KOR Ra RTR a
Ayoubanis dans, muntert markerande takten
med både händer, fötter och hufvud; men
småningom tjusades han så fullkomligt al det
vällustiga behaget i indianskans långsamma
rörelser och de retande vridningarne på hen-
nes kropp, att han glömde allt, för att en-
dast betrakta och beundra sin kärleks föremål.
Den unga qvinnan var också verkligen så
lätt, så smidig och så vältaligt skön, att den
betagne ynglingen i sin själ gillade den mon-
goliske furstens försigtighetsmått, att alltid
omgifva den oemotståndliga varelsen med
stränga vakterskor.
Slutligen gjorde hon några minuters halt i
sina koreografiska öfningar, och gardisten ut-
svräckte kärleksfullt sina armar, för atti dem
emortaga förtrollerskan; men hon slingrade
sig skickligt ur den farliga kedjan, hvilken
gedan till bälften snärjt sig kring hennes
smär:a lif; ochi mildt stötande tillbaka den
unge mannen, som vildt tryckte henne till sitt
hjerta, kastade hon gig andfådd och högt
skrattande ned på de svällande dynorna.
Oaktadt de mongoliske duennornas närvaro
störtade Pontis genast på knä framför indi-
ans: an och hopknäppte bedjande sina händer.
Den lilla förtjusande varelsen log och vid-
rörde sina läppar, hvilket betydde att Bennes
älskare skulle uppbjuda hela sin uppmärksam-
het, ty hon hade någonting att säga.
Var det roligt?... tecknade hon, har
jag dansat bra ?
Gudomligt . . . hänförande . . . förtrollande
Vill ni pu dansa ?
Nej, tack, svarade Pontis skrattande.
Försök,)
Betänk huru klumpig jag är, i bredd med
er.
Ayoubani egde den utsökta takten att ej
längre envisas, utan stödde med några lika
så lifliga som obegripliga gester sina små
händer emot det flämtande bröstet.
Ack, jag ser ni älskar migl... tolkade
Pontis.
Nej, tecknade hon, let var någonting
annat, som jag ville säga.
Och dermed lade hon sin hand alldeles un:
åer bröstet.
Har ni kauske ondt? Ar ni för varm?
Nej, det var inte heller det.
Nu förde hon leende tre fingrar till mun-