jer någon olycka; men fort bort med slöjan,
jag vill se det sår ni gömmer derunder...
hör ni icke, jag vill se det... jag eger rät-
tighet dertill, Esperance.
Herr chevalier, jag vet icke ...
Omvägar : . . undanflykter . .. Ni har oak-
tadt ert Apollo-hufvud den klaraste hjerna
och den fastaste vilja, som någon, menniska
kan ha... När således en man med dessa
egenskaper blir blek om läpparne, är det icke
för ro skull, utan emedan han lider! ... Tyst,
ag vill icke höra någonting annat än tydliga
och bestämda svar... jag frågar... ni sva-
rar... Hvarföre är ni förändrad? hvarföre
gömmer ni er för verldens blickar? ... hvar-
före är ni oense med Pontis?... Och slut-
ligen, hvarföre reser ni?... Se så, förstör icke
edra händer med naglaärne... vänd icke bort
ögonen... utan se mig raktiansigtet!.. jag
håller er nu fast . . . jag släpper er icke, och Jag
väntar med otålighet på edra svar! ... tala nu.
Sedan Crillon uttalat dessa ord med hela
den myndighet, som tillkom hans namn, hans
ålder och hans rykte, hejdade han Esperance,
just som denne ämnade att vika in i en an-
gränsande allå, och drog honom med mildt
våld ned på en bänk bredvid sin sida.
Hvarföre tänker ni resa bort? upprepade
generalen. GER
Emedan jag vantrifsi Paris,, svarade Espe-
rance efter en viss tvekan.
Det är omöjligt. Ni är rikare än vi alle-
sammans; ni är ung, frisk, vacker, älskad och
eftersökt af alla; hvarföre skulle ni då icke
trifvas?
Om jag verkligen fann mig här, behöfde
jag då resa?
Jag bör att jag illa framstält. min fråga;!
ni är mycket skicklig och försöker ännu all-
tid att undkomma mig... men det skall, har-
nibien, ej bli så lätt den här gången, ehuru