an Re nr so RR UPUTYES ME CM fö t PU ILGISSTIEV TER AEEEN framgångar och vunnit segrar, mera förvånande, än nämde store företrädares. Hvad under då, att också han fattades af en lika svindel? Dock blott till storheten lika, ej till arten; ty deri skilde den sig helt och hållet från företrädarnes och nästan från hvarje krigares. Med stark och lefvande rättskänsla, kunde han ej utan vedervilja betrakta den väfnad af lömskhet och förräderi, hvarmed grannarne sökt omspinnä och störta hans ungdom. I förtröstan på sitt mod, sina svenskar, sin sak och sin Gud, hade han gått fienderna och farorna till: mötes: och det med en djerfhet, som trotsade alla varningar från så väl erfarna krigare som grånade statsmän. Och hans företag hade dock lyckats, och på det mest förvånande sätt. Allt, till och med vindar och vågor, moln och solsken tycktes gynna hans företag ; och svärden och kulorna: vika undan för hans person. Folken sågo det och började tro, att han leddes af en egen Guds ingifvelse; att han var af försynen utsedd till verkställare åf dess domar; och man ville såsom vi sett, finna sådant bekräftadt genom drömmar, syner och förebud. Detta inverkade på hans eget sinne; så mycket mer, som det öfverensstämde med hans lifliga rättskänsla, lågande mod och fasta förtröstan. Det tyckes verkligen, som han på fullt allvar trott sig af försynen utkorad till verkställare af dess vilja, och särskilt att utföra dess straffdomar öfver de väldige på jorden, hvilka icke af någon annan makt kunde träffas. General Spens sade: han tror sig våra en Guds fiskal på jorden, sänd att bestraffa all trolöshet. fullkomligt ren var likväl icke denna känsla. Egenkärleken deri faller genast i ögonen. Dermed parades lystnad efter krig, efter krigsära, och tyvärr någon gång efter hämnd. Se der den blandning af godt och ondt, som oemotståndligt ledde Karl till de fejder, -hvilka blodade hela hans regering, störtade hans fädernesland och gåfvo det nordliga Europa ett alldeles förändradt utseende.v Vi torde, med anledning af den framtida fortsättningen utaf hr Fryxells Kar! XIJ:g hi. -. AR . storia, hvilken efter hvad vi vart 3 Zz skall låta vänta på sis stor gött, icke länge utförligare — bet PÅ S!5, öterkomma till några ske bal ckoel Ktelser öfver den nordtivan de e -sungens karakter, planer och sträfkb P; Vi vilja blott ännu en gång erinra -em, som med blicken endast fästad på der olyckliga utgången och som utan sinne för någon annan vinst för ett folk än den, som kan mätas i riksdaler eller i qvadratmil, äro färdiga att bryta stafven öfver Karl XIl:e minne, att äfven med en annan och mindre krigisk regent på tronen skulle det slutliga materiella resultatet utan tvifvel snart nog blifvit det samma, Sverges ställning såsom stormakt, med sina många transbaltiska besittningar, var alltför onaturlig och kunde ej på längden behållas; alla grannstaterna hy.ste mot Sverge hämdlystnad och afund, ansågo det hotande för europeiska jemvigten och betraktade det nästan med samma blickar, hvarmed uropa i våra dagar betraktar vår väldiga eröfringslystna granne i öster. Vi göra oss ett nöje af att ur författarens slutanmärkningar öfver polska kriget anföra följande allmänna betraktelser: Liksom Turkiet i våra dagar, så var under och omkring sextonhundradetalet Polen den sjuka manr hvars snara aflidande alla väntade och hvars qvarlåtenskap, ostyckad eller delad, grannarna ville tillrycka sig. Detta var ock en bland anledningarna till Karl den tiondes anfall mot Polen 1655, liksom till kejsar Nikolai mot Turkiet 1853. Karl den tiondes eröfringseller delningsförsök misslyckades och derigenom slapp hans minne och Sverge undan det tadel, som sistnämde bragd ådrog de furstar, hvilka etthundradetjugu år senare lyckades densamma utföra. Båda Karlarnas krig bidrogo dock mycket att öka det sjuka Polens svaghet och upplösning och att förbereda så väl dess fall, som Rysslands stigande öfvermakt. Ty dessa krig utmattade i hög grad så väl Sverge som Polen och minskade beggederas förmåga att sedermera motstå det uppträdande Ryssland. De många stämplingar och partiförbindelser, som både den tionde och tolfte Karl underhöllo bland polackarna, bidrogs likaledes att hos nämde folk utbilda den benägenhet till egennytta, partisinne och oregerlighet, som der länge förefunnits, och som mer och mer förlamade dess-motståndskraft och slutade med att lägga det under grannarnas ok. I allmänhet tyckas blott få den tidens statsmän hafva insett, huru angeläget det var, att hafva ett starkt Polen såsom förmur mot Rysslands växande välde. Vi hafva talat om polaekarnas svagheter. Felet låg i synnerhet hos landets högst klandervärda adel; men till en del också hos deras konungar. Johan Kasimir hade föga förmåga att sammanhålla en stat, och August var just rätta mannen att hos sitt folk försvaga och upplösa alla band af rättskänsla, trohet, fosterlandskärlek och gudsfruktan. Europas öde var under början af sjuttonhundradetalet i hög grad sorgligt. De flesta länder härjades eller utmattades af svåra och oupphörliga krig. Hvarföre? Jo! Karl den tolfte ville afsätta en konung i Polen, och Ludvig den fjortonde tillsätta en i Spanien; ingendera. egentligen för att dermed gagna sina egna eller andra folk, utan blott för att tillfredsställa personliga tycken och afsigter. Följden blef, att hela verldsdelens näringar, handel, bildning och sambhällsutveckling afstannade eller gick baklänges, och att råhet, nöd och elände utbreddes öfver många folk; isynnerhet öfver dem, som skulle tillsätta eller mottaga de nya furstarna. Och dessa furstar! För äran af konunganamn, såg man de krönta skyddlingarna nedlåta sig att herrska genom främmande vaen oeh anlita främmande allmosor och nåd; polska onunzarna, Stanislaus på Sverges, August på Ryssländs; och spanska konungarna, Filip på Frankrikes och Karl på Hollands och Englands. En hvar bland dem kallade sig dock med Gude nåde konung.r — Af Carlenska upplagan af Bellmans samlade skrifter har 5:te häftet i dessa dagar utkommit. Det afslutar Fredmans Epistlar och innehåller början af Fredmans sånger. Man finner der för öfrigt en litografierad planche till Fredmans epistel n:r 62 samt åtskilliga afbildningar i träsnitt med åtföljande intressanta upplysningar rörande åtskilliga bekanta lokaliteter från Bellmanska tiden: Fiskartorpet, krogen Rosendal strax invid det nuvarande Framnäs, m. fl. — Vi anse oss böra nämna, att det numera blifvit från norsk sida fullständigt upplyst, att Bellman icke lånat melodien till Movitz blåste en konsert ifrån Nordahl Bruns Bor jeg paa det höje Fjeld, utan att förhållandet är tvärtom. I den af Nordahl Brun 1791 utgifna Samling af J. Nordahl Bruns mindre Digte säges det uti företalet uttryckligen, att sången blifvit skrifven på melodien till Movitz blåste en konsortn. — Julihäöftet af finska Litteraturbladet innehåller anmälande uppsatser öfver ny finsk och svensk litteratur af J. W.S. Bland den sensres alster anmälas 6:te delens senare afdelning af Atterboms Siare och Skalder; 1:a delens senare häfte af Ignells Menskliga utvecklingens historia samt Börjessons Solen sjunker,, hvilket rec. i konstnärlig helgjuteshet sätter öfver samme förf:s Eric XIV, och som för