sla ? fråg:de Henriette, hvars besvärade sätt
tydligt röjde det våld hon gjorde på sig sjelf
att kunna bibehålla sin låtsade kallblodig-
et.
La Ramåe gaf sig åt oss af fruktan att
kompromettera. er, min fröken, svarade Espå-
rance och fästade en genomträngande blick
på den unga flickans förvridna ansigte. f
Mig?... herr la -Rameåe kompromettera
mig? ... hvad vill det säga? ...
Vänta, huggorm, jag skall snart krossa ditt
giftiga hufvud, mumlade den: unge mannen.
-aJo, det vill säga,, tillade han högt, att
la Ramåe hade skrifvit till er ett bref, fullt af
gin brinnande kärlek och sin omätliga tack-
samhet ... ett bref; hvaruti han tackade er
för den uppmuntran ni skänkt hans förslag,
och hvaruti han erbjöd er hälften af sin kro-
na . .. ett bref, hvaruti han kallade er sin drott-
ning och hvilket han undertecknat: Karl
X, Frankrikes konung.
Med förtviflans raseri lyssnade Henriette till
Esperances ord, och hennes förskräckelse till-
tog i samma mån han talade.
Brefvet var just på vägen till Paris, fort-
for den unge mannen, när vi mötte kuriren,
åt hvilken la Ramde anförtrott det... Herr
de Crillon, som strax anade någonting, be-
falde oss att oförtöfvadt arrestera och visitera
karlen— en order, hvilken vi med detsamma
efterkommo..— och det:var då vi påträftade
detta dyrbara papper, som vi naturligtvis ge-
nast tillegnade oss, och hvars intressanta in-
nehåll hvarken herr de Crillon eller jag nå-
gonsin skola kunna glömma.
Henriette blef blyfärgad och, hon sökte me-
kaniskt ett stöd för att ej falla till mar-
ken. En blixt af medlidande tändes i Espå-
Tances öga, men fasan att vidröra denna blod-
bestänkta qvinna qväfde: snart mensklighetens
röst i hans inre, och han lät henne kallt
stödja sig emot en trädstam.
Ni inser sjelfr, tillade han, hvilken ver-
kan detta bref skulle hafva gjort på hans