gårdag, i anledning af väckt fråga om förhöjning af stadskomministerslönen, beslöt församlingen att från och med innevarande år öka nämde lön från 700 till 1100 rdr bko, hvaremot yste och kollekter till stadskomministern hädanefter bortfalla. — Å Drags marknad, som var talrikt besökt, betaltes ett par 13-qvarters oxar med 420 rdr, ett par 12 qvarters d:o med 320 å 350 rdr och kor med 90 till 108 rår rgs stycket. BLANDADE ÄMNEN. En scen från hafsbottem. (Slut fr. gårdagsbl.) Vi voro i ett farligt läge. En storm var i antågande. Skulle! vi, så nära målet för vårt sträfvande, vända tillbaka? Vi hade det framför oss. Vi voro det helt nära. Nej, det ville jag icke. Jag gat Rimmer teeken att fortsätta marschen, och så gick det vidare framåt. Nu reste sig klippan tätt framför oss, mörk oeh hotande. Dess skrofliga yta bar spår af saltvattnets inverkan, och på åtskilliga punkter var den betäckt med tallösa sjöväxter. — Vi gingo framåt, klättrade öfver ett från klippan utskjutande stenblock, och — ångaren låg framför oss. — Marmion hade sjunkit i lodrät riktning oeh stod inklämd mellan stenbloeken i upprätt ställning, alldeles som på skeppsvarfvet. Vi skyndade raskt fram, och klättrade uppför sidan ombord. I detta ögonblick gaf hafvet ifrån sig ett doft stönande; det ljöd som en varning i våra öron, förkunnande den annalkande faran. Hvad som skulle ske måste ske raskt. Rimmer skyndade ned i kajutan, jag i skeppsrummet.; Utför en trappa kom jag ned i timmermannens verkstad. Allt var tomt, allt fullt af vatten. Hafvet hade trängt in oeh dref sitt spel med menniskornas verk. Jag steg in i lastrummet. Plötsligen spratt jag till vid ett buller från däeket. Mitt öra träffades af de tunga stegen af en menniska, som tycktes rusa framåt i en dödlig ångest. Mitt hjerta klapfre häftigt, ty det var någonting fruktansvärdt att öra sådana ljud långt nere i hafvets tysta djup. — Bah, det kunde icke vara någon annan än Rimmer. Så hastigt tyngden af min rustning det tillät, gick jag ut genom den första bästa öppning jag påträffade, och klättrade upp på däcket. Det var verkligen Rimmer. Han kom emot mig, fattade min arm, tryckte den krampaktigt och pekade på kajutan. Jag ville in. Han satte foten framför och sökte hålla mig tillbaka. Han pekade på skonerten ofvan oss och bönföll med en vansinnigs åtbörder att vi måtte stiga upp. Det är en förtärlig syn dessa stumma tecken af en ångestfull själ, med hvilka den söker göra sig förstådd. De äro fasaväckande dessa stumma vinkar, dervid intet ansigte synes, ingen röst höres. Men såg jag också ieke hans ansigte, så såg jag dock hans ögon huru de glödde genom masken som eldkol. Jag vill in!s ropade jag oeh slet mig lös från honom. Han slog händerna samman, men vågade icke följa mig. Gud i himlen, hvad kunde det vara, som hade försatt en bepröfvad och härdad dykares själ i en sådan ångest! Jag måste sjelf undersöka det. Jag gick framåt. Jag kom till kajutdrren. Jag steg in i försalen, men såg ingenting. Det påkom mig en känsta af förakt för Rimmer. Denne skuggrädde stacka:e, tänkte jag, vill jag aldrig mer taga med mig. Men ögonblicket derpå öfverfölls jag af en darrning. Här nere i djupet råder endast tystnad; men hvilken högtidlig, rysning väckande tystnad! — Jag passerade den långa salen. Huru har ieke detta rum, tänkte jag, återskallat af de drunknande passagerarnes ångestrop! Endast sjömannen, som är förtrogen med dylika scener, kan förstå hvad själen känner i ett sådant ögonblick. Slutligen hann jag fram till aktersalongen och steg in. O, Gud i himlen! — Hade jag icke hållit mig fast vid handtaget till dörrlåset med den krampaktiga styrka, som blott en dödlig förskräckelse kan skänka, så skulle jag hafva dignat till golfvet. Jag stod som fastnaglad på stället. Framför mig syntea en massa af menniskor, män och qvinnor, med stela, stirrande ögon, hvar och en i den ställning han ia nehade då han slutade sin dödskamp i det inströmmande, qväfvande elementet. Alla hade de vid stöten, då skeppet törnade på, sprungit upp från sina platser, och alla hade de rusat mot dörren. Men vattnet vår snabbare. I vild ångest hade somliga hakat sig fast vid bordet, andra vid bjeklagret och andra åter vid salongsfönstren — oeh der hide de stannat. Vid dörren måste trängseln hafva varit fruktansvärd, ty der lågo de i hopar om och öfver hvarandra. En de! hade blifvit kullkastade af andra, som i vansinnig ångest rusat öfver dem för att hinna till utgången. Eu hade försökt klifva öfver bordet, men uppkommen derpå, bade han måst stanna, oeh låg nu der med händerna knutna kring en fönsterpost. Ingen enda hade släpt det stöd, som han med krampaktig styrka fattat, och alla vände sina af dödsångesten förvridna ansigten mot dörren. — Dörren! Gode Gud! det var der jag nu stod. På mig fäste de alla sina ångestfulla, förfärande ögon, i hvilka lifvets glans lemnat rum för dödens isglans; dessa ögon, som stirrade på mig, uttryekslösa som den vansinniges. Under inflytande af denna stirrande bliek stelnade mitt blod till is. De förvridna ansigtena, på hvilka ångest, fasa, förtviflan, kortligen alla själens qval voro afpräglade, stodo i den gräsligaste kontrast med de brustna, glaslika ögonen. synen af den på bordet sittande varelsen var förfärligast. Haus långa svarta hår föll i oordning kriog skuldrorna, och de buskiga polisongerna samt mustascherna gåfvo honom utseende af en afgrundsande. Ack! hvilket ve och hvilka marter, hvilken dödskamp öfver all beskrifning stod icke afmålad på dessa förtviflansfulla ansigten! — Jag aktade ieke på det hotande utseendet hos hafvet, hvilket börjat blifva oroligt redan då jag besteg den förolyckade ångaren. Men hade också stormen der uppe rasat med tiodubbel vildhet, så skulle den doek här nere i det hemska djupet endast svagt låtit känna sina verkningar. Emellertid märkte jag tydligt att den tilltagit, och dess rörelse lät förspörja sig äfven i afgrunden, der jag var. Plötsligt fick ångaren en stöt och darrade under våtryckningen af en väldig störtsjö. Alla de graäs) sa gestalterna vacklade hit och dit. Demonen på bordet tycktes vilja göra ett språng mot mig. Jag fl dde med ett ångestrop; de komma alla efter mig, vankte jag. Jag störtade ut, endast tänkande på att undkomma. Jag sökte befria mig från vigterna för att kunna stiga upp igen; jag ryckte på dem med vansinnig ansträngnving, men förmådde icke lossa dem. Ändtligen lyckades jag blifva qvitt den ena, men den andra höll mig ännu qvar i djupet. Under dessa förtviflade ansträngningar kände jag mina krafter och nära på allt hopp försvinna, och synen i kajotan låg blytung på min själ. — Hvar var Rimmer? Denoa tanke genomfor mig som en blixt. Han var ieke längre nere hos mig. Han hade stigit upp. Jag såg framför mig två vigter, dem han i förskräckelsen hade kastat af sig. Ja, Rimmer var borta. Jag bliekade uppåt, och såg hur skonerten rullade och stampade bland vågorna. Jag ville icke längre stanna på detta ställe, om jag också der funnit allt Golkendas guld. Jag ville ieke längre sällskaj med de fruktansvärde döde. — Till baka alltså! Fasan bevingade mina steg. Jag rusa de utför trappan, passerade ännu en gång lastram met och kom till det ställe, der jag först stigit ned Här var mörkt. En ny rysniog genombäfvade mig Luckan var stängd. — Himmel! hade det skett ge nom mensklig hand? Eller hade något gräsligt vä sende från kajutan giort det? Hade den afgrunds ande, som ville rusa på mig...? — Jag skyndadt med ångest tillbaka. Men på detta ställe kunde jag fa stanna Jag måsta lemna detta fasans hemvist