gårdag, i anledning af väckt fråga om förhöjning af
stadskomministerslönen, beslöt församlingen att från
och med innevarande år öka nämde lön från 700 till
1100 rdr bko, hvaremot yste och kollekter till stadskom-
ministern hädanefter bortfalla.
— Å Drags marknad, som var talrikt besökt, be-
taltes ett par 13-qvarters oxar med 420 rdr, ett par
12 qvarters d:o med 320 å 350 rdr och kor med 90
till 108 rår rgs stycket.
BLANDADE ÄMNEN.
En scen från hafsbottem.
(Slut fr. gårdagsbl.)
Vi voro i ett farligt läge. En storm var i antågan-
de. Skulle! vi, så nära målet för vårt sträfvande,
vända tillbaka? Vi hade det framför oss. Vi voro
det helt nära. Nej, det ville jag icke. Jag gat
Rimmer teeken att fortsätta marschen, och så gick
det vidare framåt. Nu reste sig klippan tätt fram-
för oss, mörk oeh hotande. Dess skrofliga yta bar
spår af saltvattnets inverkan, och på åtskilliga punk-
ter var den betäckt med tallösa sjöväxter. — Vi
gingo framåt, klättrade öfver ett från klippan utskju-
tande stenblock, och — ångaren låg framför oss. —
Marmion hade sjunkit i lodrät riktning oeh stod in-
klämd mellan stenbloeken i upprätt ställning, allde-
les som på skeppsvarfvet. Vi skyndade raskt fram,
och klättrade uppför sidan ombord. I detta ögon-
blick gaf hafvet ifrån sig ett doft stönande; det ljöd
som en varning i våra öron, förkunnande den annal-
kande faran. Hvad som skulle ske måste ske raskt.
Rimmer skyndade ned i kajutan, jag i skeppsrummet.;
Utför en trappa kom jag ned i timmermannens verk-
stad. Allt var tomt, allt fullt af vatten. Hafvet
hade trängt in oeh dref sitt spel med menniskornas
verk. Jag steg in i lastrummet. Plötsligen spratt
jag till vid ett buller från däeket. Mitt öra träffa-
des af de tunga stegen af en menniska, som tycktes
rusa framåt i en dödlig ångest. Mitt hjerta klap-
fre häftigt, ty det var någonting fruktansvärdt att
öra sådana ljud långt nere i hafvets tysta djup. —
Bah, det kunde icke vara någon annan än Rimmer.
Så hastigt tyngden af min rustning det tillät, gick
jag ut genom den första bästa öppning jag påträffa-
de, och klättrade upp på däcket. Det var verkligen
Rimmer. Han kom emot mig, fattade min arm,
tryckte den krampaktigt och pekade på kajutan. Jag
ville in. Han satte foten framför och sökte hålla
mig tillbaka. Han pekade på skonerten ofvan oss
och bönföll med en vansinnigs åtbörder att vi måtte
stiga upp. Det är en förtärlig syn dessa stumma
tecken af en ångestfull själ, med hvilka den söker
göra sig förstådd. De äro fasaväckande dessa stum-
ma vinkar, dervid intet ansigte synes, ingen röst hö-
res. Men såg jag också ieke hans ansigte, så såg
jag dock hans ögon huru de glödde genom masken
som eldkol. Jag vill in!s ropade jag oeh slet mig
lös från honom. Han slog händerna samman, men
vågade icke följa mig. Gud i himlen, hvad kunde
det vara, som hade försatt en bepröfvad och härdad
dykares själ i en sådan ångest! Jag måste sjelf un-
dersöka det. Jag gick framåt. Jag kom till kajut-
drren. Jag steg in i försalen, men såg ingenting.
Det påkom mig en känsta af förakt för Rimmer.
Denne skuggrädde stacka:e, tänkte jag, vill jag al-
drig mer taga med mig. Men ögonblicket derpå öf-
verfölls jag af en darrning. Här nere i djupet rå-
der endast tystnad; men hvilken högtidlig, rysning
väckande tystnad! — Jag passerade den långa salen.
Huru har ieke detta rum, tänkte jag, återskallat af
de drunknande passagerarnes ångestrop! Endast sjö-
mannen, som är förtrogen med dylika scener, kan
förstå hvad själen känner i ett sådant ögonblick.
Slutligen hann jag fram till aktersalongen och steg
in. O, Gud i himlen! — Hade jag icke hållit mig
fast vid handtaget till dörrlåset med den krampak-
tiga styrka, som blott en dödlig förskräckelse kan
skänka, så skulle jag hafva dignat till golfvet. Jag
stod som fastnaglad på stället. Framför mig syntea
en massa af menniskor, män och qvinnor, med stela,
stirrande ögon, hvar och en i den ställning han ia
nehade då han slutade sin dödskamp i det inström-
mande, qväfvande elementet. Alla hade de vid stö-
ten, då skeppet törnade på, sprungit upp från
sina platser, och alla hade de rusat mot dör-
ren. Men vattnet vår snabbare. I vild ån-
gest hade somliga hakat sig fast vid bordet, an-
dra vid bjeklagret och andra åter vid salongs-
fönstren — oeh der hide de stannat. Vid dör-
ren måste trängseln hafva varit fruktansvärd, ty der
lågo de i hopar om och öfver hvarandra. En de!
hade blifvit kullkastade af andra, som i vansinnig
ångest rusat öfver dem för att hinna till utgången.
Eu hade försökt klifva öfver bordet, men uppkom-
men derpå, bade han måst stanna, oeh låg nu der
med händerna knutna kring en fönsterpost. Ingen
enda hade släpt det stöd, som han med krampak-
tig styrka fattat, och alla vände sina af dödsånge-
sten förvridna ansigten mot dörren. — Dörren! Gode
Gud! det var der jag nu stod. På mig fäste de
alla sina ångestfulla, förfärande ögon, i hvilka lif-
vets glans lemnat rum för dödens isglans; dessa
ögon, som stirrade på mig, uttryekslösa som den
vansinniges. Under inflytande af denna stirrande
bliek stelnade mitt blod till is. De förvridna an-
sigtena, på hvilka ångest, fasa, förtviflan, kortligen
alla själens qval voro afpräglade, stodo i den gräs-
ligaste kontrast med de brustna, glaslika ögonen.
synen af den på bordet sittande varelsen var för-
färligast. Haus långa svarta hår föll i oordning
kriog skuldrorna, och de buskiga polisongerna samt
mustascherna gåfvo honom utseende af en af-
grundsande. Ack! hvilket ve och hvilka marter,
hvilken dödskamp öfver all beskrifning stod icke
afmålad på dessa förtviflansfulla ansigten! — Jag
aktade ieke på det hotande utseendet hos haf-
vet, hvilket börjat blifva oroligt redan då jag be-
steg den förolyckade ångaren. Men hade också
stormen der uppe rasat med tiodubbel vildhet, så
skulle den doek här nere i det hemska djupet en-
dast svagt låtit känna sina verkningar. Emellertid
märkte jag tydligt att den tilltagit, och dess rörelse
lät förspörja sig äfven i afgrunden, der jag var.
Plötsligt fick ångaren en stöt och darrade under
våtryckningen af en väldig störtsjö. Alla de graäs-
) sa gestalterna vacklade hit och dit. Demonen på
bordet tycktes vilja göra ett språng mot mig. Jag
fl dde med ett ångestrop; de komma alla efter mig,
vankte jag. Jag störtade ut, endast tänkande på
att undkomma. Jag sökte befria mig från vigterna
för att kunna stiga upp igen; jag ryckte på dem
med vansinnig ansträngnving, men förmådde icke
lossa dem. Ändtligen lyckades jag blifva qvitt den
ena, men den andra höll mig ännu qvar i djupet.
Under dessa förtviflade ansträngningar kände jag
mina krafter och nära på allt hopp försvinna, och
synen i kajotan låg blytung på min själ. — Hvar
var Rimmer? Denoa tanke genomfor mig som en
blixt. Han var ieke längre nere hos mig. Han
hade stigit upp. Jag såg framför mig två vigter,
dem han i förskräckelsen hade kastat af sig. Ja,
Rimmer var borta. Jag bliekade uppåt, och såg hur
skonerten rullade och stampade bland vågorna. Jag
ville icke längre stanna på detta ställe, om jag ock-
så der funnit allt Golkendas guld. Jag ville ieke
längre sällskaj med de fruktansvärde döde. — Till
baka alltså! Fasan bevingade mina steg. Jag rusa
de utför trappan, passerade ännu en gång lastram
met och kom till det ställe, der jag först stigit ned
Här var mörkt. En ny rysniog genombäfvade mig
Luckan var stängd. — Himmel! hade det skett ge
nom mensklig hand? Eller hade något gräsligt vä
sende från kajutan giort det? Hade den afgrunds
ande, som ville rusa på mig...? — Jag skyndadt
med ångest tillbaka. Men på detta ställe kunde jag
fa stanna Jag måsta lemna detta fasans hemvist