ritualitet, kommer att erhålla en mycket stor pridning. Emellertid hoppas vi, att hvaren författaren eller våra läsare skola missycka, att vi, för att ge en ide om författaens förmåga af pobtisk endekdpsteöknöngs sann, frisk och lefvande, men fri från hvarje tillstymmelse af sentimentalitet, meddela följande skildring af författarens nuvarande hemvist, som han händelsevisi-sitt samspråk med kritikern kommer att vidröra, med anledning af upplysningen derom, att Han bör så långt borta från tryckningsorten : Hvad min närvarande vistelseort angår; —jag bor utanför murarne af det trefliga Kjöbenhavh, — är den i och för sig i många afseenden sådan, att jag icke gerna kan annat, än vara fullt belåten med densamma i och för sig; döm sjelf, M. H.! Midt i en verld af vexlande land och stad, — grönskande dikter, strödda bland murad prosa, — skrifver jag dessa och andra fria blad, vers, politik, diverse slags curiosa. Midt i en leende verld ; åt alla håll fryntliga villor bland småkoketta lunder! det är dryaden, som med sin parasoll skuggar för skapelsens herre,, lägrad derunder. Lunder, der smärta acacians elegans ses med kastanjens gravitet sig blanda, polka-villor i schweizisk-götisk nyans, hvar med sin blomsterflätade veranda! Längre åt horizonten i mörkgrön färg bvälfva sig massor, — det är skogen, parken, det är det gamla ståtliga Frederiksberg, det är den romaneska Söndermarken! Der ha vi bokarnes heliga tempelsal, hvitgrå pelare, mäktiga arkader; Konsten var också väl här med sax och lineal, dock blef åtskilligt qvar utaf Gud fader. Der ha vi breda skuggor och kylig luft, vatten af is ur nymfernas karafiner, vilda blommor, som tala naift förnuft, när man är trött vid de sippa georginer. Men på den andra sidan och högt i sky tecknar sig stadens torn mot det fjerran, djupa; doft derifrån hörs ett evigt bisvärms-gny, det är — kommersen, som surrar i sin kupa. Fladdrande rökar ur tusen skorstensrör fylla luften med töcken och sot och ånga; det är den heliga elden, som aldrig dör, — kaffeelden, (ett statselement bland många!) Innanför dessa vallar, o der är ett lif! der man sig rör i andra, än Floras riken, der har man dessa solidare tidsfördrif, framför allt annat — den högre politiken! Der vid eigarren (om också ej heller just alltid så bayonetas,), man gör dock något, annat än leka herde i skämt oeh lust, verkar det goda i stället för blott att må godt! Verkar i andens värf, för verldens sak, verkar med fyndighet, allvar och kläm och kärna ; landet blott vegeterar i allsköns mak, staden, den är det helas klyftiga hjerna... Midt mellan, dessa begge så ungefär, midt i en verld på gränsen af skilda zoner, skrifver jag ned, allt efter som lynnet är, än en idyll, än storstads-impressioner. Medan jag skrifver, blanda sig för min syn ångskorstenar , boskeer, kyrktorn, ängar, götiska borgar, söta som sockergryn, parker och väderqvarnar och smultronsängar; Blanda sig för mitt öra, — du tonernas gud! — bangårdshvisslingar, klockor, bölande qvigor, trummor på afstånd, rullande vagnars ljud, skrål utaf korgmadamer och Amagerpigor. Men från alleen en rask trumpetfanfar — det är en omnibus romantiskt klingar, och några qvittrande sparfvar, ett älskande par, öfver mitt fönster flaxa med qvicka vingar....