andra på en ännu okänd man, långsamt fram-
skred i parken åtföljd af Gratienne och Espå-
rance; och isynnerhet var otåligheten stor hos
grefven af Auvergne, hvilken stält sig i spet-
sen för det hela och som omöjligt kunde för-
klara sig sin höge frändes lugn. Alla be-
traktade hvarandra, men ingen förstod någon-
ting. i
Hvem var denne främling, mot hvilken ko-
nungen så förtroligt lutade sig och som oak-
tadt monarkens närvaro egnade markisinnan
en så i ögonen fallande uppmärksamhet?
Henrik bemärkte den allmänna uppståndel
sen, och han skrattade i sitt sinne vid tanken
på den blixt, hvilken snart skulle slå ned öf-
ver alla.
Mine -herrar! ropade han på så långt af-
stånd som möjligt, befallen fort en läcker
supå för mig och min kusin Mayenne, hvil-
ken i afton vill dricka min skål.
Mayennes namn genljöd likt ett äåskslaj
bland de församlade hofmännen, och när vid
facklornas sken hvar och en igenkände den
namnkunnige hertigen, gaf sig den allmänna
bestörtningen luft i ett högljudt sorl, — ett
sorl, hvilket behagligt smekte Gabriellas öron.
Ja, mine herrar! fortfor konungen och in-
trädde uti slottets stora sal, min kusin May
enne har nyss förkunnat mig, att han är min
bäste vän, och jag förklarar här högt inför
er alla, att han hädanefter ej heller eger nå-
gon bättre vän än mig.
Lofvad vare Gud! utropade Sully och
närmade sig med glädjestrålande ansigte ko-
nungen.
Lofvad vare isynnerhet markisinnans, af-
bröt Henrik och pekade på Gabriella, ty det
är hon som genom sitt snille, sitt hjerta och
sin kärlek till mig gjort allt... Det är hen-
ne jag har att tacka för mitt kenungarikes
fred och lycka!