man skulle nästan hafva kunnat taga honom för en det stora körsbärsträdet beskyddande fogelskrämma, om han ej i sin tjocka hvita hand hållitj ett lit-t hasselspö, med hvilket han oupphörligt omrörde vattnet för att plåga grodorna. Så snart Esperance fullkomligt öfvertygat sig om att denne persons yttre helt. och hållet öfverensstämde med det signalement han fått af Gabriella, närmade han sig genast den okände, som alltjemt dolde sina anletsdrag, för att uttala det kabalistiska ord, hvilket skulle ingifva den misstänksamme landtmannen förtroende. Espårance! sade han sakta, och plockade ett körsbär från det bredvid stående trädet. Bonden höjde hastigt hufvudet, och vid åsynen af det lugna och öppna ansigte, som nu framtittade under hattens breda bård, uppgaf Espårance ett ofrivilligt utrop. Jag förstår, mumlade han. Den okände öfverfor med en forskande blick den unge mannen, som modigt uthärdade den, och troligtvis utföll hans granskning till Esperances fördel, ty han reste sig genast upp från mossbänken, på hvilken han qvarlemnade ett länge outplånligt märke. När ni vill, inföll grodjägaren med ett förbindligt leende. Ni eger att befalla, min herre, svarade Espårance bugande. Den tjocke mannen fattade sin vägvisares arm, och utan att säga ett-enda ord förde han honom till en liten trädgårdsport, utanför hvilken tvenne frustande hästar otåligt stampade. !: Den okände gjorde Espårance ett tecken att hjelpa sig upp i sadeln, och den unge mannen upplyfte denna oformliga köttklump med en sådan muskelstyrka, att den ofrivilligt