillämpning här i landet. I
skolreformen sades visserligen statsrådet Reuter-
dahl arbeta något med biträde af konserva
tiva medhjelpare, men blef aldrig riktigt fär-
dig, hvilket vi icke heller hafva något skäl
att beklaga. Också inträffade under tiden H.
M. konungens långvariga och vidtutseende
sjukdom, hvilken från hösten 1852 intill på-
följande vår öfverlemnade riksstyrelsen åt en
interimsregering af svenska och norska stats-
rådet kollektift. :
Man har äflats att mycket klandra denna
interimsstyrelse och dess besynnerliga orga-
nisation. Behofvet af förändring i den. se-
nare vilja vi icke bestrida, men oss förefaller
det likväl, söm denna förening eller detta
möte af de båda rikenas regeringsledamöter
måste hafva varit till ömsesidigt gagn och
lemnat ett tillfälle så väl till ömsesidig kän-
nedom om de båda ländernas olika författ-
ningar och förvaltning, som till en persoalig
beröring, hvilken bortle bereda goda frukter.
Bland de få vigtigare åtgärder, denna inte-
fimsstyrelse vidtog, bör icke förbigås beslutet
om oktrojen för anläggande af eh jernväg
mellan Köping, Örebro och Hult, hvilken in-
om konseljen rönte mycket motstånd — så att
icke mindre än fem af de tio svenska stats-
råderne lära afslagit oktrojen — och som san-
nolikt ieke utan inverkan från de norska
statsrådsledamöterna torde kunnat bringas
till stånd. Men oberoende af den frågan, huru-
vida denna oktroj i och för sig sjelf innefattade
någon så särdeles stor välgerning för landet,
föreställa Vvl oss, att just de öfverläggningar
angående sjelfva saken i allmänhet, fvartill
de många förvecklingarne och den starka
oppositionen i denna fråga gåfvo anledning
bragte densamma ett så långt stycke framåt.
tt vi hufvudsakligen deri böra söka grur-, ET
den skrifvelse i ämnet, som kor ten
nera aflät till riketssständer oc ,sMDBen
fullständig och litet ur 22 hvilken,
Ts — var, likväl k- ePplysande den
sitia detaljer - 2 4. om att utgöra en
tgångspunkt. för stans? äs arbeten i denna
iktniog. För det UP slag, som sålunda gafs
ill jernvägars IN srande i vårt land, måste
nam alltig håla inrikesministern statsrådet
Fähraeus räkning, såsom måhända utgörande
glanspunkten i hela hans förvaltning, då man
tror sig veta, att utan hans ihärdighet denna
vigtiga sak icke kommit att från regeringens
sida göras till föremål för den allvarliga upp-
märksamhet och de samdrägtiga bemödanden
att åstadkomma ett godt resultat, som i detta
hänseende fördelaktigt utmärkte 1854 års stän-
der, enkannerligen riddarhuset och borgare-
ståndet. ;
Riksdagen organiserades emellertid i en
anda, som fullkomligt öfverensstämde med re-1r
geringens öfverhufvud antiliberala tendenser.
Till landtmarskalk utsågs hofvets gunstling
och junkerpartiets egentlige chef landshöfdin-
gen grefve H. Hamilton; till talman i borgare-
ståndet probibitionismens förklarade kämpe as-
sessor P. Lagergren, och till talman i bondestån-
det en af det gamla systemets ifrigaste anhän-
gare riksdagsfullmäktigen Nils Strindlund; —
alla tre likväl, det måste medgifvas, män med
både talent och vidsträckt-politisk erfarenhet.
På riddarhuset väckte den första diskussio-
nen angående tillsättande af ett särskilt ut-
ETT mna I Ua fe mn. of tr fr vd
q ö
det
vart,
-— ni nin m—— K-ZZ -—-—-—-—--— - —8 zTL— r-- X XZz — ———
ARN ae me oc bin 66 må KL better EEE NA