konungens ära, er egen, er sons och min !.. ack, Gabriella, utropade han med hjerslitande ton, hvarföre sade ni mig konungensodillbud?... utan att. veta det, hade jag ännu tillhört er... ännu varit fri, men nu inser ni väl att vår skilsmessa är nödvändig, ty mn har ju sjelf beröfvat mig rättigheten att taga er, utan att derigenom vanära 085 begge. I samma ögonblick som Gabriella ämnade besvara dessa ord, uppstod ett sällsamt buller, och ett olycksbådande knakandehördesiväggarne rundt omkring dem. Detta brak tilltog allt mercoch mer; tills det slutligen, likt ett dystert hot, genomfor den tysta natten. Utom sig af fasa störtade Gabriella vid dessa dystra ljud framtill fönstret, hvarifrån hon tydiigt hörde dofva skrik och genomträngande jemmerrop uppstiga från slätten, Men innan de ännu hunnit reda sina) tankar, sågo de hiralen betäckas med ett mörkrödt sken, och en hög eldoch rökpelare resa gig öfver vapenhusets tak. Snart inträngde äfven en outhärdlig heita i sjelfva rummet. Gabriella fattade Espårances hand och förde honom ut på balkongen, hvarifrån de tillsammans betraktade det blodröda himlahvalfvet. Elden är löst. .v elden är-lös!... skrek Gratienne, häftigt instörtande i rummet. Det ser nästan ut som om den skulle hafva utbrutit der uppe på vinden, sade Espårance, lugnt pekande på vapenhuset. Nej, svarade Gratiennt, elden måste först hafva utbrutit i det nedanför stående hölasset, och sedan derifrån spridit sig in i vapenhuset, som nu står i ljusan låga!... Huru skola vi bära oss åt.,. hela muren längs efter vägen brinner! Fly! Esperance, utropade Gabriella, Gården är full med menniskor, svarade