STOCKHOLM, den 19 Juli. Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 12 Juli. Lagstiftande kårens prorogation, som egt rum den 2 i denna månad, har gifvit tidninne anledning till en återblick på dess areten, och dessas antal, nytta och vigt ha framhållits af dem bland dessa blad, hvilka göra till sitt yrke, att i allt berömma och beundra den kejserliga regeringen. Vid-detta tillfälle ha de ej underlåtit att ingå ijemförelser emellan det förra regementet och det nuvarande, hvarvid naturligtvis mönstringen slagit ut till det senares förmån. Hvilket :lugn, hvilket ihärdigt nit för allvarliga intressen! Hvilka fruktbärande resultater! Såg landet väl nå got dylikt under detta parlamentariska system, så stormigt, så lätt att förfalla till äregiriga trätor om portföljer, ofta så fattigt på goda beslut, så rikt på dåliga? Ve derföre, tusen gånger ve öfver detta förhatliga system, eller för att tala som fabeln om de pestsmittade djuren: Ve öfver detta förbannade, spetälska kreatur, som bragt öfver oss allt möjligt ondt !,. — Jag kan af egen erfarenhet bedöma hela skickligheten hos dessa varma kämpar för det som är, emot det som varit. Ni vet, att jag ej gör mig några illusioner öfver felen och missbruken hos det parlamentariska systemet, sådant det infördes hos oss genom 1830 års revolution. Jag vågar påstå, att ingen politisk person varit så djupt, så oaflåtligt öfvertygad om dess felaktigheter, om svagheten i dess grundvalar, dess brist på storsinthet o. s. v. Och likväl, då jag hör alla dessa bakdantare tala derom, så gripes jag af en synnerlig lust att försvara detsamma, at det skäl, att hofsamhet och rättvisa i klan-, dret, likasom i berömmet, äro det bästa sättet att vinna opinionerna, dem man deremot retar. då man, för att få lofsjunga det närvarande, icke låtsar se i det förflutna annat än ett ondt, hvilket visserligen finnes der, men i förening med mycket godt. Motbeskyllningar skulle i sjelfva verket vara mer än lätta att göra; men man måste öfverlemna åt dessa herrar att sköta sitt yrke, och sysselsätta oss med vårt, som består i att vara rättvis emot alla. Man bör således erkänna, att goda och nytiga beslut blifvit fattade under lagstiftande kårens senaste session. Jag skulle kunna anföra ett ganska stort antal, som synes mig hafva denna karakter. Jag vill särskilt nämna den lag, som reglerat kommanditbolag på aktier, hvarigenom man billigt lagt en pekuniär ansvarighet på medlemmarne af direktionen (conseil de surveillance), och sålunda satt en gräns för verkställande direktörens envälde. Denna -irektion var i sjelfva verket, såsom föredraganden af lagförslaget ganska riktigt uttryckte sig, enigt vår förut gällande lagstiftning härom, ej annat än en paradartikel för bolaget, en injudning till teckning, ett vädjande till det allmänna förtroendet. Medlemmarne utsågos af direktören i sjelfva bolagskontraktet. Så snart bolaget blifvit bildadt, försvann direktionen i rerkligheten, och den godtrogne aktieegaren. om i förlitande på de ståtliga namnen på affischen insatt sine penningar, blef bestulen. någon gång redan i första akten, nästan alltid vid upplösningen. Ett sådant sakernas till. stånd kunde icke längre tålas. Det har upphört genom den nya lagen. Den lag, som upphäft det tvungna skiljelomareskapet i tvister mellan bolagsmän, förjenar äfven att lofordas. Detta skiljedomareskap, ganska vackert i teorien, hade blifvit förhatligt i praxis. De båda kompromissarierna voro i sjefva verket icke domare, utan endast idvokater för parterna, och kommo aldrig öfverens. De tillkallade då en tredje, hvilken, öfrergående på den ena eller andra sidan, afrjorde allt, emedan han till följd af det beynnerligaste bland lagstadganden måste följa ågon af de första kompromissariernas nening, och var sålunda urståndsatt att följa in egen. Den förste kompromissarien höll . ex. före, att ÅA. var skyldig B. 100,000 rancs, den andra ansåg honom ej vara skyllig mer än 50,000. Den tredje åter var af len meningen, att A. var B. ingenting skyllig, men var det oaktadt nödsakad att tilllömma B. minst 50,000 francs. Detta besynrerliga system har Gudi lof upphört. Vid min ganskning af lagstifningens servaste arbeten skulle ni kunna beskylla mig ör uraktlåtenbet, om jag ej sade några ord m den lag, som tillerkänner 200,000 francs it hvardera af konung Ludvig Filips döttrar ler deras arfvingar. Denna lag har naturigtvis framkallat en undersökning om de beekelsegrunder, som föranledt densamma. Inebär den ett samvetsqval öfver dekreterna m Orleanska familjens gods, en återgång till ättvisa, en önskan att åtminstone till en lel godtgöra en åtgärd, hvars orättvisa efteranken visat? Är med andra ord motivet till agen af rent moralisk art? Ärdet målända f religiös art? Eller får man ej snarare tillkrifva åtgärden de närmanden, hvilka omstänigheterna tillvägabragt emellan Napoleon I och de med ÖOrleanska huset befryndade urstar? — Eller måhända den verkan konressen 1 Paris i allmänhet utöfvat på furstliga örfoganden? Kan slutligen motivet till laen ej möjligen vara politiskt? Skulle ej ejsaren kunna ha haft I sigte det Orleanska artiet, och förielen af att med sig försona letta parti? Sådana ha de frågor varit, hvila man häröfver gjort sig. Hvad mig beträf. skulle iao vara benäcen att tro. det nåvot