aflägsnar sig, ju lättare kommer han här-
ifrån. :
Hvilka hinder skulle jag väl utomdess kunna
möta? invände EspÅrance. Jag för min del
kan åtminstone icke utfundera några.
Inte heller jag,, svarade Gratienne.
Inte heller jag, tillade Gabriella.
Nåväl, farväl... vi träffas i morgon!l
Och de utvexlade en lång och brännande kyss.
Envis som en trogen hund, drog Gratienne
honom oupphörligt närmare dörren.
2Gå... gå...v bad hon med öfvertalande
stämma.
Men hastigt störtade Gabriella efter honom.
Du älskar mig ju verkligen? stammade
hon och slöt honom ännu en gång i sina armar.
Åh, behöfver jag väl svara dig derpån,
mumlade Esperance och tryckte henne hårdt
till sitt hjerta. i
Säg mig att du är lycklig), tillade hon:
med sitt mest berusande småleende.
Så lycklig, att jag ej tycker mig hafva nå-:
gonting mera att vänta i detta lifvet!
Mig... mig!... min kärlek !
Af nåd, herr Espårance, gå, utbrast Gra-
tienne, användande hela sin styrka för att
lösslita honom från Gabriella, som vanmäktig
sjönk i hennes armar.
Korridoren var svart, en graflik tystnad
herrskade öfverallt. Espårance ilade blixt-
snabbt framåt, och sedan han med stadig
hand öppnat dörren, som tillslöt korridoren,
och uppmärksamt lyssnat för att uppsnappa
ett enda ljud, fortsatte han lugnt sin vandring,
fördjupande sig allt mer och mer bland nat-
tens ogenomträngliga skuggor.-
ID.
Trådgårdsmuren.
Esperance hade redan tillryggalagt vägen