STOCKHOLR, dea 28 Aug.
I anledning af den berömde romerske patrio-
ten Ciceruachios mördande, jemte barn och
vänner, genom österrikiskafsoldater, hvarom vi
nyligen berättat, innehåller Times för den
19 dennes följande betraktelser, hvaruti en
lika stark som rättvis harm uttalar sig emot
det bödelsvälde, som österrikarne för närva-
rande utöfva i Italien. 4
bDet gifves vissa brott, så förfärliga och ona-
turliga, att blott ryktet derom utan full be-
kräftelse knapt kan förekomma menniskor
troligt. Ett sådant är det kallblodiga mord
österrikiska trupper föröfvat på romerske tri-
bunen Angelo Brunetti; mera känd under nam-
net Ciceruachio, jemte hans båda söner, den
exe 19, den andre 13 år gammal, samt 4 an-
dra personer. General Garibaldi, — ett namn,
mera prydt af rättrådighet och heder, har ej
Italiens nyare historia att uppvisa — är sages-
mannen; och ehuru vi gerna önskade betvifia
uppgiften, så frukta vi oss nödsakade att på en
sådan auktoritet antaga dess tillförlitlighet.
Om detta skulle visa sig vara sant, skall
detta gräsliga och orättfärdiga slagtande verka
mera för revolutionens sak — icke för en
stilla och moderat reform — på italienska
halfön, än allt hvad Mazzini mäktat åstad-
komma under ett fjerdedels sekels agitation.
Angelo Brunetti hade -på sin tid gjort den
påfliga saken stora tjenster, då den befann sig
1 en ganska allvarsam fara. Han hade blifvit
hyllad och smekt af Pius IX, och om har
slutligen öfvergaf dennes parti, så var det ej
förr, än det hade blifvit öfvergifvet af sin egen
chef. Om Brunetti slutligen anslöt sig till
den yttersta venstra sidan i Rom, så måste
man ej glömma, att påfven sjelf snöpligen
under förklädning smugit sig bort. Brunetti
hade stort inflytande på Roms borgare, och
detta inflytande begagnade han i fredens och
ordningens intresse. Att han i förening med
Roms befolkning sökte motstå Frankrikes in-
brytande härar, är ganska sant; likaså: att
han ej önskade framgång åt österrikiska despo-
tismens sak i Italien. Men han var ej öster-
rikisk undersåte. Han var ej skyldig kejsar
Ferdinand och bans efterträdare någån tro- och
huldhet. Det förräderi, han kan -förmenas
hafva begått, begicks emot påfven i dennes
egenskap af verldslig furste och borde vis-
serligen icke hämnas af österrikiska kulor el-
ler österrikiska bajonetter. Allt hvad vi. hit-
tills ha oss bekant om denna nedriga hand-
ling innehålles i en kort skrifvelse från ge:
neral Garibaldi till en genuesisk tidning. Er
ter att ha infört brefvet, hvars hufvudsakliga
innehåll vi redan meddelat (hvarvid dock bör
tilläggas, att en officer af det kejserliga lifgar-
det förde befälet vid exekutione), fortsätter
Times sålunda:
De nidingar, som gåfvo befallning om
denna exekution, tyckas glömma, att ett så
blodigt dåd väcker emot dem och den rege-
ring de representera Europas förbittring på
samma sätt, som septemberblodbaden under
den första franska revolutionen gjorde dess
upphbofsmän till en afsky för hela mennisko-
slägtet. Hvem vill försvara deras sak, hvilka
kränka hvarje ädel känsla i menniskonaturen
och söla sina händer i oskyldigt blod? Hvem
kan mer än beklaga de repressalier, hvarmed
de, som anbefalt denna blodsbragd, säker-
ligen en dag skola hemsökas. Det sällsam-
maste är, att regeringen i ett land, som påstår
sig vara civiliseradt, kan nedlåta sig till ett
sådant slagtarehandtverk för en annan rege-
rings räkning. Hvarföre kan man ej öfver-
lemna åt påfven sjelf att hänga, halshugga el-
ler i fängelset förgöra dem, som upprest sig
mot hans myndighet? Österrikes kejsarefamilj
utöfvar bokstafligen en krypskytts handtverk
på grannens mark, blott för det rena nöjet
att utgjuta blod. Det är i sanning besynner-
ligt, att officerare och soldater, som bära
österrikiska uniformen, kunna finnas villiga att
underkasta sig en så djup förnedring. Det är
begripligt, att de kunde nedskjuta afväpnade
ungrare eller nedstöta Wiens borgare på ett
kommandoord; men man skulle ha trott, att
en viss militärisk etikett, om ock ej mensklig-
het, gifvit dem en afsmak för att hörsamma
kallelsen att göra tjenst såsom en främmande
furstes bödlar. Ej heller var den ifrågava-
rande striden och de kämpande af den art,
att det ens för en soldats råa logik var möj-
ligt att taga miste om det rätta. Denne romer-
ske tribun var ej krigare; lika litet kaplanen
eller den lille gossen, som så nedrigt mördades.
Det är svårt att i våra dagar inom England
finna en man, med hvilken Ciceruachio kunde
riktigt jemföras. Henrik Hunt skulle måhända,
eller William Cobbett, såsom demagog, ehuru
ingalunda såsom skriftställare, kunna tjena till
en slags jemförelse, ehuru ur moralitetens
synpunkt, om ock ej ur talangens, den olyck-
lige romaren var bättre än någondera af dessa
engelska demagoger. Ciceruachio var en man
af vida mildare och mera foglig karakter, än
Hunt eller Cobett, och hade vunnit ett omät-
ligt inflytande öfver sina medborgare genom
medel, vida mindre betänkliga än dem, som
vid vissa tillfällen af de senare begagnades tili
vinnande af deras politiska syften, Och om
han ock stannat qvar i Rom då staden föll
i fransmännens händer, hade det varit lika
opolitiskt som orättvist att döma honom till
döden för hvad som i värsta fall ej var an-
nat än ett motstånd emot en främmande fiende.
Vi lefva i ett lyckligare land, och dylika
handlingar kunna hvarken direkt eller genom
sina följder inverka på oss; men skulle vi
ega en ansvarig delaktighet i de allmänna
ärendenas ledning i de flesta länder på Eu-
ropas fastland, så kunde vii närvarande ögon-
blick ej annat än erfara en känsla af oro för