jer någon olycka; men fort bort med slöjan, jag vill se det sår ni gömmer derunder... hör ni icke, jag vill se det... jag eger rättighet dertill, Esperance. Herr chevalier, jag vet icke ... Omvägar : . . undanflykter . .. Ni har oaktadt ert Apollo-hufvud den klaraste hjerna och den fastaste vilja, som någon, menniska kan ha... När således en man med dessa egenskaper blir blek om läpparne, är det icke för ro skull, utan emedan han lider! ... Tyst, ag vill icke höra någonting annat än tydliga och bestämda svar... jag frågar... ni svarar... Hvarföre är ni förändrad? hvarföre gömmer ni er för verldens blickar? ... hvarföre är ni oense med Pontis?... Och slutligen, hvarföre reser ni?... Se så, förstör icke edra händer med naglaärne... vänd icke bort ögonen... utan se mig raktiansigtet!.. jag håller er nu fast . . . jag släpper er icke, och Jag väntar med otålighet på edra svar! ... tala nu. Sedan Crillon uttalat dessa ord med hela den myndighet, som tillkom hans namn, hans ålder och hans rykte, hejdade han Esperance, just som denne ämnade att vika in i en angränsande allå, och drog honom med mildt våld ned på en bänk bredvid sin sida. Hvarföre tänker ni resa bort? upprepade generalen. GER Emedan jag vantrifsi Paris,, svarade Esperance efter en viss tvekan. Det är omöjligt. Ni är rikare än vi allesammans; ni är ung, frisk, vacker, älskad och eftersökt af alla; hvarföre skulle ni då icke trifvas? Om jag verkligen fann mig här, behöfde jag då resa? Jag bör att jag illa framstält. min fråga;! ni är mycket skicklig och försöker ännu alltid att undkomma mig... men det skall, harnibien, ej bli så lätt den här gången, ehuru