då han föreställt vig, att Sturzenbeöker vil förneka Karl Johan all slags storhet: Låtom oss ej tala allt för mycket — menar han — om BKans-lämplighet att träda i spetsen förj ett af ålder fritt och frisinnadt folk — Men jag minnes honom sådan jag t. ex. sista! gången såg honom med sin af ålderdom knappast böjda. gestalt... en praktfull personlighet! Det var vid en simulacre på Ladugårdsgärdet. Ni känner; lokaliteterna. På ena sidan Rosendal... i Tjusande parker, vördnadsvärda ekar, fulla af eolsharpor och fogelsång! fordom en halfvild trädgård för alfers lekar, sedan ett haf och ett Eden på en gång! Blåögd, som endast Nordens natur kan skapa, . Brunnsviken glänser bland gröna stränder fram, men öfver vattnet gent, sublimt som en drapa Ladugårdsgärdet ter sig i rök och dam. Kaämparne leka här på Va!hallsslätten, hingstarne gnägga, vapnen blixtra och gny; tusende stupa vid stormningen och reträtten, tusendes seger skallar i högan sky. Sist jag den pjesen såg ifrån parterren, — söndags-combat med evolutioner och storm — Bernadotte spelade här då öfverfältherren, satt på sin stridshäst : marskalksuniform. Satt i sin sadel med imperatorisk hållning, blickande ljungeld och dslande order ut! öfver det hela han spridde ett slags förtrollning, leken stod nästan som verklighet fram till slut. Sjelf, der han hög, från Drottningbergets backe, följde den låtsade stridens vilda brand, lyfte allt högre han sin herrskarenacke, tryckte mot svärdet allt bårdare sin hand. Än sågs han, drömmande, munnen till. löje röra, rynkade än de buskiga ögonbryn; kulorna sjöngo för hans inres öra, Leipzig i flammor stod för hans minnes syn. Nu är han midt i bataljen. Fransmännen sopa ryssarne undan. Ställningen kritisk blir. Framåt Cardell! i sin dröm hörs kungen ropa; varsamt då närmar sig — Brahe med ett sire?... — Det var den franska blixten och extasen, det var det gamla trotsiga en avant! något af epopå, fast uti frasen mindre der var räson, än pomp och klang! Någonting desperat der var af naturen, någonting knollrigt i lynne, som tupå; derför till hjelte var också han klippt och skuren — i en roman! den rätt må man honom ge. — — De egentliga betraktelserna med anledning af fredsslutet har författaren sammanstält till en poetisk moralit, hvilken gamla titel och form på senaste tiden åter blifvit modern i Frankrike, Den innehåller tre scener och en epilog. I den första tablån visar oss författaren tre svenska storsnusare, som riktigt snusförnuftigt resonnera om de stora och välsignelserika följderna af freden och hvilkas resonmemanger indirekt innehålla den mest bitande ironi öfver hvad författaren kallar den politiska skryddbodismenx. Den andra scenen: spelar i Valhall, der tr. amla karoliner sitta vid en bordsända och icka mjöd, och der Karl XII spelar schack med Thor. Karolinerna språka om dagens händelser, om det stora kriget mot Ryssland, och glädjas att vedergällningens stund är kommen och att den svenska nationalkänslan manar att lufta opp de förlegade fanor. . Då inträder i salen en kongl. svensk adjutant och riddare af flera ordnar; man vänder sig med otålighet till honom för att erfara nytt; han förmäler i ett långt och omständligt föredrag att han stupat i sitt kall och för sin monark — i en Smålandsbacke, der han bröt nacken af sig, då han for som kurir, för att föra med sig den nya fredstraktaten. Det blir en dyster stämning bland karolinerna, men Karl XII slår näfven i bordet och ropar förräderi! och adjutanten söker förgäfves utmåla den nya fredstraktaten såsom alldeles förträfflig och ärofull för alla parter. Tredje scenen är förlagd till ön Guernsey, der några franska landsförvisade och bland dem Victor Hugo uttala sig om freden, och uttrycka sin förvissning derom, att den allvarliga stridens tid snart är inne ooh att ur den skall uppgå ett tidehvarf af föryngring och lycka. I epilogen låter författaren sina satiriska batterier pi ett mördande sätt spela möt den olitiska skola, som, på samma gång den gerna änvisar på och gör gig till godo nationella minnen; betraktar hvarje nationel hänförelse, hvarje bögre uppfattning af nationens framtida kall och bestämmelse såsom någonting inskränkt, absurdt och barnsligt, som icke stämmer öfverens med en politik af finare karat;. Författaren visar, hvilka stympare våra stora konungar, en Gustaf Wasa, en Gustaf II Adolf, en Karl den tolfte ur denna synpunkt måste bli. Om Karl den tolfte heter det Han kunde ba bållit sämja med muskoviten, Petersburg Petersburg blef i alla fall! — han kunde här hemma gått efter björn på skall, (det finns deraf gudi nog mellan gran och tall) och ridit spärr öfver stock och sten och vall, oeh spelat jätte mot rådet Tummeliten! Han kunde ändå ju gått i långa stöflar och gymnastiserat med sin dyrendal, och druckit merg utur kraftens jernpokal! Fast såsom politisk personlighet alltid skral, han skulle, betraktad mer som en bra korporal, afväpnat kritiken, som nu hans minne sköflar. Ty det att lyckas, är politikens arcanum, att icke lyckas är mista all estime; en skojare blir genom framgången sublim, en äfventyrare blifver legitim, men motgången är ett fel och plus quun ertme, den drabbe den störste, liksom vulgus profanump. Författaren tecknar i skarpa drag det politiska system, som endast metar simpör i grumligt vatten i bugterna, och vidrörer för öfrigt en och annan af dagens företeelser, frimureriet, junkerismen, 0. B. V. Vi förmoda, att denna lilla bök, som utgör något af det yppersta, som vår litteratur kan uppvisa på det satiriska området, och som -—FR mm rm AR fr RNA UR OU men men ob