DEN SKÖNA GABRIELLA?),
AUGUSTE MAQUET.
TIONDE DELEN.
Ja, Gabriella var verkligen ensam, och hon
njöt i fulla drag deraf. Iklädd. em elegant
resdrägt och lutad mot sin balkongs galler-
verk, betraktade hon himlen, skogarne och
de sorlande bäckarne. Hennes tjusta blickar
smekte naturens alla herrligheter, och hvarje
andetag, som häfde hennes barm, var en tack-
samhetssuck: till Gud, som så öfverhopat henne
med sin outsägliga nåd.
Huru skönt var ej Fontainebleau denna
morgon! hvilken magisk vistelseort! Nattens
dimmor hade flytt, skingrade af morgonens
lätta vindar, några små rödaktiga moln bil-
dade en krona åt den uppgående solen, och
vid Borisontens slut reste sig den mörka sko-
gen, öfvergjuten af dess första strålar. Längre
fram höjle kastanieträden sina stolta hufvu-
den, och under balkongen på de vidsträckta
parterrerna prålade vårens täcka blommor, fuk-
tade af den uppfriskande daggen och värmde af
den gryende dagens eld. Allt log och st:is
lade ända från den höga bygnaden till det
ödmjuka sädesaxet — allt syntes vilja utrlå-
na minnet af en så hemsk och dyster natt.
Men Gabriella fick ej länge ostördt njuta
af det sköna panorama, som naturen utbredde
framför henne; snabba steg genljödo snart i
rummet, och när hon vände sig om för att
efterse hvem det var, förmörkades hastigt det
glada uttrycket i hennes ansigte.
) Se A. B. n:o 54, 56, 57, 59, 60, 62—64, 63—68,
nr 74, 75—78, 81—90, 92—100, 102, 103
SN FÖR 108, 110 114, 116—119, 122 132. 143,
- 357 137, 140 —182, 184—194, och 197—199.
sh
pä