KOR Ra RTR a Ayoubanis dans, muntert markerande takten med både händer, fötter och hufvud; men småningom tjusades han så fullkomligt al det vällustiga behaget i indianskans långsamma rörelser och de retande vridningarne på hennes kropp, att han glömde allt, för att endast betrakta och beundra sin kärleks föremål. Den unga qvinnan var också verkligen så lätt, så smidig och så vältaligt skön, att den betagne ynglingen i sin själ gillade den mongoliske furstens försigtighetsmått, att alltid omgifva den oemotståndliga varelsen med stränga vakterskor. Slutligen gjorde hon några minuters halt i sina koreografiska öfningar, och gardisten utsvräckte kärleksfullt sina armar, för atti dem emortaga förtrollerskan; men hon slingrade sig skickligt ur den farliga kedjan, hvilken gedan till bälften snärjt sig kring hennes smär:a lif; ochi mildt stötande tillbaka den unge mannen, som vildt tryckte henne till sitt hjerta, kastade hon gig andfådd och högt skrattande ned på de svällande dynorna. Oaktadt de mongoliske duennornas närvaro störtade Pontis genast på knä framför indians: an och hopknäppte bedjande sina händer. Den lilla förtjusande varelsen log och vidrörde sina läppar, hvilket betydde att Bennes älskare skulle uppbjuda hela sin uppmärksamhet, ty hon hade någonting att säga. Var det roligt?... tecknade hon, har jag dansat bra ? Gudomligt . . . hänförande . . . förtrollande Vill ni pu dansa ? Nej, tack, svarade Pontis skrattande. Försök,) Betänk huru klumpig jag är, i bredd med er. Ayoubani egde den utsökta takten att ej längre envisas, utan stödde med några lika så lifliga som obegripliga gester sina små händer emot det flämtande bröstet. Ack, jag ser ni älskar migl... tolkade Pontis. Nej, tecknade hon, let var någonting annat, som jag ville säga. Och dermed lade hon sin hand alldeles un: åer bröstet. Har ni kauske ondt? Ar ni för varm? Nej, det var inte heller det. Nu förde hon leende tre fingrar till mun