LITTERATUR. ) Några anteckningar om och af general v Döbeln. Tre delar. Stockholm 1856.() Det gamla groll Gustaf III hyste mot v Döbeln jemte det nya agg, som tillkom i an ledning af den frimodighet, hvarmed han be dömde det planlösa sätt, hvarpå kriget fördes och isynnerhet de Armfeltska frikårernas ueel. het och onytta, lågo i vägen för hans befor dran, och det var med nöd han kunde erhåll: en kompanichefslön vid savolaxarne, oaktad eljest hela armens befäl hade stigit en grad. äfven de, som icke på något sätt hade utmärk sig i kriget. Under förmyndareregeringen be: .I mödade han sig att få någon plats i Sverge. och 1793 lyckades han erhålla andra majors beställningen vid Vestgöta-Dals regemente, hvarjemte han utnämdes till öfverstlöjtnant i armn. Utgifvaren meddelar utdrag ur åtskilliga Döbelns uppsatser från denna tid. hvilka i flera fall innehålla mycket sunda och tänkvärda anmärkningar och betraktelser öfver åtskilliga till militärväsendet hörande ämnen, såsom om svenska krigsbefälets brist på nödig underbygnad, om officersutnämningarne i vaggan och militära beställningars tilldelande åt hofmän, om ackorderna och tjenstehandeln o. s. v. Vi anföra hvad han yttrar om den då påtänkta invalidinrättningen, hvilket vittnar, att han i detta liksom i flera fall såg ganska klart och fälde omdömen, hvilkas riktighet erfarenheten sedermera bekräftat: I Frankrike, der invalidinrättningen var den första och största, kunde den ej anses som en kongl. välgerning. Ludvig XIV kände menniskor och sättet att draga fördel af deras svaghet; han var öfvertygad, att ögonen bedraga alla sinnen. Det var det yttre utseendet, han åsyftade; han arbetade blott för inbillningen — och sin egen storhet. I alla företag tänkte han endast på sig sjelf; och invalidinrättningen, mer än någon annan, visar, att han ej var medlidande, men blott hvad han var — och velat synas: kung — stor — och lysande. — Långt ifrån att samla landets stympade försvarare i kår, att bedröfva dem med en daglig åsyn af medbröders lidanden, odräglig genom erinran af egna plågor, att tvinga dem till instängd lefnad bland sina likar, vid en ålder, då kalla känslor ej mera finna vänner, nära en hufvudstad, der fåfängan i allt framlyser, om de i det stället blifvit sända till sina födelseorter, riktade med den skatt, som använd blifvit till deras vackra graf, då hade de varit lycklige. Der hade de funnit villiga händer att betjena dem — hjertan, som älskat dem — tårär, som renat deras sår; deras fordna bragder — deras krossade lemmar — deras hedrande ärr och undfådde belöningar hade ännu gagnat fädernesland i det afseende att ingifva krigslust åt tillväxande ynglingar. Ålderns fägnad är åsyn af födelsebygden, umgänge med samtida bekantskaper, vördnad af ungdomen, aktning af samhället. Dess behof är nöjet att få tala och blifva hörd, — dess vällust är lugn och med ordning och lag förenad frihet. På sitt boställe Önne var v. Döbeln under freden en lika skicklig och driftig landtbrukare som han under kriget visat sig som en djerf och behjertad krigare. Han var den förste i Sverge som började begagna tröskverk, han införskref racekreatur, och af åtskilliga hans anteckningar finner man, att han i afseende på bränvinsväsendet hade helt andra åsigter än de, som den tiden voro allmänt gällande; att han ansåg bränvinsdrickandet förderfligt för nationen och bränvinsbrännandet högst skadligt för landtbruket. Under tiden försummade han ej sitt militäriska yrke, skaffade sig och studerade en stor mängd utmärktare arbeten i krigskonsten och författade åtskilliga militäriska afhandlingar, som finnas införda i krigsmannasamfundets handlingar. I en uppsats, der han till besvarande uppkastar frågan, om Sverges kuster äro tillräckligt försvarade af natur och konst, synes han med sorgset mod förutse det kommande olycksödet, och i tid vilja varna och väcka vederbörande till nödiga åtgärder för att detsamma förekomma. Han yttrar här bland annat: Fältmarskalken Ehrensvärd förutsåg nödvändigheten af Sveaborgs anläggning till Finlands försvar. Utom detta land blir Sverge ett inteti den politiska balansen (vigtskålen) och utan sjelfbestånd. Med Finland kan det deremot anses för Rysslands farligaste granne; ty finska skärgården betäcker mot alla skärgårdsflottors företag mot svenska vallen. Åland är nyckeln till hela Bottniska viken: hade denna skärgård varit tillbörligen försvarad i förflutna seculi början, hade ryska flottan aldrig ostraffadt härjat svenska kusten. I den belägenhet Finland hittills varit är det underligt, att Ryssland ej deraf gjort eröfring. Med väl anlagda operationsplaner, gynnade af en passande vinter, kan eröfring ännu ske utan att Sverge förrän i Juni månad skall kunna komma till dess undsättning. Herraväldet öfver baltiska hafvet lärer Sverge hädanefter aldrig återvinna; och den svårighet vårens första väderlek gör vid truppers och förnödenheters öfverförande visar tydligen, att ryssarne kunna vara mästare öfver öppna landsträckan flere månaders tid innan kraftig undsättning kan komma hemifrån. Förrän i Februari ligger ej hafvet; stundom för ganska kort tid: när det brytes, är segelleden hämmad flere veckor och skärgården ännu tillfrosen. De första vårvindar äro merändels långvariga från öster, också häftiga; allt detta visar, att Finland bör sättas i det försvar, att det, allraminst till Juni månads början, kan vara beroende af sig sjelft. inska gränsen befästad borde alltid vara väl försedd med alla krigsämnen och tillräckliga garnisoner, ombytte af stående armeens regementer, — för katt slippa den obehagliga nödvändighet att eröfra ett försummadt eget (land). Skulle Finland i anseende till sitt söndrade läge tillfalla Ryssland eller skiljas från Sverge, blifva detta rikes östra kuster alltid osäkre, och dess enda handel af inhemska produkter, dem skog och bergverk gifva, helt och hållet förlorade.s — — — EN Döbeln blef 1807 utnämå till öfverste och chef för Nylands regemente och hade knapt. kommit öfver till Finland, hunnit öfvertaga regementet och sätta sig in i dervarande förhålanden, innan det krig begynte, som från Ryssands sida innebar det skändligaste förräderi, len mest lågsinnade stöld, som historien har att ippvisa. v. Döbeln fick nu tillfälle att på platsen besanna riktigheten af de anmärkninmv On Aftanblladat mv.ve 15917