man skulle nästan hafva kunnat taga honom
för en det stora körsbärsträdet beskyddande
fogelskrämma, om han ej i sin tjocka hvita
hand hållitj ett lit-t hasselspö, med hvilket
han oupphörligt omrörde vattnet för att plåga
grodorna.
Så snart Esperance fullkomligt öfvertygat
sig om att denne persons yttre helt. och hål-
let öfverensstämde med det signalement han
fått af Gabriella, närmade han sig genast den
okände, som alltjemt dolde sina anletsdrag,
för att uttala det kabalistiska ord, hvilket
skulle ingifva den misstänksamme landtman-
nen förtroende.
Espårance! sade han sakta, och plockade
ett körsbär från det bredvid stående trädet.
Bonden höjde hastigt hufvudet, och vid
åsynen af det lugna och öppna ansigte, som
nu framtittade under hattens breda bård, upp-
gaf Espårance ett ofrivilligt utrop.
Jag förstår, mumlade han.
Den okände öfverfor med en forskande
blick den unge mannen, som modigt uthär-
dade den, och troligtvis utföll hans gransk-
ning till Esperances fördel, ty han reste sig
genast upp från mossbänken, på hvilken han
qvarlemnade ett länge outplånligt märke.
När ni vill, inföll grodjägaren med ett
förbindligt leende.
Ni eger att befalla, min herre, svarade
Espårance bugande.
Den tjocke mannen fattade sin vägvisares
arm, och utan att säga ett-enda ord förde
han honom till en liten trädgårdsport, utan-
för hvilken tvenne frustande hästar otåligt
stampade.
!: Den okände gjorde Espårance ett tecken att
hjelpa sig upp i sadeln, och den unge man-
nen upplyfte denna oformliga köttklump med
en sådan muskelstyrka, att den ofrivilligt