Hd varo, facklornas bländande sken, eller det högljudda bullret af röster och steg förmådde att uppväcka honom ur den dvala, hvari han försjunkit. Se det kan man kalla att sofva! utropade Henrik muntert... Ah, god afton, tappre Crillon; det är en af dina gardister, som mottager sin konung i denna ställning. Store Gud, kan en af de mina begå en dylik förseelse, utropade den store generalen och höjde sin näfve för att med ett enda slag väcka den hårdsöfde gardisten, som på detta oförskämda sätt felade mot disciplinen; men konungen hejdade honom vänligt och vinkade dit en page, hvilken höll en sexarmad kandelaber i sin hand, så att ett klart ljussken föll öfver den olycklige sofvaren. Denne höjde då sitt hufvud och visade den församlade skaran ett bestört och dystert ansigte. etta bleka ansigte tillhörde den stackars Pontis, som nu, fullkomligt väl inseende sin försummelse, häftigt reste sig. Jag känner den der fysisnomien, sade konungen skrattande. Alla de öfrige började då äfven att skratta, hvilket framkallade en sådan munterhetsstorm att den olycklige ynglingen, liksom förkrossad under dess tyngd, dystert nedböjde sitt melankoliska hufvud. : Det är den arme Pontis... jag kände icke igen honom, så mager har han blifvit ... mumlade chevalieren. Ack! sire, ni måste förlåta honoml. Ja visst, ja visst, svarade konungen, fortsätt din slummer, gardist, ty vistå icke framför fienden. Gud gifve att det vore så väll mumlade den unge mannen med en så bestämd och genomträngande ton, att den frapperade monarken och tydligt för honom uppdagade all den vilda kraft, som ännu doldes under denna försoffning. Så fort det kungliga tåget var förbi, och galleriet åter blef mörkt, sänkte den stackars Pontis både arm och musköt samt återtog sin förra plats på bänken, utan att skänka en enda blick åt den lysande festen, som både syntes och i synnerhet kändes genom de ända ut i galleriet utströmmaude matångorna. Konungen intog sin plats. vid bordet, och