— — —— —— ——— — ——-— Åh —— VV tt?! ne . . . jag vill ej fråntaga henne hennes förvärfda egendom ... Ack nej, må vi tvärtom glömma bort min förlorade höghet och min krossade krona... må vi förgäta dessa svarta intriger, hvilka fläcka våra läppar då vi omnämna dem, och må vi sönderslita denna väfnad af nedrigheter, uti hvilken man skoningslöst velat insnärja oss!... Ja, min EspÅrance, jägom oss i stället trycka hvarandras händer; de hafva aldrig begått några ohederliga handlingar . .. Låtom 085 upprepa våra trogna eder, de hafva aldrig dolt hvarken hyckleri eller svek ... och låtom oss utbyta våra ömmaste Jeenden, de tala åtminstone sanningens språk... Åh, låtom oss göra ännu mera, låtom oss skratta åt våra löjliga betänkligheter och vår dumma granlagenhet ... Medan du gråtande ick ifrån mig— ty du gret Espårance — för att bibehålla mig ren och utan fläck åt en herrskare, en make, medan jag, trogen mitt gifna ord och lifvad af erkänsla och vänskap. Jät dig dö, sjelf underkufvad af kärlekens all. makt, uppgjorde dessa begge menniskor, för hvilka vi offrade våra bjertan och vårt blod, fegt sin eländiga bandel uti någon mörk och Hadangömd vrå... Den ena sålde sin person, ån andre en lögnaktig underskrift... och du, yvensinnigel du störtade dig bandlöst i ett eldgap för att bespara denne konung en misstarike ... du emottog landsflykt och död för att göra min son äkta... denne son, hvilken konungen hans far genom ett enda nenndrag förklarat bastard! , ,, Ty om jag i dag doge, skulle fröken dEntragues i morgon inkräkta min plats vid: konungens sida... du skulle då vara nödsakad att kalla henne din drottning! ... Ja, låtom oss skratta, min Esperance, du, mitt bjertas ljufvaste skatt; och må vårt förakts låga uppbränna till och med minnet af dessa afskyvärda komplotter, likasom jag önskar att glöden af denna min själs kyss