sla ? fråg:de Henriette, hvars besvärade sätt tydligt röjde det våld hon gjorde på sig sjelf att kunna bibehålla sin låtsade kallblodiget. La Ramåe gaf sig åt oss af fruktan att kompromettera. er, min fröken, svarade Espårance och fästade en genomträngande blick på den unga flickans förvridna ansigte. f Mig?... herr la -Rameåe kompromettera mig? ... hvad vill det säga? ... Vänta, huggorm, jag skall snart krossa ditt giftiga hufvud, mumlade den: unge mannen. -aJo, det vill säga,, tillade han högt, att la Ramåe hade skrifvit till er ett bref, fullt af gin brinnande kärlek och sin omätliga tacksamhet ... ett bref; hvaruti han tackade er för den uppmuntran ni skänkt hans förslag, och hvaruti han erbjöd er hälften af sin krona . .. ett bref, hvaruti han kallade er sin drottning och hvilket han undertecknat: Karl X, Frankrikes konung. Med förtviflans raseri lyssnade Henriette till Esperances ord, och hennes förskräckelse tilltog i samma mån han talade. Brefvet var just på vägen till Paris, fortfor den unge mannen, när vi mötte kuriren, åt hvilken la Ramde anförtrott det... Herr de Crillon, som strax anade någonting, befalde oss att oförtöfvadt arrestera och visitera karlen— en order, hvilken vi med detsamma efterkommo..— och det:var då vi påträftade detta dyrbara papper, som vi naturligtvis genast tillegnade oss, och hvars intressanta innehåll hvarken herr de Crillon eller jag någonsin skola kunna glömma. Henriette blef blyfärgad och, hon sökte mekaniskt ett stöd för att ej falla till marken. En blixt af medlidande tändes i EspåTances öga, men fasan att vidröra denna blodbestänkta qvinna qväfde: snart mensklighetens röst i hans inre, och han lät henne kallt stödja sig emot en trädstam. Ni inser sjelfr, tillade han, hvilken verkan detta bref skulle hafva gjort på hans