an Re nr so RR UPUTYES ME CM fö t PU ILGISSTIEV TER AEEEN
framgångar och vunnit segrar, mera förvånande, än
nämde store företrädares. Hvad under då, att också
han fattades af en lika svindel? Dock blott till stor-
heten lika, ej till arten; ty deri skilde den sig helt
och hållet från företrädarnes och nästan från hvarje
krigares. Med stark och lefvande rättskänsla, kunde
han ej utan vedervilja betrakta den väfnad af lömsk-
het och förräderi, hvarmed grannarne sökt omspinnä
och störta hans ungdom. I förtröstan på sitt mod,
sina svenskar, sin sak och sin Gud, hade han gått
fienderna och farorna till: mötes: och det med en
djerfhet, som trotsade alla varningar från så väl er-
farna krigare som grånade statsmän. Och hans före-
tag hade dock lyckats, och på det mest förvånande
sätt. Allt, till och med vindar och vågor, moln och
solsken tycktes gynna hans företag ; och svärden och
kulorna: vika undan för hans person. Folken sågo
det och började tro, att han leddes af en egen Guds
ingifvelse; att han var af försynen utsedd till verk-
ställare åf dess domar; och man ville såsom vi sett,
finna sådant bekräftadt genom drömmar, syner och
förebud. Detta inverkade på hans eget sinne; så
mycket mer, som det öfverensstämde med hans lifliga
rättskänsla, lågande mod och fasta förtröstan. Det
tyckes verkligen, som han på fullt allvar trott sig af
försynen utkorad till verkställare af dess vilja, och
särskilt att utföra dess straffdomar öfver de väldige
på jorden, hvilka icke af någon annan makt kunde
träffas. General Spens sade: han tror sig våra en
Guds fiskal på jorden, sänd att bestraffa all trolöshet.
fullkomligt ren var likväl icke denna känsla. Egen-
kärleken deri faller genast i ögonen. Dermed para-
des lystnad efter krig, efter krigsära, och tyvärr nå-
gon gång efter hämnd. Se der den blandning af
godt och ondt, som oemotståndligt ledde Karl till de
fejder, -hvilka blodade hela hans regering, störtade
hans fädernesland och gåfvo det nordliga Europa ett
alldeles förändradt utseende.v
Vi torde, med anledning af den framtida
fortsättningen utaf hr Fryxells Kar! XIJ:g hi-
. -. AR .
storia, hvilken efter hvad vi vart 3 Zz
skall låta vänta på sis stor gött, icke länge
utförligare — bet PÅ S!5, öterkomma till några
ske bal cko- el Ktelser öfver den nordti-
van de e -sungens karakter, planer och sträf-
kb P; Vi vilja blott ännu en gång erinra
-em, som med blicken endast fästad på der
olyckliga utgången och som utan sinne för
någon annan vinst för ett folk än den, som
kan mätas i riksdaler eller i qvadratmil, äro
färdiga att bryta stafven öfver Karl XIl:e
minne, att äfven med en annan och mindre
krigisk regent på tronen skulle det slutliga
materiella resultatet utan tvifvel snart nog
blifvit det samma, Sverges ställning såsom
stormakt, med sina många transbaltiska be-
sittningar, var alltför onaturlig och kunde ej
på längden behållas; alla grannstaterna hy-
.ste mot Sverge hämdlystnad och afund, anså-
go det hotande för europeiska jemvigten och
betraktade det nästan med samma blickar,
hvarmed uropa i våra dagar betraktar vår
väldiga eröfringslystna granne i öster.
Vi göra oss ett nöje af att ur författarens
slutanmärkningar öfver polska kriget anföra
följande allmänna betraktelser:
Liksom Turkiet i våra dagar, så var under och
omkring sextonhundradetalet Polen den sjuka manr
hvars snara aflidande alla väntade och hvars qvarlå-
tenskap, ostyckad eller delad, grannarna ville tillrycka
sig. Detta var ock en bland anledningarna till Karl
den tiondes anfall mot Polen 1655, liksom till kejsar
Nikolai mot Turkiet 1853. Karl den tiondes eröf-
rings- eller delningsförsök misslyckades och derige-
nom slapp hans minne och Sverge undan det tadel,
som sistnämde bragd ådrog de furstar, hvilka etthun-
dradetjugu år senare lyckades densamma utföra. Båda
Karlarnas krig bidrogo dock mycket att öka det sjuka
Polens svaghet och upplösning och att förbereda så
väl dess fall, som Rysslands stigande öfvermakt. Ty
dessa krig utmattade i hög grad så väl Sverge som
Polen och minskade beggederas förmåga att seder-
mera motstå det uppträdande Ryssland. De många
stämplingar och partiförbindelser, som både den ti-
onde och tolfte Karl underhöllo bland polackarna, bi-
drogs likaledes att hos nämde folk utbilda den be-
nägenhet till egennytta, partisinne och oregerlighet,
som der länge förefunnits, och som mer och mer för-
lamade dess-motståndskraft och slutade med att lägga
det under grannarnas ok. I allmänhet tyckas blott
få den tidens statsmän hafva insett, huru angeläget
det var, att hafva ett starkt Polen såsom förmur mot
Rysslands växande välde.
Vi hafva talat om polaekarnas svagheter. Felet
låg i synnerhet hos landets högst klandervärda adel;
men till en del också hos deras konungar. Johan
Kasimir hade föga förmåga att sammanhålla en stat,
och August var just rätta mannen att hos sitt folk
försvaga och upplösa alla band af rättskänsla, trohet,
fosterlandskärlek och gudsfruktan.
Europas öde var under början af sjuttonhundrade-
talet i hög grad sorgligt. De flesta länder härjades
eller utmattades af svåra och oupphörliga krig. Hvar-
före? Jo! Karl den tolfte ville afsätta en konung i
Polen, och Ludvig den fjortonde tillsätta en i Spa-
nien; ingendera. egentligen för att dermed gagna sina
egna eller andra folk, utan blott för att tillfreds-
ställa personliga tycken och afsigter. Följden blef,
att hela verldsdelens näringar, handel, bildning och
sambhällsutveckling afstannade eller gick baklänges,
och att råhet, nöd och elände utbreddes öfver många
folk; isynnerhet öfver dem, som skulle tillsätta eller
mottaga de nya furstarna. Och dessa furstar! För
äran af konunganamn, såg man de krönta skyddlin-
garna nedlåta sig att herrska genom främmande va-
en oeh anlita främmande allmosor och nåd; polska
onunzarna, Stanislaus på Sverges, August på Ryss-
länds; och spanska konungarna, Filip på Frankrikes
och Karl på Hollands och Englands. En hvar bland
dem kallade sig dock med Gude nåde konung.r
— Af Carlenska upplagan af Bellmans sam-
lade skrifter har 5:te häftet i dessa dagar ut-
kommit. Det afslutar Fredmans Epistlar och
innehåller början af Fredmans sånger. Man
finner der för öfrigt en litografierad planche
till Fredmans epistel n:r 62 samt åtskilliga
afbildningar i träsnitt med åtföljande intres-
santa upplysningar rörande åtskilliga bekanta
lokaliteter från Bellmanska tiden: Fiskartorpet,
krogen Rosendal strax invid det nuvarande
Framnäs, m. fl. — Vi anse oss böra nämna,
att det numera blifvit från norsk sida full-
ständigt upplyst, att Bellman icke lånat me-
lodien till Movitz blåste en konsert ifrån
Nordahl Bruns Bor jeg paa det höje Fjeld,
utan att förhållandet är tvärtom. I den af
Nordahl Brun 1791 utgifna Samling af J.
Nordahl Bruns mindre Digte säges det uti
företalet uttryckligen, att sången blifvit skrif-
ven på melodien till Movitz blåste en kon-
sortn.
— Julihäöftet af finska Litteraturbladet inne-
håller anmälande uppsatser öfver ny finsk och
svensk litteratur af J. W.S. Bland den sensres
alster anmälas 6:te delens senare afdelning af
Atterboms Siare och Skalder; 1:a delens se-
nare häfte af Ignells Menskliga utvecklingens
historia samt Börjessons Solen sjunker,,
hvilket rec. i konstnärlig helgjuteshet sätter
öfver samme förf:s Eric XIV, och som för