STOCKHOLM, den 22 Juli.
Riddarhuset sedan år 1844 (5).
Vv.
Den första tilldragelse under riksdagen på
riddarhuset, som näst utskottsvalen ådrog sig
den allmänna uppmärksamheter, var en inom
den liberala minoriteten öfverenskommen, af
frih. W. F. Tersmeden väckt motion, att,
med stöd af sista mom. 81 regeringsfor-
men, rikets ständer måtte dels för sin del
besluta uppskof till nästa riksmö:e med afgö-
randet af Kongl. Maj:ts den 1 Maj 1848 af-
gifna nådiga förslag till representationens
ombildning, dels derefter hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla om sanktion å ett så-
dant beslut. Detta förslag motiverades bland
annat på följande sätt:
Under vår nuvarande allernådigste konungs för-
sta regeringsår har en af desss ministrar, här på
detta rum, yttrat, att denna fråga icke kan fala.
Ett betydligt antal af den nuvarande representatio-
nen och de mångtusende upplysta medborgare, hvilka
nu sakna all rättighet att deltaga i landets lagstift-
ning, hafva upprepat dessa ord, hvilka alltsedan gen-
ljudit inom nationen och numera gjort denna fråga
vill landets lifsfråga. — Jag hemställer till eder,
mine herrar, vore det klokt, vore det välbetänkt ati
låta en sådan fråga dö bort? Och död blir hon,
åtminstone för en tid, om det af konungen högsint
erbjudna förslaget tvärt förkastas, samt det sedau
af den förseglade sedeln i konstitutionsutskottet får
bero, om något nytt förslag erhålles och huru be-
skaffad: det kommer att blifva. Det troliga är, att
ett, medelst resultaterna af dylika voteringar mellan
skilda partier, hopplockadt förslag icke tänkbari kan
blifva bättre, mera antagligt, och stridiga meningar
mera försonande, än det af konungen framlagda.
Annu mindre lärer det på förhand kunna vara lika
försäkradt om konungens eget bifall, som det H. M.,
efter mogen pröfning, sjelf proponerat. Af dessa
med flera skäl, som det här blefve allt för vidlyf.igt
att utveckla, har jag förestält mig att, i det skick
representationsfrågan nu vid riksdagen:sig befinner,
någon mera ändamålsenlig åtgärd icke kan väljas
än att till näst sammankommande rikets ständer
hänskjuta afgörandet. Ett sådant beslut synes mig
böra kunna förena, å ena sidan alla deras åsigter,
som äro beredda att genast antaga konungens fir-
slag, och å den andra de tveksamma, som deruti se
vådor, misstro dess nationella sympatier, eller tro att
tiden ännu icke är inne för en så ingripande förän-
dring. Derigenom torde man äfven närma sig till
dem, som vilja ombilda representationen på grunden
af klassval; man bereder sålunda äfven dessa till-
fälle, att i mer lugn och fred arbeta på ett dylikt
förslag, och möjligen få äfven det a hvilande b-ed-
vid det kungliga. Det ginge ju då an att intill nä-
sta riksdag utröna landets mening om företrädet af
det ena eller andra; samt derefter låta de nya valen
bestämma hvad som då blefve att göra. Mig synes
ett sådant förfaringssätt innebära fullkomlig rätt-
visa, — det blottstälde icke frågan för att falla, icke
opinionerna att, i saknad af något hoppets ankare,
ånyo kastas omkring på agitationens villande haf
utan styre eller bestämdt mål.
Denna motion åstadkom icke så obetydligt
bekymmer, helst en lika beskaffad var af hr
Cassel väckt i borgareståndet och der remit-
terad till konstitutionsutskottet, samt all an-
ledning förefanns, att den jemväl skulle vinna
bifall i bondeståndet.
På riddarhuset blef den isynnerhet för hr
landtmarskalken en svår klippa att undvika,
hvilket ej heller kunde ske utan att, med be-
gagnande af en den mest simpla advokatyr,
våldföra grundlagen. Förhållandet var nem-
ligen i korthet, att sedan friherre Tersmeden
före pleni början den 11 December (1850)
anmält sig till ordet, landtmarskalken beha-
gade göra en anmälan om en i föregående tal-
manskonferens skedd öfverenskommelse derom,
att konstitutionsutskottets memorial angåsnde
det hvilande representationsförslaget skulle hos
samtlige riksstånden förekomma till afgörande
i det plenum, som inträftade näst efter lörda-
gen den 14 December, omedelbart efter hvil-
ken anmälan landtmarskalken, utan att först
uppropa friherre Tersmeden, gaf ordet åt fri-
herre C. O. Palmstjerna, som skyndade sig
att begära proposition på bifall till landtmar-
skalkens nyssbemälda hemställan. Friherre
Tersmeden fick först derefter uppläsa sin mo-
ton, som föreslog sakens uppskof till nästa
riksdag, och följaktligen var en allmän fråga,
som, för att leda till någon åtgärd, ovilkorli-
gen, enligt 44 regeringsformen, skulle till
atskott remitteras för att komma under samt-
ige riksståndens öfverläggning och pröfning.
Härom uppstod nu en af de varmaste deb -t-
er, som under riksdagen egde rum, och hvari
sanska många talare deltogo, särdeles å den
idan, som fordrade, att grundlagen skulie
vållas i helgd, såsom grefve C. H. Ancksar-
värd, friherre A. C. Raab, friherre J. W.
Sprengtporten, hrr L. J. Hjerta, A. Manner-
skantz, W. F. Dalman, RB. Th. Cederschiöld,
P. Lagerhjelm, A. Ribbing, friherre A. Ce-
lerström m. fl., samt slutligen äfven en af
konungens rådgifvare, statsrådet Sandströmer,
om likväl då redan hade hos konungen an-
nält sin önskan om entledigande ur konsel-
en. Emot den lagliga behandlingen af mo-
ionen uppträdde hufvudsakligen friherre C.
). Palmstjerna, understödd af hrr A. von Hart-
nansdorff och C. Printzenskiöld, grefve C.F.
1orn och hr J. P. Lefrån, hvarjemte grefve
1. Hamilton förmenade, att man här befun e
ig i det dilemma att nödgas förqväfva antin-
en friherre Palmstjernas motion om företa-
ande af förslagets afgörande den 18 Decem-
er eller friherre Tersmedens om uppskof der-
ned till nästa riksdag — likasom hade begge
jessa förslag haft samma rätt eller de begge
arit allmänna frågor, eller som det vore rim-
igt, att beslut i hufvudfrågan skulle fattas
örr, än invändningen varit behörigen hand-
agd och pröfvad. Emellertid lät landtmar-
kalken icke besvära sig af denna enkla logik,
tan föredrog omedelbart konstitutionsutskottets
remorial angående det hvilande representa-
RR Oe AA FR LR mA ME