STOCKHOLR, dea 28 Aug. I anledning af den berömde romerske patrioten Ciceruachios mördande, jemte barn och vänner, genom österrikiskafsoldater, hvarom vi nyligen berättat, innehåller Times för den 19 dennes följande betraktelser, hvaruti en lika stark som rättvis harm uttalar sig emot det bödelsvälde, som österrikarne för närvarande utöfva i Italien. 4 bDet gifves vissa brott, så förfärliga och onaturliga, att blott ryktet derom utan full bekräftelse knapt kan förekomma menniskor troligt. Ett sådant är det kallblodiga mord österrikiska trupper föröfvat på romerske tribunen Angelo Brunetti; mera känd under namnet Ciceruachio, jemte hans båda söner, den exe 19, den andre 13 år gammal, samt 4 andra personer. General Garibaldi, — ett namn, mera prydt af rättrådighet och heder, har ej Italiens nyare historia att uppvisa — är sagesmannen; och ehuru vi gerna önskade betvifia uppgiften, så frukta vi oss nödsakade att på en sådan auktoritet antaga dess tillförlitlighet. Om detta skulle visa sig vara sant, skall detta gräsliga och orättfärdiga slagtande verka mera för revolutionens sak — icke för en stilla och moderat reform — på italienska halfön, än allt hvad Mazzini mäktat åstadkomma under ett fjerdedels sekels agitation. Angelo Brunetti hade -på sin tid gjort den påfliga saken stora tjenster, då den befann sig 1 en ganska allvarsam fara. Han hade blifvit hyllad och smekt af Pius IX, och om har slutligen öfvergaf dennes parti, så var det ej förr, än det hade blifvit öfvergifvet af sin egen chef. Om Brunetti slutligen anslöt sig till den yttersta venstra sidan i Rom, så måste man ej glömma, att påfven sjelf snöpligen under förklädning smugit sig bort. Brunetti hade stort inflytande på Roms borgare, och detta inflytande begagnade han i fredens och ordningens intresse. Att han i förening med Roms befolkning sökte motstå Frankrikes inbrytande härar, är ganska sant; likaså: att han ej önskade framgång åt österrikiska despotismens sak i Italien. Men han var ej österrikisk undersåte. Han var ej skyldig kejsar Ferdinand och bans efterträdare någån trooch huldhet. Det förräderi, han kan -förmenas hafva begått, begicks emot påfven i dennes egenskap af verldslig furste och borde visserligen icke hämnas af österrikiska kulor eller österrikiska bajonetter. Allt hvad vi. hittills ha oss bekant om denna nedriga handling innehålles i en kort skrifvelse från ge: neral Garibaldi till en genuesisk tidning. Er ter att ha infört brefvet, hvars hufvudsakliga innehåll vi redan meddelat (hvarvid dock bör tilläggas, att en officer af det kejserliga lifgardet förde befälet vid exekutione), fortsätter Times sålunda: De nidingar, som gåfvo befallning om denna exekution, tyckas glömma, att ett så blodigt dåd väcker emot dem och den regering de representera Europas förbittring på samma sätt, som septemberblodbaden under den första franska revolutionen gjorde dess upphbofsmän till en afsky för hela menniskoslägtet. Hvem vill försvara deras sak, hvilka kränka hvarje ädel känsla i menniskonaturen och söla sina händer i oskyldigt blod? Hvem kan mer än beklaga de repressalier, hvarmed de, som anbefalt denna blodsbragd, säkerligen en dag skola hemsökas. Det sällsammaste är, att regeringen i ett land, som påstår sig vara civiliseradt, kan nedlåta sig till ett sådant slagtarehandtverk för en annan regerings räkning. Hvarföre kan man ej öfverlemna åt påfven sjelf att hänga, halshugga eller i fängelset förgöra dem, som upprest sig mot hans myndighet? Österrikes kejsarefamilj utöfvar bokstafligen en krypskytts handtverk på grannens mark, blott för det rena nöjet att utgjuta blod. Det är i sanning besynnerligt, att officerare och soldater, som bära österrikiska uniformen, kunna finnas villiga att underkasta sig en så djup förnedring. Det är begripligt, att de kunde nedskjuta afväpnade ungrare eller nedstöta Wiens borgare på ett kommandoord; men man skulle ha trott, att en viss militärisk etikett, om ock ej mensklighet, gifvit dem en afsmak för att hörsamma kallelsen att göra tjenst såsom en främmande furstes bödlar. Ej heller var den ifrågavarande striden och de kämpande af den art, att det ens för en soldats råa logik var möjligt att taga miste om det rätta. Denne romerske tribun var ej krigare; lika litet kaplanen eller den lille gossen, som så nedrigt mördades. Det är svårt att i våra dagar inom England finna en man, med hvilken Ciceruachio kunde riktigt jemföras. Henrik Hunt skulle måhända, eller William Cobbett, såsom demagog, ehuru ingalunda såsom skriftställare, kunna tjena till en slags jemförelse, ehuru ur moralitetens synpunkt, om ock ej ur talangens, den olycklige romaren var bättre än någondera af dessa engelska demagoger. Ciceruachio var en man af vida mildare och mera foglig karakter, än Hunt eller Cobett, och hade vunnit ett omätligt inflytande öfver sina medborgare genom medel, vida mindre betänkliga än dem, som vid vissa tillfällen af de senare begagnades tili vinnande af deras politiska syften, Och om han ock stannat qvar i Rom då staden föll i fransmännens händer, hade det varit lika opolitiskt som orättvist att döma honom till döden för hvad som i värsta fall ej var annat än ett motstånd emot en främmande fiende. Vi lefva i ett lyckligare land, och dylika handlingar kunna hvarken direkt eller genom sina följder inverka på oss; men skulle vi ega en ansvarig delaktighet i de allmänna ärendenas ledning i de flesta länder på Europas fastland, så kunde vii närvarande ögonblick ej annat än erfara en känsla af oro för