STOCKHOLM, des 6 Aug.
Vi hafva i några föregående artiklar re-
dogjort för det hufvudsakliga innehållet af de
förslag till allmänna åtgärder för skogarnes
gård, som nyligen afgifvits af den för detta
ämnes-beredning nedsatta komite, och våra
läsare torde påminna sig, att dessa förslag
ösyfta icke blott införande af en regel-
mässigt ordnad och strängt kontrollerad skogs-
hushållning vid kronans skogar, allmänningar
och boställen, ut:n äfven ett ganska djupt
ingripande från statens sida uti den enskilte
skogsegarens rätt att sjelf förfoga öfver sin
egendom. Vi äro mycket benägna att med-
gifva både angelägenheten af det förra, och äf-
ven nödvändigheten till en viss grad af det
senare, om samhällets väl sådant ovilkorligen
kräfver. Men ju förhatligare hvarje inskränk-
ning i redan förvärfvad rätt och hvarje onö-
digt förmynderskap från statens sida öfver den
enskilta hushållningen måste vara, desto an-
gelägnare är det, att lagstiftningen i en så
ömtålig fråga hvarken öfverskrider gränsen
för en allmänt erkänd nödvändighet, hvarige-
nom den dessutom äfven lä teligen blir overk-
ställbar, eller genom otydlighet och obestämdhet
lemnar rum för ett vådligt godtycke, och der-
igenom endast framkallar nya missbruk i stäl-
let för dem, som skulle afhjelpas. Hvad de
ifrågavarande åtgärdernas angelägenhet angår,
är förhållandet dessutom så värentligen olika
uti olika delar af vårt land, att hvad som t.
ex. i Skåne eller Vestergötland möjligen skulle
erkännas såsom behöfligt och ändamålsenligt,
deremot i hela norra delen af Sverge säker-
ligen skulle anses icke allenast såsom onödigt
utan rent af såsom oförnuftigt.
Vi måste tillstå, att komitens förslag i denna
del både ur den ena och andra synpunkten
synes oss föga tillfredsställande. Också hafva
komitens egna ledamöter, hvilka öfverhufvud
i flera frågor varit af ganska stridiga menin-
gar, såsom man finner af de många vid be-
tänkandet fogade reservationerna, icke heller
i afseende på denna varit sinsemellan ense.
Flera af de betänkligheter, som måste möta
antagandet af komiterades förslag i afseende
på enskiltes skogar, hafva i synnerhet blif sit
på ett så klart och öfvertygande sätt fram-
stälda af en bland komitåns ledamöter, presi-
denten Åkerman, uti den af honom afgifna
reservation, att vi i stället för den granskning;
som vi sjelfve hade ärnat att underkasta denna
del af komiterades förslag, anse oss tills vi-
dare endast behöfva anföra hans yttrande.
Innan vi det göra, vilja vi likväl först full-
ständigt anföra komiterades förslag i denna
del De hithörande stadgandena innebhållas i
27—31 af komitens förslag till förordnin:
rörande skogarne i riket oeh äro så lyde -g
27. Skulle någon egare, vare sig till f ande:
ler skattejord, den honom till begagnanr -rälse- el-
manets skog medgifna rätt och frihe ue af hem-
nom att skogen å tll skogsbörd se Missbruka, ge-
ändamål af odling, sköfta och 7 egnad mark, utan
följande 4 sägs; då måkonr - söröda, såsom i näst-
ega att, sedan af hone -Q8gens befallningshafvande
jemte öfverjägmästarr m utsedde sakkunnige män
dersökning å ställ sf i länet meddelat sitt på un-
egaren erbållit ct grundade yttrande, samt jord-
vite tills vid - tillfälle att sig förklara, vid verksamt
än hemr Are förbjuda skogens anlitande till annat
förbu? -anets oundgängliga behof samt, om detta
ake icke hörsammas, med vitets förhöjande ställa
gen, på viss kortare tid af högst tre månader, på
egarens bekostnad, under särskilt uppsigt, för attså-
landa bringa förbudet till åtlydnad: och vare sådan
åtgärd, hvilken må, efier omständij sheternas föran-
ledande, förnyas, lika befogad, ehvatiförödelsen verk-
ställes utaf hemsmansegaren sjelf ellt:r af annan per-
so. Som till skogsafverkningen kan hafva sig hans lof.
Dar skogsförödelse, som i nästföregående
förbjude8, skall anses vara för hand i då skogsirakt, i
atrid myc vilkoren för ordentlig ht ishållning, så af-
brukas, Itt hvärken fröträd, ungsk.og eller växande
lanter finnas qvår å marken till den mängd och be-
skaffenhet, som sakkunnige män pröfva erfordras för
fullgod återväxt, med afseende å skogens art och
Hfriga naturförhållanden. :
29. När jordegare, på hvill en stadgandet i 27
blifvit tillämpadt, visar, att han. vidtagit ändamäåls-
enliga åtgärder för den afbrukt ide skogens bringande
till återväxt, eller att densuvama i allmänhöt be-
handlas efter sådan regelbwuden skogshushållnings-
plan, öfverjägmästaren i länet: godkänt, bör det stad-
gade förbudet rn b fallningshafvande åter-
vas.
vo SBeeEas förödelse af delegare i oskift skogs-
anark eller af den, som innehafvrer hemman endasi
under nyttjanderätt, må äfven, oafsedt att anSsval
derför särskilt kan följa, af: konungens befallnings-
hafvande förbjudas i den ordning 27 innehåller.
31. Fionas, å hvad jord som helst, sådana stäl
len, der skogens nedfällning skulle i följd af särskilts
förhållanden lända till men för klimatet eller. växt
ligheten, eller medföra fara: för jord- eller bergra
eller annan våda, må konungens befallningshafvande
sedan jordens innehafvare samst öfverjägrmästaren oc
länets hushållningssällskap bhfvit hörde, ega att me
delst förbud, såsom i 4 27 är sagdt, fridlysa skogs
4eskten från all afverkning annorlunda, än efter skogs
betjeningens bifall och anvisning.
Den del af presidenten Åkermans feserva
tion, som angår ifrågavarande stadganden oci
hvarpå vi här velat företrädesvis fästa våra ls
sares och äfven blifvande riksdagsmäns upp
märksamhet, vänder sig eriot de fyra först
af nyss anförda paragrafer och är af följand
lydelse: 3
Dessa 46 (27—30) innefacta kemitens försök att lös
anåhbända den vigtigaste af dess uppgifter, den nemli
gen, att genom statens direkta ingripande i den en
skilvos skogsförvaltning förhindra denna från at
blifva förödande i stället för froktbärande och deri
genom. förebygga. de -olycker, hvaraf samhället ge
nom skogarnes förstöring hotas. Denna lösning ha
komitön likväl ieke förmått åstadkomma på ett, ef
ter min förmening, tillfredsställande sätt, och jaj
bör angifva grunden för detta mist omdöme. Jaj
erkänner statens rätt att ingripa i den enskiltes hus
hållaing, då sådant för det allmännas bösta (alla
väl) finnes nödigt; ty den enskilte samhällsmedlem
men kan ieke ega eller ntöfva en rätt, om derige
vom samhällets i sin helhet välfärd eller-bestånd ska
das eller äfventyras. Ett annat förhållande kull