nom hvad allt detta betydde, återljödo tre, på ett sällsamt sätt knackarde slag på dörren. Det är min intendent, som kallar mign, sade Espårance, något vigtigt måste således vara å färde.v Gratienne gömde sig skyndsamt bakom en ardin, och Esperance gläntade litet på förren för att höra efter hvarföre man vågade störa honom. Monseigneur, sade intendenten sakta, det är ett fruntimmer der nere, som nödvändigt vill träffa er. Vet ni hennes namn ? Hon har vägrat att säga det. Jag har inte med någon qvinna att göra... afskeda henne således genast.n Hon envisas mycket, nådige herre, och som hon är utländska, ha vi lika svårt att förstå henne, som hon oss.... jag har endast ta mig höra att hon kallar monseigneur Speranza.n Den unge mannen spratt till. En liten brunett, mycket liflig qvinna? frågade han, Ja, hon är visst liflig ! Skynda er att skicka henne härifrån, hör ni icke, hon måste genast lemna palatset! ... utropade Esperance, häftigt skjutande ut den förbluffade intendenten. : Men väl kommen i halfva trappan, hejdades hans steg af den lilla qvinnan som han; skulle afskeda.-. hon hade djerft s-uffat undan de tvenne vakthafvande lakejerne och! närmade sig nu, obekymrad om alla invänd-; ningar och förbud, Esperances rum. sMiw fru! ucropade intendenten ängsligt, försökande att spärra henne vägen, ni bör gjelf ha hört min husbondes bestämda befallning att man skall bortvisa. er. . Säg honom att det gäller hans lif! svarade den främmande qvinnan, och höjande rösten så att hon skulle höras af Espårance, som hon visste bakom dörren, tillade hon: Och ett annat ännu mycket dyrbarare för er, Sperånzal!