gare ån här. Växa också på andra stränder herril-
gare och flera skördar än på våra, ja, skäras de
stundom af det klaraste guld, vår jordtorfva är san-
nerligen icke derför mera olycksdiger. Käre bröder,
de fleste ibland oss hafva ifrån barndomen lärt hvad
det är att kämpa emot fattigdomens frestelser: kan-
ihånda förestår det oss ock att strida emot rikedo-
mens och välmågans. Särdeles har i de af naturen
bäst lottade delarne af vår landsort en märklig för-
ändring inträdt, hvilken icke varit utan inflytelse på
församliogslärarnes egen timliga belägenhet. En af
vårt tidehvarfs statsklokaste män, sjelf hvarken rik
eller högbördig, påstår om en stor ö i vår verldsdel.
att der skall finnas en högre samhällsklass utan för-
-mätenhet och ett folk utan afund, och tillskrifver
detta förhållande de verldsbekanta öboernes stora
timliga lycka. Vårt land är ingen ö; det är icke
:oss detta omdöme gäller. Fastheldre skulle det, för
att sluta af somliga röster här i norden, kunna sy-
nas som antoge man : alltiog hulpet om blott alls
vore fattiga, eller som kunde intet svidande hjerte
klappa under annat plagg än ett obetaldt. Det fin:
doek intet väsende mera umgängsamt än synden och
än lidandet: de ingå i förbindelser med både fattiga
och rika, de förstå att lämpa sig efter beggedera
och lefva öfver allt på förtrolig fot. Fordrar mär
nu med blind hitälskan att den, som skall något vara
måste, framför, allt och utan undantag bafva. knapi
af det timliga; lägger man icke då på den lekam-
liga fattigdomen en annan och fördelaktigare vigi
än den vise mannen derpå lade då han bad: Fattig-
dom och rikedom, gif mig icke? De, som äfventyra
att efter den vises ord alltför mätte varda, behöfva
taga sig till vara att de icke neka och säga: Ho är
Herren? ehvad deras öfverskott. öfver det dagliga
sbrödet må härröra af en ärfd jord eller förvärfvade
märingsutvägar eller ett embetes vilkor. Den ene
ssom den andre skall stå Gud till svars för sin för-
wvaltning äfven af detta ringa pund; den ene som den
andre förspiller ju sin salighet om han icke först sö-
ker efter Guds rike och dess rättfärdighet. Der är
ingen tillr cklig anledning till den förmodan att hä-
danefter betydligt mera än hittills deras antal skall
ökas, hvilka hafva sin näring af evangelium och der-
af hafva mera än näringen. Så länge den enskilte
församlingen ännu anses vara något för sig, ehuru
ned andrå i lefvande gemenskap förbunden, så länge
hon har sig ålagdt att, så godt hon kan, sjelf föda
sin själasörjare — och detta förhållande torde icke
så hastigt finnas alldeles olämpligt — så länge kap
det icke förekommas att lärarenas verldslige vilkor
skola vara olika., Särdeles då när denna skiljaktig-
het beror icke på arbetets, utan på välståndets olik-
het i de särskilta församlingarne, torde den här i lan-
det stundom öfverklagade och missbrukade, men i
andra kyrkosamfund anbefalda flyttningen ifrån en
verkningskrets till en annan hafva en bestäm . else
att uppfylla. Ett och annat embete i församlingen
är så rikt försedt med verldsliga förmåner, att dess
innehafvare behöfva mycken vaksamhet och mycken
nåd af Gud, om de icke skola falla i rikedomens fre-
stelser och snaror. All timlig rikedom blir en för-
hbannelse, när den orätt behbålles eller orätt brukas;
men den får icke derföre bortkastas,: ty den är änm-
nad till en välsignelse i den trogne skaffarens hand.
Det är ingalunda säkert att det i sjelfva verket vore
så välgörande, om ingen enskilt funnes som -: hade
något att hjelpa med äfven i det timliga; det alleaa
är säkert att den der kan göra godt och gör det icke,
honom är det synd.
Det är utan tvifvel en förbättring och icke en för-
sämring i vår borgeliga lagstiftning, att fattigfog-
dens kall, hvilket i en förderfvad tid troligen icke
kan undvaras, alltmera skiljes ifrån själasörjarens
menniskovänliga värf. Att vara den nödstäldes måls-
man och försvarare, är ett uppdrag som en Kristi
tjenare har af sin herre, och detta hvarken vill eller
kan någon lag betaga en evangelisk lärare. I intet
land och i ingen bekännelse har funnits något pre
sterskap med kristligt namn, hvars flertal gjort sig
kändt för obarmhertighet och hårdhet... En af kri-
sstendomens afgjordaste vedersakare, ett snille, hvars
namn för ett århundrade tillbaka icke utan bäfvan
uttalades af fromma läppar, blef en gång af en skald,
som sedermera vann ett rykte, anmodad att afgifva
sitt omdöme om ett haåns arbete, hvars ämne var
barmhertigheten. Det är eit fel, mente den snill-
ri ke domaren; der förekommer ingenting onnr prester:
na: presterna äro dock, så beiygade den fruktade
presi bataren, den menniskoklass som bevisar den
största barmhertigheten. Vi böre icke försmå dett:
ojäfviga vittnesbörd, Andre säga annorlunda; mer
man sku, le icke yttra sig med så mycken bitterhet
om undan. 2gen, derest man icke visste att de äro
undantag.
Har den verldsliga delen af fattigvården, i der
mån sådant låtit sig göra, blifvit aflyftad ifrån det
svenska presterskapets axlar, så återstår bland anna:
ännu ett åliggande, den rent borgeliga delen af folk-
anteckningarne och de dexmed förknippade syssel-
sättningar, hvilket upptager eudast alltför många da-
gar af den tid som behöfdes tör audeliga ändamål.
En af vår svenska församlings gagneligaste inrätt.
ningar, de välsignelserika! husförhören, blifva isyn-
nerhet lätteligen derpå lidande. Alla de bemödan-
den, som niviske lärare göra för att undanrödja dessa
olägenheter samt uppehålla och höja busförhören:
anseende och nytta, förtjena församlingens välvilliga-
ste erbännande. Låtom oss, käre bröder, på dessa
fromma sammankomster lägga all den vigt som till-
kommer dessa vänliga tillfällen. att förkunna och nt-
lägga Guds ord i de enskilta husen, hvarest detta
lika litet som i templen kan undvaras. Guds ords
offentliga predikan samt sakramenternas högtidlige
förvaltning är och förblifver läroembetets heliga huf-
vudsak. Så väl ungdomöns som de äldres samveis-
granna beredande till den heliga nattvarden är här-
uti att inbegripa. Men dernäst står onekligen bibel-
förklaringen och den husliga katechisationen med
sina rika anledningar till det förtroligare samtalets,
det vanliga umgängesspråkets gerna hörda ton, så-
dan äfven denna kan och bör framträda, visserligen
enfaldig och okonstlad, men icke derför mindre ren
och ädel. Ingen annan del af vår själavård kan göre
denna nästån öfverallt älskade verksambet öfverflödig:
Den enskilta själavården har fått ett nytt fält för
sig öppnadt genom de åtgärder å presterskapets sid,
hvilka påkallas såsom en följd af den uppenbarö
kyrkopliktens upphäfvande. Snart har ett år förflu-
tit sedan författningen rörande denna vigtiga ändring
begynte tillämpas i församlingen. Vifå således snart
begynna erfara huru många af de olycklige, hvilkas
missgerningar ådragit sig den verldsliga maktens
näpst, försumma i hela år att anmäla sig till någo:
:samtal med sina själasörjare och till återinträdauvd:
ä församlingen. Det är vår oafvisliga pligt at gå
efier de borttappade, att i all saktmodighet och kär-
lek söka leda dem till rätta, dervid ieke heller til
förgätandes omsorgen att, så vidt möjligt är, bidrag:
att försätta dem i sådan yttre ställoing som förmin-
skar frestelsen till återfall. Hörer han dig, så hai
ser du förvärfvat din broder: detta är vår menonisko-
älskande mästares kyrkotuktslag. Herren låter de:
höras liksom vore det vi och icke han som förvärf
vat och förvärfvar själarne. Den frimodige ander
uppehålle oss att vi icke måtte förtröttas eller afskräc-
kas af all den hårdhet, köld och otack, som möter
oss på denna törnbeströdda stig! Den är dock her-
rans Kristi egen väg: han undfick syndare och åt
med dem; Ickeunder att det är smälekens och för-
Ydmjukelsernas väg.
Blånd de många ansvarsfulla angelägenheter, som
me uwsamt hvila på våra hjertan, hafva de nu an:
- wpts för stunden böra närmast fästa vår upp
förda sh Å
ärksamb et. Om dem och om ännu flera vore dei
MT vigtigt att med hvarandra samråda. Det hög-
SE . siutället börtill är. oss genom våra loga
a Nk ocet för deita år. Prestmöte får, såsom vi vete
bolag anträda utan att de vetenskapliga ämnen
one orl8 afhandles, blifvit i tryck sammanförd:
RE inst tre månader före mötets bör
och detta arbete mins
jan varit bland presterskapet utdeladt, Detta låter
sig i år icke göra innan riksmötet sammanpt der