och skyndade derefter bort. Esperance var
ensam, och hans framåt böjda hufvud utvisade
tydligt den giriga otålighet, hvarmed han lysz-
nade till hvarje ljud omkring sig. Ändtligen
genljödo steg, som kommo hans själ att darra,
ett tungt sidendraperi upplyftades, och Gabri-
ella visade sig — Gabriella, med kinderna
bleka ef glädje och ögonen blizxtrande af tårar.
Den unga qvinnan ilade emot EspErance,
hon öppnade ofrivilligt sina armar, och utan
styrka att kunna yttra ett enda ord hyilade
de länge hjerta mot hjerta.
Men Gabriella sansade sig slutligen; med
mildt våld vred hon sig ur älskarens armar,
och med ljufva fastän bedröfvade blickar be-
traktade hon de förödelser, som sorgen åstad-
kommit på hans ojemförliga skönhet.
Och Esperance stod stum; berusad af hen-
nes leende och lyckan att ännu en gång få
se henne, vågade han ej göra en enda rö-
relse, liksom om ban fruktat att hennes när-
varo endast varit en dröm — en dröm, som
skulle försvinna vid hans pppyakrande: —
Ack, begge tvekade att bryta denna så djupa
och ändå så vältaliga tystnad!
Men det måste ske — Gabriella förde han-
den öfver pannan för att samla sina tankar.
Framför allt ingen förbehållsamhet, min
Espårance, hviskade hon med vek och har-
monisk röst. Tro mig, detta efter utseen-.
det så farliga ställe är i sjelfva verket det
säkraste vi kunna finna, emedan det är det
enda dit våra spioner ej våga intränga...
Gratiennes kammare ligger här ofvanpå, de
öfriga tjenarne bo alla ät motsatta håll, och
de veia utomdess ej annat än att jag redan
gått till hvila , ,. Hans majestät har visserli-
sen genom Beringhen förkunnat mig sitt be-
sök, men han superar i detta ögonblick, och
Gratienne, som noga bevakar honom, har lof-
vat att en qvarts timma förut underrätta mig