Jaså... middagen, upprepade Gabriella
och stannade hastigt.
Vi väntade endast på er.
Hvarföre väntade ni på mig?... Det är i
dag skärtorsdagen, således en sorgedag... Jag
ämnar naturligtvis fasta.n
Dessa ord, uttalade med dof stämma, gjorde
ett djupt intryck på de närvarande, Hvar
och en betraktade uppmärksamt hertiginnan,
hvars mörka klädsel fullkomligt passade till
hennes dystra tal, men ingen var mera häpen
än florentinaren Zamet. Hertiginnans yttrade
föresats att fasta hade helt och hållit förvir-
rat honom, och i sin häftiga bestörtning glöm-
de han sig till och med så långt, att han
vände sig mot Leonora, som, stående på ett
trappsteg och stödd emot en marmorpelare,
nyfiket eller snarare lidelsefullt följde denna
scen.
Är det då så märkvärdigt att man fastar
å en dag sådan som denna ? frågade Ga-
Priella och fixerade skarpt financieren. Hans
majestät önskar att jag andäktigt skall upp-
fylla alla de ceremonier, hvilka vår kristna
kyrka föreskrifver under denna heliga vecka,
och jag skattar mig lycklig att kunna lyda
min konungslige herres vilja.n
Denna vackra tanke skall jag ännu i dag
skrifva och berätta konungen, mumlade la
Varenne för sig sjelf.
Skönt! Nu föra väl vi också vara nödsakade
att fastar, mumlade Bassompierre. Ja, den
som åtminstone hade vetat det i morse, så
hade man alltid kunnat hitta på någon ut-
vägl... Det var i alla fall mycket orätt af
konungen Me NR säga mig det rent uti gär
när han skickade mi prtiginnan ...
Fan må svältal, g med hertiginn n
Det förstås naturligtvis af sig sjelft, fort-
for Gabriella med sycber alisträngning, att
jag ej tvingar eder att följa mitt exempel...