Hd
varo, facklornas bländande sken, eller det
högljudda bullret af röster och steg förmåd-
de att uppväcka honom ur den dvala, hvari
han försjunkit.
Se det kan man kalla att sofva! utropade
Henrik muntert... Ah, god afton, tappre
Crillon; det är en af dina gardister, som mot-
tager sin konung i denna ställning.
Store Gud, kan en af de mina begå en
dylik förseelse, utropade den store generalen
och höjde sin näfve för att med ett enda
slag väcka den hårdsöfde gardisten, som på
detta oförskämda sätt felade mot disciplinen;
men konungen hejdade honom vänligt och
vinkade dit en page, hvilken höll en sexar-
mad kandelaber i sin hand, så att ett klart
ljussken föll öfver den olycklige sofvaren.
Denne höjde då sitt hufvud och visade den
församlade skaran ett bestört och dystert an-
sigte.
etta bleka ansigte tillhörde den stackars
Pontis, som nu, fullkomligt väl inseende sin
försummelse, häftigt reste sig.
Jag känner den der fysisnomien, sade
konungen skrattande. -
Alla de öfrige började då äfven att skratta,
hvilket framkallade en sådan munterhetsstorm
att den olycklige ynglingen, liksom förkros-
sad under dess tyngd, dystert nedböjde sitt
melankoliska hufvud. :
Det är den arme Pontis... jag kände icke
igen honom, så mager har han blifvit ...
mumlade chevalieren. Ack! sire, ni måste
förlåta honoml.
Ja visst, ja visst, svarade konungen, fort-
sätt din slummer, gardist, ty vistå icke fram-
för fienden.
Gud gifve att det vore så väll mumlade
den unge mannen med en så bestämd och
genomträngande ton, att den frapperade mo-
narken och tydligt för honom uppdagade all
den vilda kraft, som ännu doldes under denna
försoffning.
Så fort det kungliga tåget var förbi, och
galleriet åter blef mörkt, sänkte den stackars
Pontis både arm och musköt samt återtog sin
förra plats på bänken, utan att skänka en
enda blick åt den lysande festen, som både
syntes och i synnerhet kändes genom de ända
ut i galleriet utströmmaude matångorna.
Konungen intog sin plats. vid bordet, och