lön för sina tjenster öfverbepade med emibe
ten och utmärkelsetecken.
För öfrigt anse vi oss slutligen böra med
dela följande skrifvelse från Madrid af der
17 dennes till Indpendance Belge:
Hvilken förändring från i går till i dag! Mar
hade så vant sig vid kulornas hvinande och de dofva
kanonskotten, att ett nytt lif nu synes ha kommit
öfver staden. Aldrig Har Spaniens bufvudstad sett
en sådan: revolution, som den vi nys: genomgått.
Jag vill. ej försöka att ännu en gång för er fram-
ställa dess fasor och orsakerna till densamma. Stats-
strecket är nu en fait accompli; marskalk ODonnel
har dervid endast varit ett verktyg. Följderna skola
ej, derom kan ni vara öfvertygad, motsvara hans
förhoppningar. Han har arbetat för andra, och skall
af sina handlingar ej skörda annat än skammen för
de medel han begagnat för att förändra ställningen,
och låta folk tro på uppriktigheten af känslor, som
för hans hjerta voro. främmande. Hans tvetalighet,
hans bedyranden om tillgifvenhet för Espartero och
den liberala saken, som han så nesligt förrådt,
komma att hvila tungt på minnet af den man, som
nu är allsmäktig i Spanien, och som ännuw länge
skulle ha förblifvit det, om han hade stannat på den
väg han syntesiha beträdt. Redan tycktes hans in-
flytande, hans anseende ha kommit i jemnvigt med
Esparteros; nu ogilla äfven personer, som äro hans
sak ganska tillgifna, den komedi han spelt för att
Barra sina motståndare. Andra, som äro genom-
trängda af tidsögonblickets allvar, och Esparteros oför-
måga att beherrska detsamma, äro benägna att förlåta
ODonnel kränkningen af sitt lands lagar och de li-
berales bedårande genom förnyade högtigliga försä-
kringar; de skulle kunna glömma hans listiga spel un-
der en tvåårig ministör alltifrån omfamningarne den
30 Juni 1854 ända till de så skickligt dolda nyaste mili-
tärsammansvärjningarne, hvilka föregingo statsstrec-
ket af den 14 Juli; men de skulle aldrig förlåta ho-
nom att ha öfverhöljt Madrid med blod och ruiner.
Sådana minnen utplånas icke, och kunna olyckligtvis
en dag vända sig med hela sin makt emot tronen
och dynastien. Dagarne den 14,15 och 16 Juliskola
för kronan bli af ännu mera skickelsediger vigt än
för landet; Af nytta bli de endast för alla fiender
till den konstitutionella monarkien: Det klerikala
partiet är förtjust öfver händelserna. Och det här
ej så orätt; dess rike skall nu ta sin begynnelse.
Redan lärer ministeren hafva ogillat ministern. Can-
teros cirkulär, som upprätthåller lagen angående kyrko-
godsens försäljning. I trots af det nuvarande kabi-
nettets seger har man derföre skäl att tvifla på dess
varaktighet. Rios Rosas insättande i kabinettet,
hvilket öfverraskat, för att ej säga mer, äfven de
mest moderåta liberala, låter gissa till betydande
modifikationer. - Rios Rosas bildade efter 1854 års
revolution, jemte Nocedal och fyra eller fem andra
inom cortes, det lilla ultrarevolutionära partiet. I alla
hände!ser måste man ersätta Luzuriago och Bayarri,
hvilkas namn endast skjutits fram för att vilseleda
den offentliga meningen oeh splittra det motstånd
män förutsåg.
Om Espartero talår man numera blott för ätt be-
klaga honom, eller öfverhopa honom med förebråel-
ser derföre att han öfvergifvit sina anhängare. Det
är en tapper och ärlig man; men hvilken det alltid
felats statsmäånnaegenskaper.
Resningen i Arragonien.
I denna provins, som blifvit resningens huf-
vudsäte, synes ännu lugnet vara långt ifrån
återstäldt. Monitörens uppgift, att den 20
dennes i Saragossa hållits. en revy med 16,000
man, synes visserligen hafva för ändamål att
gifva en antydan om att regeringen der hade
vunnit öfverhand, men att detta icke var för-
hållandet vederlägges såväl af senare uppgif-
ter som af den omständigheten att regerin-
gen till Saragossa afsändt 200 mulåsnor och
45 vagnar med krigsmateriel. Sjelfva Moni-
tören förmäler dessutom uti samma medde-
lande, deri ofvannämde faktum omförmäldes,
att på andra platser uti Arragonien 15,000
man nationalgarde rest sig, samt att en ba-
taljon af regeringens trupper på vägen från
Soria till Saragossa gått öfver till folket och
derpå intågat i sistnämde stad. Dessutom
skrifver en korrespondent från Madrid till
Indtpendance Belge ännu under den 22 den-
nes, att regeringen måste från Saragossas si-
da vara beredd på en ganska allvarsam för-
lägenhet; arragoneserne äro icke så lätta att
underkufva som innevånarne på halföns sydli-
gare delar. Det förefinnes mellan dessa ka-
rakterer samma åtskilnad som i Europa mel-
Jan de nordliga och de sydliga länderna. Om
insurrektionen besegras i Sarsgossa, är anled-
ning förmoda, att generalerne Falcon och
Gurrea draga sig tillbaka i bergen och börja
ett guerillakrig, hvars varaktighet det är svårt
att förutse.
De sista i tidningarne syuliga underrättel-
serna om Saragossas öde innefattas för öfrigt
uti en depesch från San Sebastian af den 24,
omförmälände att general Dulce inträffat utan-
för staden och öppnat eld emot densamma,
sedan en uppmaning till staden att gifva sig
icke blifvit hörsammad. Denna depesch om-
talar äfven berättelser fråa andra håll, som
förmäla, att insurgenterna i Saragossa voro
stadde i upplösning och tlifvit öfvergifna af
ett stort antal af sina officerare. Från en an-
nan sida uppgifves deremot, att insurgenterna
begärt en fem dagars vapenhvila, som blifvit
dem af general Dulce beviljad: Indgpendance
säger sig derjemte ha ur god källa erfarit,
att två kompanier af det i Saragossa stående
regemen et underkastat sig general Dulce,
samt att insurgenternas anförare, general Fal-
con, hade blott en ringa styrka reguliera trup-
per till sitt förfogande.
Madridertidningen Epoca meddelar en an-
dra proklamätion, utfärdad af juntan i Sara-
7ossa och hållen i en mycket moderåt ton.
Deri begäres ingenting annat än utförandet
if revolutionsprogrammet af 1854, Isabella
I:s konstitutionella regering med Espartero
såsom konseljpresident:
Resningen i vestra och södra provinserna.
De regeringen tillgifne eller undergifne tid-
ningarne i Madrid, som omedelbart efter stri-
len cCerstädes framstälde resningen i provin-
erna såsom högst obetydlig och lätt att un-
iertrycka, ha sedermera måst medgifva, så-
räl att ställningen i Arragohien var betänk-