mårmunterHöt, och de mMödstulna foglärne sutö
tysta och frusna i de nakna trädtopparne.
Till och med sandeh gnisslade annorlunda,
nästan olycksbådande, under den promeneran-
des fötters
Esperance vandrade drömmande och dyster
af och an i de mörka och ensliga alleerna,
när chevalieren varseblef och ropade honom.
Den unge mannen vände sig häftigt om vid
ljudet af denna så kära röst.
Ack! Det är ni, herr chevalier,, utröpade
hän, hbjertligt välkommen, jag bade just äm-
nat mig till er.
Crillon stannade orörlig af öfverraskning
vid Espårances åsyn. Huru var det möjligt
att en så kort frånvaro kunnat framkalla så
störa förhärjelser på ett änsigte, hvarest ännu
helt nyligen helsa, glädje och ungdom strålat?
Med blek pansa, röda ögon, insjunkna kin-
der och vildt för vinden fladdrande hår, stod
Espårance framför sin mäktige beskyddare,
och hon log emot honom med detta vemods-
fulla behag, som ofrivilligt påminner om en
för några ögonblick till jorden återkallad
skugga.
Också han utropade slutligen chevaliern.
;Det är då en epidemi?..:; Hvarföre är ni
bka nedslagen och utmerglad som den stackars
Pantis?
En flyktig rodnad uppsteg för några minu-
ter på Esperances panna, men han svarade
intet.
Är det en följd af er oenighet? frågade
chevaliern. Förmodligen? Nä, men hvarföre
försonas ni då icke ?
Det är omöjligt, min hHerre.n
Huru!... för en qvinnas skull är det er
mening att för alltid förblifva oense... ovän-
ner... Men det får icke ske, harnibieul
Esperances rodnad blef ännu mörkare och
hans ögon blixtrade af en dyster eld.