rs
DEN SKÖNA GABRIELLA ).
AF
AUGUSTE MAQUET.
ÅTTONDE DELEN.
I
Ön Leuviers.
Knapt hade Esperance lemnat Chåtelet
förrän han genast skyndade att sätta sina
planer i verket.
Tanken att rädda la Ramåee upptog i detta
ögonblick hela hans själ, och han beslöt att
använda allt, sin egen förmögenhet, sina vän-
ners anseende och i nödfall äfven Gabrielias
förböner för att lyckas deruti.
Tiden led, domen var redan fäld, och det
återstod fången endast få timmar att lefva.
Skyndsamhet var derför högst nödvändig, och
Espårance tänkte i främsta rummet på att
förskaffa sig detta samtal med Henriette som
han lofvat la Ramee.
Mörka moln lägrade sig på den unge man-
nens panna vid minnet af denna qvinna som
så förfärligt ingripit i hans förflutna lif, och
endast med synbar vämjelse beredde han sig
till detta enskilta möte — dock vi känna
hans själsstorhet och vi förstå det hvarken
motvilja, afsky eller förakt kunde förmå ho-
nom att afstå derifrån.
Men hura kunna erhålla ett samtal med
fröken dEntragues utan att kompromettera
sig och utan att gå till henne? EspErance,
hvars hufvud var lika utmärkt, som hans hjerta
ädelt, insåg straxt det endast Leonora kunde
vara honom behjelplig deruti, sch han skref
) Se A. B. n:o 54, 56, 57, 59, 60, 62—64, 66—68,
72, 74,,75—78, 81—90, 92—100, 102, 103,
105—108, 110—114, 116—119, 122—132, 134,
136, 137, 140 —167.