nom hvad allt detta betydde, återljödo tre,
på ett sällsamt sätt knackarde slag på dör-
ren.
Det är min intendent, som kallar mign,
sade Espårance, något vigtigt måste således
vara å färde.v
Gratienne gömde sig skyndsamt bakom en
ardin, och Esperance gläntade litet på
förren för att höra efter hvarföre man vå-
gade störa honom.
Monseigneur, sade intendenten sakta, det
är ett fruntimmer der nere, som nödvändigt
vill träffa er.
Vet ni hennes namn ?
Hon har vägrat att säga det.
Jag har inte med någon qvinna att göra...
afskeda henne således genast.n
Hon envisas mycket, nådige herre, och
som hon är utländska, ha vi lika svårt att
förstå henne, som hon oss.... jag har en-
dast ta mig höra att hon kallar monseig-
neur Speranza.n
Den unge mannen spratt till.
En liten brunett, mycket liflig qvinna?
frågade han,
Ja, hon är visst liflig !
Skynda er att skicka henne härifrån, hör
ni icke, hon måste genast lemna palatset! ...
utropade Esperance, häftigt skjutande ut den
förbluffade intendenten. :
Men väl kommen i halfva trappan, hejda-
des hans steg af den lilla qvinnan som han;
skulle afskeda.-. hon hade djerft s-uffat un-
dan de tvenne vakthafvande lakejerne och!
närmade sig nu, obekymrad om alla invänd-;
ningar och förbud, Esperances rum.
sMiw fru! ucropade intendenten ängsligt,
försökande att spärra henne vägen, ni bör
gjelf ha hört min husbondes bestämda befall-
ning att man skall bortvisa. er. . -
Säg honom att det gäller hans lif! sva-
rade den främmande qvinnan, och höjande rö-
sten så att hon skulle höras af Espårance,
som hon visste bakom dörren, tillade hon:
Och ett annat ännu mycket dyrbarare för
er, Sperånzal!