BEOCKHOLT, den 3 Sept. Vi hafva i några föregående artiklar betraktat riddarhusets ställning under det tiotal af år, som följde närmast på det år 1844 timade tronombytet. Det återstår att kasta en blick på riddafhuset och dess förhållande till regeringen äfven under den sistförflutna riksdagen. Sedan rikets ständer i September 1851 blifvit hemförlofvade, efter en fullkomligt resultatlös riksdag, tycktes reaktionen få allt mer och mer fast fot inom regeringen. Under riksdagen hade finansportföljen efter hr Sandströmer blifvit interimsvis förvaltad af hr Gripenstedt. Den blef nu återbesatt med en af de stelaste konservativa på riddarhuset, frih. C. 0. Palmstjerna; och då samtidigt härmed hr Ginther afgick från sin konsultativa statsrådsplats, inkallades, på friherre Palmstjernas förslag, en annan af riddarhusets konservativa ledamöter, tillika känd för inskränktheten af sina statsmannaåsigter, att intaga den lediga taburetten. Det var hofrättsrådet i Svea hofrätt; ännu varande statsrådet grefve C. G. D. Mörner. Och då någon kort tid derefter statsrådet Genberg kallades till biskop i Kalmar, förstärktes konseljen ytterligare med: den måhända mest reaktionärt sinnade bland alla rådgifvarne, domprosten i Lund, numera erkebiskopen, doktor H. Reuterdahl. Den länge befarade, men uppskjutna frontförändringen var således nu afgjord. Också kan man säga, att under loppet af 1852 och 1853 en fullkomlig stiltje egde rum inom styrelsen, med undantag för en eller annan reaktionär författning, hvaribland den i Juli 1853, med ändringar istadgandena angående jordafsöndringar, är den som visat sig hafva medfört de största olägenheter, hvilka det ännu återstår att undanrödja. I öfrigt stod, som sagdt är, allting stilla. Frågan om representationsreformen var helt och hillet fallen, trots det högtidliga löfte, som en konungens förste minister gifvit, att hon aldrig skulle falla. I afseende på en förbättrad civil-, kriminaloch kyrkolagstiftning förbereddes ingenting, om man icke dit vill hänföra ett par komiter för utarbetande af förslag till kreditlagstiftningens ordnande, hvaraf resultatet hitintills endast varit en lag om bandelsböckers, som väl är kungjord, men icke efterlefvesoch svårligen lärer kunna vinna tillämpning här i landet. I skolreformen sades visserligen statsrådet Reuterdahl arbeta något med biträde af konserva tiva medhjelpare, men blef aldrig riktigt färdig, hvilket vi icke heller hafva något skäl att beklaga. Också inträffade under tiden H. M. konungens långvariga och vidtutseende sjukdom, hvilken från hösten 1852 intill påföljande vår öfverlemnade riksstyrelsen åt en interimsregering af svenska och norska statsrådet kollektift. : Man har äflats att mycket klandra denna interimsstyrelse och dess besynnerliga organisation. Behofvet af förändring i den. senare vilja vi icke bestrida, men oss förefaller det likväl, söm denna förening eller detta möte af de båda rikenas regeringsledamöter måste hafva varit till ömsesidigt gagn och lemnat ett tillfälle så väl till ömsesidig kännedom om de båda ländernas olika författningar och förvaltning, som till en persoalig beröring, hvilken bortle bereda goda frukter. Bland de få vigtigare åtgärder, denna intefimsstyrelse vidtog, bör icke förbigås beslutet om oktrojen för anläggande af eh jernväg mellan Köping, Örebro och Hult, hvilken inom konseljen rönte mycket motstånd — så att icke mindre än fem af de tio svenska statsråderne lära afslagit oktrojen — och som sannolikt ieke utan inverkan från de norska statsrådsledamöterna torde kunnat bringas till stånd. Men oberoende af den frågan, huruvida denna oktroj i och för sig sjelf innefattade någon så särdeles stor välgerning för landet, föreställa Vvl oss, att just de öfverläggningar angående sjelfva saken i allmänhet, fvartill de många förvecklingarne och den starka oppositionen i denna fråga gåfvo anledning bragte densamma ett så långt stycke framåt. tt vi hufvudsakligen deri böra söka grur-, ET den skrifvelse i ämnet, som kor ten nera aflät till riketssständer oc ,sMDBen fullständig och litet ur 22 hvilken, Ts — var, likväl k ePplysande den sitia detaljer 2 4. om att utgöra en tgångspunkt. för stans? äs arbeten i denna iktniog. För det UP slag, som sålunda gafs ill jernvägars IN srande i vårt land, måste nam alltig håla inrikesministern statsrådet Fähraeus räkning, såsom måhända utgörande glanspunkten i hela hans förvaltning, då man tror sig veta, att utan hans ihärdighet denna vigtiga sak icke kommit att från regeringens sida göras till föremål för den allvarliga uppmärksamhet och de samdrägtiga bemödanden att åstadkomma ett godt resultat, som i detta hänseende fördelaktigt utmärkte 1854 års ständer, enkannerligen riddarhuset och borgareståndet. ; Riksdagen organiserades emellertid i en anda, som fullkomligt öfverensstämde med re-1r geringens öfverhufvud antiliberala tendenser. Till landtmarskalk utsågs hofvets gunstling och junkerpartiets egentlige chef landshöfdingen grefve H. Hamilton; till talman i borgareståndet probibitionismens förklarade kämpe assessor P. Lagergren, och till talman i bondeståndet en af det gamla systemets ifrigaste anhängare riksdagsfullmäktigen Nils Strindlund; — alla tre likväl, det måste medgifvas, män med både talent och vidsträckt-politisk erfarenhet. På riddarhuset väckte den första diskussionen angående tillsättande af ett särskilt utETT mna I Ua fe mn. of tr fr vd q ö det vart, -— ni nin m—— K-ZZ -—-—-—-—--— —8 zTL— r- X XZz — ——— ARN ae me oc bin 66 må KL better EEE NA