DEN SKÖNA GABRIELLA?), AUGUSTE MAQUET. TIONDE DELEN. Ja, Gabriella var verkligen ensam, och hon njöt i fulla drag deraf. Iklädd. em elegant resdrägt och lutad mot sin balkongs gallerverk, betraktade hon himlen, skogarne och de sorlande bäckarne. Hennes tjusta blickar smekte naturens alla herrligheter, och hvarje andetag, som häfde hennes barm, var en tacksamhetssuck: till Gud, som så öfverhopat henne med sin outsägliga nåd. Huru skönt var ej Fontainebleau denna morgon! hvilken magisk vistelseort! Nattens dimmor hade flytt, skingrade af morgonens lätta vindar, några små rödaktiga moln bildade en krona åt den uppgående solen, och vid Borisontens slut reste sig den mörka skogen, öfvergjuten af dess första strålar. Längre fram höjle kastanieträden sina stolta hufvuden, och under balkongen på de vidsträckta parterrerna prålade vårens täcka blommor, fuktade af den uppfriskande daggen och värmde af den gryende dagens eld. Allt log och st:is lade ända från den höga bygnaden till det ödmjuka sädesaxet — allt syntes vilja utrlåna minnet af en så hemsk och dyster natt. Men Gabriella fick ej länge ostördt njuta af det sköna panorama, som naturen utbredde framför henne; snabba steg genljödo snart i rummet, och när hon vände sig om för att efterse hvem det var, förmörkades hastigt det glada uttrycket i hennes ansigte. ) Se A. B. n:o 54, 56, 57, 59, 60, 62—64, 63—68, nr 74, 75—78, 81—90, 92—100, 102, 103 SN FÖR 108, 110 114, 116—119, 122 132. 143, 357 137, 140 —182, 184—194, och 197—199. sh pä