STOCKHOLM, den 22 Juli. Riddarhuset sedan år 1844 (5). Vv. Den första tilldragelse under riksdagen på riddarhuset, som näst utskottsvalen ådrog sig den allmänna uppmärksamheter, var en inom den liberala minoriteten öfverenskommen, af frih. W. F. Tersmeden väckt motion, att, med stöd af sista mom. 81 regeringsformen, rikets ständer måtte dels för sin del besluta uppskof till nästa riksmö:e med afgörandet af Kongl. Maj:ts den 1 Maj 1848 afgifna nådiga förslag till representationens ombildning, dels derefter hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om sanktion å ett sådant beslut. Detta förslag motiverades bland annat på följande sätt: Under vår nuvarande allernådigste konungs första regeringsår har en af desss ministrar, här på detta rum, yttrat, att denna fråga icke kan fala. Ett betydligt antal af den nuvarande representationen och de mångtusende upplysta medborgare, hvilka nu sakna all rättighet att deltaga i landets lagstiftning, hafva upprepat dessa ord, hvilka alltsedan genljudit inom nationen och numera gjort denna fråga vill landets lifsfråga. — Jag hemställer till eder, mine herrar, vore det klokt, vore det välbetänkt ati låta en sådan fråga dö bort? Och död blir hon, åtminstone för en tid, om det af konungen högsint erbjudna förslaget tvärt förkastas, samt det sedau af den förseglade sedeln i konstitutionsutskottet får bero, om något nytt förslag erhålles och huru beskaffad: det kommer att blifva. Det troliga är, att ett, medelst resultaterna af dylika voteringar mellan skilda partier, hopplockadt förslag icke tänkbari kan blifva bättre, mera antagligt, och stridiga meningar mera försonande, än det af konungen framlagda. Annu mindre lärer det på förhand kunna vara lika försäkradt om konungens eget bifall, som det H. M., efter mogen pröfning, sjelf proponerat. Af dessa med flera skäl, som det här blefve allt för vidlyf.igt att utveckla, har jag förestält mig att, i det skick representationsfrågan nu vid riksdagen:sig befinner, någon mera ändamålsenlig åtgärd icke kan väljas än att till näst sammankommande rikets ständer hänskjuta afgörandet. Ett sådant beslut synes mig böra kunna förena, å ena sidan alla deras åsigter, som äro beredda att genast antaga konungens firslag, och å den andra de tveksamma, som deruti se vådor, misstro dess nationella sympatier, eller tro att tiden ännu icke är inne för en så ingripande förändring. Derigenom torde man äfven närma sig till dem, som vilja ombilda representationen på grunden af klassval; man bereder sålunda äfven dessa tillfälle, att i mer lugn och fred arbeta på ett dylikt förslag, och möjligen få äfven det a hvilande b-edvid det kungliga. Det ginge ju då an att intill nästa riksdag utröna landets mening om företrädet af det ena eller andra; samt derefter låta de nya valen bestämma hvad som då blefve att göra. Mig synes ett sådant förfaringssätt innebära fullkomlig rättvisa, — det blottstälde icke frågan för att falla, icke opinionerna att, i saknad af något hoppets ankare, ånyo kastas omkring på agitationens villande haf utan styre eller bestämdt mål. Denna motion åstadkom icke så obetydligt bekymmer, helst en lika beskaffad var af hr Cassel väckt i borgareståndet och der remitterad till konstitutionsutskottet, samt all anledning förefanns, att den jemväl skulle vinna bifall i bondeståndet. På riddarhuset blef den isynnerhet för hr landtmarskalken en svår klippa att undvika, hvilket ej heller kunde ske utan att, med begagnande af en den mest simpla advokatyr, våldföra grundlagen. Förhållandet var nemligen i korthet, att sedan friherre Tersmeden före pleni början den 11 December (1850) anmält sig till ordet, landtmarskalken behagade göra en anmälan om en i föregående talmanskonferens skedd öfverenskommelse derom, att konstitutionsutskottets memorial angåsnde det hvilande representationsförslaget skulle hos samtlige riksstånden förekomma till afgörande i det plenum, som inträftade näst efter lördagen den 14 December, omedelbart efter hvilken anmälan landtmarskalken, utan att först uppropa friherre Tersmeden, gaf ordet åt friherre C. O. Palmstjerna, som skyndade sig att begära proposition på bifall till landtmarskalkens nyssbemälda hemställan. Friherre Tersmeden fick först derefter uppläsa sin moton, som föreslog sakens uppskof till nästa riksdag, och följaktligen var en allmän fråga, som, för att leda till någon åtgärd, ovilkorligen, enligt 44 regeringsformen, skulle till atskott remitteras för att komma under samtige riksståndens öfverläggning och pröfning. Härom uppstod nu en af de varmaste deb -ter, som under riksdagen egde rum, och hvari sanska många talare deltogo, särdeles å den idan, som fordrade, att grundlagen skulie vållas i helgd, såsom grefve C. H. Ancksarvärd, friherre A. C. Raab, friherre J. W. Sprengtporten, hrr L. J. Hjerta, A. Mannerskantz, W. F. Dalman, RB. Th. Cederschiöld, P. Lagerhjelm, A. Ribbing, friherre A. Celerström m. fl., samt slutligen äfven en af konungens rådgifvare, statsrådet Sandströmer, om likväl då redan hade hos konungen annält sin önskan om entledigande ur konselen. Emot den lagliga behandlingen af moionen uppträdde hufvudsakligen friherre C. ). Palmstjerna, understödd af hrr A. von Hartnansdorff och C. Printzenskiöld, grefve C.F. 1orn och hr J. P. Lefrån, hvarjemte grefve 1. Hamilton förmenade, att man här befun e ig i det dilemma att nödgas förqväfva antinen friherre Palmstjernas motion om företaande af förslagets afgörande den 18 Decemer eller friherre Tersmedens om uppskof derned till nästa riksdag — likasom hade begge jessa förslag haft samma rätt eller de begge arit allmänna frågor, eller som det vore rimigt, att beslut i hufvudfrågan skulle fattas örr, än invändningen varit behörigen handagd och pröfvad. Emellertid lät landtmarkalken icke besvära sig af denna enkla logik, tan föredrog omedelbart konstitutionsutskottets remorial angående det hvilande representaRR Oe AA FR LR mA ME