aflägsnar sig, ju lättare kommer han härifrån. : Hvilka hinder skulle jag väl utomdess kunna möta? invände EspÅrance. Jag för min del kan åtminstone icke utfundera några. Inte heller jag,, svarade Gratienne. Inte heller jag, tillade Gabriella. Nåväl, farväl... vi träffas i morgon!l Och de utvexlade en lång och brännande kyss. Envis som en trogen hund, drog Gratienne honom oupphörligt närmare dörren. 2Gå... gå...v bad hon med öfvertalande stämma. Men hastigt störtade Gabriella efter honom. Du älskar mig ju verkligen? stammade hon och slöt honom ännu en gång i sina armar. Åh, behöfver jag väl svara dig derpån, mumlade Esperance och tryckte henne hårdt till sitt hjerta. i Säg mig att du är lycklig), tillade hon: med sitt mest berusande småleende. Så lycklig, att jag ej tycker mig hafva nå-: gonting mera att vänta i detta lifvet! Mig... mig!... min kärlek ! Af nåd, herr Espårance, gå, utbrast Gratienne, användande hela sin styrka för att lösslita honom från Gabriella, som vanmäktig sjönk i hennes armar. Korridoren var svart, en graflik tystnad herrskade öfverallt. Espårance ilade blixtsnabbt framåt, och sedan han med stadig hand öppnat dörren, som tillslöt korridoren, och uppmärksamt lyssnat för att uppsnappa ett enda ljud, fortsatte han lugnt sin vandring, fördjupande sig allt mer och mer bland nattens ogenomträngliga skuggor.ID. Trådgårdsmuren. Esperance hade redan tillryggalagt vägen