andra på en ännu okänd man, långsamt framskred i parken åtföljd af Gratienne och Espårance; och isynnerhet var otåligheten stor hos grefven af Auvergne, hvilken stält sig i spetsen för det hela och som omöjligt kunde förklara sig sin höge frändes lugn. Alla betraktade hvarandra, men ingen förstod någonting. i Hvem var denne främling, mot hvilken konungen så förtroligt lutade sig och som oaktadt monarkens närvaro egnade markisinnan en så i ögonen fallande uppmärksamhet? Henrik bemärkte den allmänna uppståndel sen, och han skrattade i sitt sinne vid tanken på den blixt, hvilken snart skulle slå ned öfver alla. Mine -herrar! ropade han på så långt afstånd som möjligt, befallen fort en läcker supå för mig och min kusin Mayenne, hvilken i afton vill dricka min skål. Mayennes namn genljöd likt ett äåskslaj bland de församlade hofmännen, och när vid facklornas sken hvar och en igenkände den namnkunnige hertigen, gaf sig den allmänna bestörtningen luft i ett högljudt sorl, — ett sorl, hvilket behagligt smekte Gabriellas öron. Ja, mine herrar! fortfor konungen och inträdde uti slottets stora sal, min kusin May enne har nyss förkunnat mig, att han är min bäste vän, och jag förklarar här högt inför er alla, att han hädanefter ej heller eger någon bättre vän än mig. Lofvad vare Gud! utropade Sully och närmade sig med glädjestrålande ansigte konungen. Lofvad vare isynnerhet markisinnans, afbröt Henrik och pekade på Gabriella, ty det är hon som genom sitt snille, sitt hjerta och sin kärlek till mig gjort allt... Det är henne jag har att tacka för mitt kenungarikes fred och lycka!