— — —— —— ——— — ——-— Åh —— VV tt?!
ne . . . jag vill ej fråntaga henne hennes för-
värfda egendom ... Ack nej, må vi tvärtom
glömma bort min förlorade höghet och min
krossade krona... må vi förgäta dessa svarta
intriger, hvilka fläcka våra läppar då vi om-
nämna dem, och må vi sönderslita denna väf-
nad af nedrigheter, uti hvilken man skonings-
löst velat insnärja oss!... Ja, min EspÅrance,
jägom oss i stället trycka hvarandras händer;
de hafva aldrig begått några ohederliga hand-
lingar . .. Låtom 085 upprepa våra trogna eder,
de hafva aldrig dolt hvarken hyckleri eller
svek ... och låtom oss utbyta våra ömmaste
Jeenden, de tala åtminstone sanningens språk...
Åh, låtom oss göra ännu mera, låtom oss
skratta åt våra löjliga betänkligheter och vår
dumma granlagenhet ... Medan du gråtande
ick ifrån mig— ty du gret Espårance —
för att bibehålla mig ren och utan fläck åt en
herrskare, en make, medan jag, trogen mitt
gifna ord och lifvad af erkänsla och vänskap.
Jät dig dö, sjelf underkufvad af kärlekens all.
makt, uppgjorde dessa begge menniskor, för
hvilka vi offrade våra bjertan och vårt blod,
fegt sin eländiga bandel uti någon mörk och
Hadangömd vrå... Den ena sålde sin person,
ån andre en lögnaktig underskrift... och du,
yvensinnigel du störtade dig bandlöst i ett eld-
gap för att bespara denne konung en miss-
tarike ... du emottog landsflykt och död för
att göra min son äkta... denne son, hvilken
konungen hans far genom ett enda nenndrag
förklarat bastard! , ,, Ty om jag i dag doge,
skulle fröken dEntragues i morgon inkräkta
min plats vid: konungens sida... du skulle
då vara nödsakad att kalla henne din drott-
ning! ... Ja, låtom oss skratta, min Espe-
rance, du, mitt bjertas ljufvaste skatt; och må
vårt förakts låga uppbränna till och med min-
net af dessa afskyvärda komplotter, likasom
jag önskar att glöden af denna min själs kyss