Vi kastade för några dagar sedan en blick,
på beskaffenheten af det missgerningsbalkens f
hägn, hvarmed man ännu, i strid med grund- c
lagens bud i 16 8 regeringsformen, vill ha!va i
vår statskyrka omgärdad, och vi erinrade om ;1
några af de lärdomar, som vi i detta ämne i
kunna hafva att hämta af historien. I
Men, invänder man, huru skulle det väl gå, j!
om man genom ifrågavarande straffbestäm- ij!
melsers borttagande sönderbröte alla de hel-
sosamma dammar våra fäder uppfört emot
villfarelsen och öppnade fritt tillträde för je-;
suiter, mormoner, baptister, — mahomedaner ;
och buddhadyrkare icke att förgäta — hvilka
alla likt gräshoppor då skulle öfversvämma
landet. Härpå svara vi endast, att först och!
främst ingen lag för närvarande hindrar dy-i!
lika villoandar att i riket inkomma, och :tt !
emot vådorna af deras lärofrihet ej heller nå-j
gon verklig garanti gifves (konventikelplaka- i!
tet, hvarom vi snart skola yttra oss, är egent-
ligen riktadt emot statskyrkans egna med- )
lemmar); vidare att erfarenheten i ja länder, j
der verklig tro- och religionsfrihet finnes, åda- !!
galagt att de befarade vådorna deraf äro mera ;
j
;
i
f
s
l
q
inbillade än verkliga; och slutligen att väl i
värsta fallet ingen verklig eller särdeles be-
klagansvärd förlust skulle uppkomma genom j!
främmande lärors eröfringar af sådana, som
icke hafva något annat stöd för sin orubbliga
ståndaktighet i luterska bekännelsen, än den
lyckliga obekantskapen med andra läror. Att
statskyrkan sjelf deremot skulle komma att
befinna sig väl, om dess nu förklädda fien-
der skildes från dess sannskyldiga vänner, :
och att hon, sålunda luttrad, skulle liksom !
genom en mäktig fjederkraft höja sig ur sin !
närvarande dvala, anse vi böra blifva en gif-!
ven följd af den bekännelsefrihet vi förorda. !
Visst är, att det eländiga skrymteri, som ge-!
nom det nu gällande systemet uppmuntras !
och befordras, skulle på en gång gå mistel!
om det slags berättigande, som vådan att för-1
lora det för samfundsmenniskan käraste när :
stan gifver vid handen. Och häruti ligger det:
djupa moraliska lyte, som vidlåder detta äflan-:
de att med straffmaktens spetsgård söka kring-
stänga det friaste under solen, menniskoan-:
dens öfvertygelser, menniskohjertats tro och å
bekännelse. Behofvet att i andliga ämnen :
fritt forska, att lefva på frukterna af dennal
forskning, när lagens och sedlighetens budl
icke derigenom kränkas, samt slutligen att:
i ord och gerning bekänna den tillkämpadel
öfvertygelsen, kan och får icke bindas iskol-I
tvång.
Att den moraliska slapphet, som blir följ-
den af ett motsatt förfarande, skall utöfva en
tryckande inflytelse äfven på det politiska lif-
vet, är klart, och man behöfver ej länge
forska i häfderna för att finna, det nationer,
som tillkämpat sig samvetsfrihet, och hos
hvilka medborgerligt förtroende, att ej ta a
om medborgerlig tillvaro, icke är beroeende
af trosåsigter, vunnit en vida störe politisk
utveckling än de folk, som ännu icke lyckats
lösgöra sig ur det religiösa tvångets fjettrar.
Det ligger ock i sakens natur, att medbor-
gare i ett samhälle, som lemnar dem tillfälle
att fritt sköta sina andeliga angelägenheter,
skola bättre vårda sina jordiska plikter och
känna sig tacksammare och mera välvilligt
stämda emot dess styrelse, än fallet kan vara
i de länder, der staten, icke nöjd med det
politiska förmynderskapet, äfven tagit det re-
ligiösa om händer.
Svårigheten och förhbatligheten af de reli-
giösa strafflagarnes praktiska tillämpning till-
tager ock naturligtvis i jemnbredd med civi-
lisationens framsteg och opinionernas utbild-
ning, hvaraf följden blir, såsom i Sverge på
senare tider, att, under det vissa domstolar
strängt låta lagen ha sin gång, andra åter
skygga tillbaka- för ett med deras ädla kall
så föga förenligt inqvisitorskap. Så ser man
på vissa orter personer utan den ringaste på-
följd utöfva handlingar, hvilka på andra or-
ter strängt straffas. Följden häraf blir, att
lagen betraktas antingen såsom en död bok-
staf, hvilket verkar förakt för lagskipningen
i allmänhet, eller ock såsom ett Damokles-
svärd, efter godtycke drabbande eller sko-
nande.
Betraktar man saken från en ännu högre
synpunkt, från den högsta, den kristliga, så
torde för de ödmjukt forskande, om ej alltid
för de skriftlärda, så mycket vara klart, att
kristendomen mindre är en lära än en kraft;
att denna kraft är kärlekens, kämpande, icke
emot de villfarande, utan emot villfarelsen,
icke med köttsliga vapen, utan med andliga.
Om de, som företrädesvis kalla sig kristne,
ville besinna, att sjelfva detta namn innebär
en oeftergiflig fordran på efterföljd af förbun-
dets stiftare, af honom, som i tiden outtrött-
ligt kallar med det kärleksfulla, ännu till alla
fortljudande ordet kommer — så skulle de
säkerligen: icke vara så snara att från sina
läppar låta höra och i sina lagar inskrifva de
kärlekslösa orden gån bort! De skulle då
söka, att der enhet i hufvudsaken eger rum,
låta skiljaktigheterna i det jemförelsevis min-
dre väsentliga fritt sammanbestå under denna
enhets hägn. Och om olikheterna skulle be-
finnas sådana, att de befarades intränga på
sjelfva röten af det, andliga. lifvet, skulle de
bekämpa det onda endast med sanningens
vapen och, om äfven en sådan kamp visade
sig fruktlös, öfverlemna striden och segern
åt vår Herre. : Men såsom ett gifvet vilkor
för hvarje kamp på. öfvertygelsens område
torde väl få anses, att åt de kämpande lem-
nas rum att fritt uppträda och försvara sig.
Att, då striden gäller meningar och således
måste föras med skäl, söka göra sig af med
motståndarnes personer i stället för att veder-
lägga deras skäl, är en stridsmetod, som eger