konungens ära, er egen, er sons och min !..
ack, Gabriella, utropade han med hjerslitande
ton, hvarföre sade ni mig konungensodill-
bud?... utan att. veta det, hade jag ännu
tillhört er... ännu varit fri, men nu inser
ni väl att vår skilsmessa är nödvändig, ty mn
har ju sjelf beröfvat mig rättigheten att taga
er, utan att derigenom vanära 085 begge.
I samma ögonblick som Gabriella ämnade
besvara dessa ord, uppstod ett sällsamt buller,
och ett olycksbådande knakandehördesiväg-
garne rundt omkring dem. Detta brak till-
tog allt mercoch mer; tills det slutligen, likt
ett dystert hot, genomfor den tysta natten.
Utom sig af fasa störtade Gabriella vid dessa
dystra ljud framtill fönstret, hvarifrån hon
tydiigt hörde dofva skrik och genomträngan-
de jemmerrop uppstiga från slätten,
Men innan de ännu hunnit reda sina) tan-
kar, sågo de hiralen betäckas med ett mörk-
rödt sken, och en hög eld- och rökpelare resa
gig öfver vapenhusets tak.
Snart inträngde äfven en outhärdlig heita
i sjelfva rummet.
Gabriella fattade Espårances hand och förde
honom ut på balkongen, hvarifrån de tillsam-
mans betraktade det blodröda himlahvalfvet.
Elden är löst. .v elden är-lös!... skrek
Gratienne, häftigt instörtande i rummet.
Det ser nästan ut som om den skulle
hafva utbrutit der uppe på vinden, sade
Espårance, lugnt pekande på vapenhuset.
Nej, svarade Gratiennt, elden måste först
hafva utbrutit i det nedanför stående hölasset,
och sedan derifrån spridit sig in i vapenhu-
set, som nu står i ljusan låga!... Huru skola
vi bära oss åt.,. hela muren längs efter vä-
gen brinner!
Fly! Esperance, utropade Gabriella,
Gården är full med menniskor, svarade