lön för sina tjenster öfverbepade med emibe ten och utmärkelsetecken. För öfrigt anse vi oss slutligen böra med dela följande skrifvelse från Madrid af der 17 dennes till Indpendance Belge: Hvilken förändring från i går till i dag! Mar hade så vant sig vid kulornas hvinande och de dofva kanonskotten, att ett nytt lif nu synes ha kommit öfver staden. Aldrig Har Spaniens bufvudstad sett en sådan: revolution, som den vi nys: genomgått. Jag vill. ej försöka att ännu en gång för er framställa dess fasor och orsakerna till densamma. Statsstrecket är nu en fait accompli; marskalk ODonnel har dervid endast varit ett verktyg. Följderna skola ej, derom kan ni vara öfvertygad, motsvara hans förhoppningar. Han har arbetat för andra, och skall af sina handlingar ej skörda annat än skammen för de medel han begagnat för att förändra ställningen, och låta folk tro på uppriktigheten af känslor, som för hans hjerta voro. främmande. Hans tvetalighet, hans bedyranden om tillgifvenhet för Espartero och den liberala saken, som han så nesligt förrådt, komma att hvila tungt på minnet af den man, som nu är allsmäktig i Spanien, och som ännuw länge skulle ha förblifvit det, om han hade stannat på den väg han syntesiha beträdt. Redan tycktes hans inflytande, hans anseende ha kommit i jemnvigt med Esparteros; nu ogilla äfven personer, som äro hans sak ganska tillgifna, den komedi han spelt för att Barra sina motståndare. Andra, som äro genomträngda af tidsögonblickets allvar, och Esparteros oförmåga att beherrska detsamma, äro benägna att förlåta ODonnel kränkningen af sitt lands lagar och de liberales bedårande genom förnyade högtigliga försäkringar; de skulle kunna glömma hans listiga spel under en tvåårig ministör alltifrån omfamningarne den 30 Juni 1854 ända till de så skickligt dolda nyaste militärsammansvärjningarne, hvilka föregingo statsstrecket af den 14 Juli; men de skulle aldrig förlåta honom att ha öfverhöljt Madrid med blod och ruiner. Sådana minnen utplånas icke, och kunna olyckligtvis en dag vända sig med hela sin makt emot tronen och dynastien. Dagarne den 14,15 och 16 Juliskola för kronan bli af ännu mera skickelsediger vigt än för landet; Af nytta bli de endast för alla fiender till den konstitutionella monarkien: Det klerikala partiet är förtjust öfver händelserna. Och det här ej så orätt; dess rike skall nu ta sin begynnelse. Redan lärer ministeren hafva ogillat ministern. Canteros cirkulär, som upprätthåller lagen angående kyrkogodsens försäljning. I trots af det nuvarande kabinettets seger har man derföre skäl att tvifla på dess varaktighet. Rios Rosas insättande i kabinettet, hvilket öfverraskat, för att ej säga mer, äfven de mest moderåta liberala, låter gissa till betydande modifikationer. Rios Rosas bildade efter 1854 års revolution, jemte Nocedal och fyra eller fem andra inom cortes, det lilla ultrarevolutionära partiet. I alla hände!ser måste man ersätta Luzuriago och Bayarri, hvilkas namn endast skjutits fram för att vilseleda den offentliga meningen oeh splittra det motstånd män förutsåg. Om Espartero talår man numera blott för ätt beklaga honom, eller öfverhopa honom med förebråelser derföre att han öfvergifvit sina anhängare. Det är en tapper och ärlig man; men hvilken det alltid felats statsmäånnaegenskaper. Resningen i Arragonien. I denna provins, som blifvit resningens hufvudsäte, synes ännu lugnet vara långt ifrån återstäldt. Monitörens uppgift, att den 20 dennes i Saragossa hållits. en revy med 16,000 man, synes visserligen hafva för ändamål att gifva en antydan om att regeringen der hade vunnit öfverhand, men att detta icke var förhållandet vederlägges såväl af senare uppgifter som af den omständigheten att regeringen till Saragossa afsändt 200 mulåsnor och 45 vagnar med krigsmateriel. Sjelfva Monitören förmäler dessutom uti samma meddelande, deri ofvannämde faktum omförmäldes, att på andra platser uti Arragonien 15,000 man nationalgarde rest sig, samt att en bataljon af regeringens trupper på vägen från Soria till Saragossa gått öfver till folket och derpå intågat i sistnämde stad. Dessutom skrifver en korrespondent från Madrid till Indtpendance Belge ännu under den 22 dennes, att regeringen måste från Saragossas sida vara beredd på en ganska allvarsam förlägenhet; arragoneserne äro icke så lätta att underkufva som innevånarne på halföns sydligare delar. Det förefinnes mellan dessa karakterer samma åtskilnad som i Europa melJan de nordliga och de sydliga länderna. Om insurrektionen besegras i Sarsgossa, är anledning förmoda, att generalerne Falcon och Gurrea draga sig tillbaka i bergen och börja ett guerillakrig, hvars varaktighet det är svårt att förutse. De sista i tidningarne syuliga underrättelserna om Saragossas öde innefattas för öfrigt uti en depesch från San Sebastian af den 24, omförmälände att general Dulce inträffat utanför staden och öppnat eld emot densamma, sedan en uppmaning till staden att gifva sig icke blifvit hörsammad. Denna depesch omtalar äfven berättelser fråa andra håll, som förmäla, att insurgenterna i Saragossa voro stadde i upplösning och tlifvit öfvergifna af ett stort antal af sina officerare. Från en annan sida uppgifves deremot, att insurgenterna begärt en fem dagars vapenhvila, som blifvit dem af general Dulce beviljad: Indgpendance säger sig derjemte ha ur god källa erfarit, att två kompanier af det i Saragossa stående regemen et underkastat sig general Dulce, samt att insurgenternas anförare, general Falcon, hade blott en ringa styrka reguliera trupper till sitt förfogande. Madridertidningen Epoca meddelar en andra proklamätion, utfärdad af juntan i Sara7ossa och hållen i en mycket moderåt ton. Deri begäres ingenting annat än utförandet if revolutionsprogrammet af 1854, Isabella I:s konstitutionella regering med Espartero såsom konseljpresident: Resningen i vestra och södra provinserna. De regeringen tillgifne eller undergifne tidningarne i Madrid, som omedelbart efter strilen cCerstädes framstälde resningen i provinerna såsom högst obetydlig och lätt att uniertrycka, ha sedermera måst medgifva, såräl att ställningen i Arragohien var betänk