naviska länderna ömsesidigt? Jag är viss på,
att ett större ångfartyg skulle med fördel kun- ;
na, äfven för godt pris, öfverföra ett säll-
skap danska medborgare och medborgarinnor
af alla klasser, härifrån till Stockholm och
omvändt. Jag tror mig här hafva påpekat nå-
got, som för den enskilta spekulationen vore
att tänka på. Det är icke sällan ångfartyg
från Hamburg gjort lustturer till Havre; på
långa jernvägssträckor har samma experiment
mångfaldiga gånger försökts och lyckats; att
något sådant numera skulle kunna lyckas äf-
ven och till och med företrädesvis mellan de
skandinaviska länderna, derför tyckas alla för-
hållanden afgifva en tämligen säker garanti.
Bland i den sista tiden här inträftade re-
markablare dödsfall har ni säkerligen sjelf re-
dan anmärkt fru Gyllenborgs och fru Anna
Nielsens. Den: förra egde äfven för den sven-
ska publiken ett speciellare intresse, så till
vida som hon i sitt senare gifte var förenad
med en svensk man, den hit flyktade Ehren-
svärd, den der här antog namnet Gyllenborg.
Hon hade i de sista åren varit sängliggande
af en benskada, och hennes höga ålder gjorde
för öfrigt hennes frånfälle mindre oförmodadt.
Som man vet, går och gäller fru Gyllenborg så-
som författarinna till de på sin tid så omtyckta
Hverdagshistorierne, men frågan om huruvida
hon verkligen var det, står ännu oafgjord. Skul-
le jag härutinnan vilja pussera en mening, hvil-
ken för öfrigt är stödd på uttryckliga påståenden
af en man, hvilken af gammalt stått famil-
jen Heiberg mycket nära, har fru Gyllenborg
visserligen haft sitt finger med i dessa för-
träffliga noveller, måhända utkastat planen till
dem, lemnat värdefulla bidrag till karakters-
teckningarne och strött öfver det hela myc-
ket af sitt fina skämt och sin stora anekdot-
skatt (hon var bekant för begge), hvaremot
det detaljerade utförandet likväl skulle till-
falla hennes son, den frejdade Heiberg, vå-
devillförfattaren, astronomen, filosofen m. m.
Här i Danmark bevaras . anonymiteten och
pseudonymiteten för öfrigt helt annorlunda än
t. ex. i Sverge, der få författare lyckas i
längden dölja sig, och der de i allmänhet väl
icke lära bry sig synnerligt om att de bli upp-
täckta. Under det den der blott är en genom-
skinlig slöja, hvarmed en eller annan roar sig
med att betäcka sitt författareansigte, är den
här en mask; som det anses i högsta grad
otillbörligt att söka lyfta. Den verkliga förf.
till Hverdagshistorierne är sålunda ännu
alltjemt en stor obekant,, och jag är-
nar för min del icke drifva undersökningen
härutinnan längre än jag gjori.
Det har varit trodt, att fru Gyllenborg
skulle varit i besittning af åtskilliga papper
rörande katastrofen 1792. Atminstone vet Jag
att man i Sverge varit af denna mening.
Sanningen lärer emellertid våra, att hon all
deles icke eger några dylika dokumenter ef-
ter sin man. Det har blifvit mig berättadt,
att Gyllenborg-Ehrensvärd verkligen skall
hafva egt åtskilligt från den tiden af hi-
storiskt värde, och att han haft dessa
papper förvarade i en kista, som i hans
sista år blifvit uppsatt på en vind. Då man
efter hans död gick att öppna densamma, för
att taga i förvar den gömda skatten, skall
emellertid kistan — befunnits tom. Antingen
Ehrensvärd nu sjelf uppbränt papperen, eller
någon förstått att smuggla dem derur, lika
godt, men, som .sagdt är, enkefru Gyllenborg
har icke haft några svenska memoirbidrag,
som man förmodat,
Äfven fru Nielsens bortgång har varit, om
ej med visshet motsedd just nu, dock dess-
värre i den sista tiden antagen som sannolikt
snart att förvänta. Hon dukade under för en
tärande sjukdcsn, ej för åren. Det var ett
ögonblick man nästan hoppades att åter få se
på scenen denna konstens utvalda prestinna,
i sin art lika högtstående och sällsynt, som
hennes man; men detta hopp skulle ej gå i
fullbordan. Hennes begrafning firades i lör-
dags under allmänt deltagande och många
bevis på hur djupt denna förlust senterades i
en vidsträckt krets. Jag hade fått mig en
plats i en omnibus för att köra ut till be-
grafningsstället, vagnen var fullpackad, dä en
person kommer andfådd springande med en
kolossal krans af den sorten här allmänt läg-
ges ned på grafvarne. Icke rum ens för ett
barn i omnibusen! Konduktören beräknar
platserna, räknar om igen och skakar på huf-
vudet. Slutligen räcker han halsen in genom
dörrförstret: Mina herrar och damer, plats
för en krans åt Anna Nielsen! — någon må-
ste stiga ur! Jag reste mig ögonblickligen och
steg ur; hvar och en i sällskapet var färdig
att göra detsamma, hvilket naturligtvis dock
ej benöfdes, S. B.
— Den agitation inom tyska pressen emot
Danmark. som visserligen aldrig upphört. men