LITTERATUR.
) Några anteckningar om och af general v
Döbeln. Tre delar. Stockholm 1856.()
Det gamla groll Gustaf III hyste mot v
Döbeln jemte det nya agg, som tillkom i an
ledning af den frimodighet, hvarmed han be
dömde det planlösa sätt, hvarpå kriget fördes
och isynnerhet de Armfeltska frikårernas ueel.
het och onytta, lågo i vägen för hans befor
dran, och det var med nöd han kunde erhåll:
en kompanichefslön vid savolaxarne, oaktad
eljest hela armens befäl hade stigit en grad.
äfven de, som icke på något sätt hade utmärk
sig i kriget. Under förmyndareregeringen be:
.I mödade han sig att få någon plats i Sverge.
och 1793 lyckades han erhålla andra majors
beställningen vid Vestgöta-Dals regemente,
hvarjemte han utnämdes till öfverstlöjtnant i
armn. Utgifvaren meddelar utdrag ur åt-
skilliga Döbelns uppsatser från denna tid.
hvilka i flera fall innehålla mycket sunda och
tänkvärda anmärkningar och betraktelser öf-
ver åtskilliga till militärväsendet hörande äm-
nen, såsom om svenska krigsbefälets brist på
nödig underbygnad, om officersutnämningarne
i vaggan och militära beställningars tilldelan-
de åt hofmän, om ackorderna och tjenstehan-
deln o. s. v. Vi anföra hvad han yttrar om
den då påtänkta invalidinrättningen, hvilket
vittnar, att han i detta liksom i flera fall såg
ganska klart och fälde omdömen, hvilkas rik-
tighet erfarenheten sedermera bekräftat:
I Frankrike, der invalidinrättningen var den för-
sta och största, kunde den ej anses som en kongl.
välgerning. Ludvig XIV kände menniskor och sättet
att draga fördel af deras svaghet; han var öfverty-
gad, att ögonen bedraga alla sinnen. Det var det
yttre utseendet, han åsyftade; han arbetade blott för
inbillningen — och sin egen storhet. I alla företag
tänkte han endast på sig sjelf; och invalidinrättnin-
gen, mer än någon annan, visar, att han ej var med-
lidande, men blott hvad han var — och velat synas:
kung — stor — och lysande.
— Långt ifrån att samla landets stympade för-
svarare i kår, att bedröfva dem med en daglig åsyn
af medbröders lidanden, odräglig genom erinran af
egna plågor, att tvinga dem till instängd lefnad bland
sina likar, vid en ålder, då kalla känslor ej mera finna
vänner, nära en hufvudstad, der fåfängan i allt fram-
lyser, om de i det stället blifvit sända till sina fö-
delseorter, riktade med den skatt, som använd blif-
vit till deras vackra graf, då hade de varit lyck-
lige. Der hade de funnit villiga händer att betjena
dem — hjertan, som älskat dem — tårär, som renat
deras sår; deras fordna bragder — deras krossade
lemmar — deras hedrande ärr och undfådde belö-
ningar hade ännu gagnat fädernesland i det afseen-
de att ingifva krigslust åt tillväxande ynglingar.
Ålderns fägnad är åsyn af födelsebygden, umgänge
med samtida bekantskaper, vördnad af ungdomen,
aktning af samhället. Dess behof är nöjet att få
tala och blifva hörd, — dess vällust är lugn och med
ordning och lag förenad frihet.
På sitt boställe Önne var v. Döbeln under
freden en lika skicklig och driftig landtbru-
kare som han under kriget visat sig som en
djerf och behjertad krigare. Han var den
förste i Sverge som började begagna trösk-
verk, han införskref racekreatur, och af åt-
skilliga hans anteckningar finner man, att
han i afseende på bränvinsväsendet hade helt
andra åsigter än de, som den tiden voro all-
mänt gällande; att han ansåg bränvinsdric-
kandet förderfligt för nationen och bränvins-
brännandet högst skadligt för landtbruket.
Under tiden försummade han ej sitt militäri-
ska yrke, skaffade sig och studerade en stor
mängd utmärktare arbeten i krigskonsten och
författade åtskilliga militäriska afhandlingar,
som finnas införda i krigsmannasamfundets
handlingar. I en uppsats, der han till be-
svarande uppkastar frågan, om Sverges kuster
äro tillräckligt försvarade af natur och konst,
synes han med sorgset mod förutse det kom-
mande olycksödet, och i tid vilja varna och
väcka vederbörande till nödiga åtgärder för
att detsamma förekomma. Han yttrar här
bland annat:
Fältmarskalken Ehrensvärd förutsåg nödvändighe-
ten af Sveaborgs anläggning till Finlands försvar.
Utom detta land blir Sverge ett inteti den politiska
balansen (vigtskålen) och utan sjelfbestånd. Med
Finland kan det deremot anses för Rysslands farli-
gaste granne; ty finska skärgården betäcker mot alla
skärgårdsflottors företag mot svenska vallen. Åland
är nyckeln till hela Bottniska viken: hade denna
skärgård varit tillbörligen försvarad i förflutna seculi
början, hade ryska flottan aldrig ostraffadt härjat
svenska kusten. I den belägenhet Finland hittills
varit är det underligt, att Ryssland ej deraf gjort er-
öfring. Med väl anlagda operationsplaner, gynnade
af en passande vinter, kan eröfring ännu ske utan
att Sverge förrän i Juni månad skall kunna komma
till dess undsättning. Herraväldet öfver baltiska haf-
vet lärer Sverge hädanefter aldrig återvinna; och den
svårighet vårens första väderlek gör vid truppers
och förnödenheters öfverförande visar tydligen, att
ryssarne kunna vara mästare öfver öppna landsträc-
kan flere månaders tid innan kraftig undsättning kan
komma hemifrån. Förrän i Februari ligger ej haf-
vet; stundom för ganska kort tid: när det brytes, är
segelleden hämmad flere veckor och skärgården ännu
tillfrosen. De första vårvindar äro merändels lång-
variga från öster, också häftiga; allt detta visar, att
Finland bör sättas i det försvar, att det, allraminst
till Juni månads början, kan vara beroende af sig
sjelft.
inska gränsen befästad borde alltid vara väl för-
sedd med alla krigsämnen och tillräckliga garniso-
ner, ombytte af stående armeens regementer, — för
katt slippa den obehagliga nödvändighet att eröfra ett
försummadt eget (land). Skulle Finland i anseende
till sitt söndrade läge tillfalla Ryssland eller skiljas
från Sverge, blifva detta rikes östra kuster alltid
osäkre, och dess enda handel af inhemska produk-
ter, dem skog och bergverk gifva, helt och hållet
förlorade.s — — — EN
Döbeln blef 1807 utnämå till öfverste och
chef för Nylands regemente och hade knapt.
kommit öfver till Finland, hunnit öfvertaga
regementet och sätta sig in i dervarande förhål-
anden, innan det krig begynte, som från Ryss-
ands sida innebar det skändligaste förräderi,
len mest lågsinnade stöld, som historien har att
ippvisa. v. Döbeln fick nu tillfälle att på
platsen besanna riktigheten af de anmärknin-
mv On Aftanblladat mv.ve 15917