Tullkomitens betänkande(). Vi meddela ytterligare efter. Posttidningen de motiver, söm föranledt komiten att icke nu tillstyrka en tullförening mellan Sverge och Norge: i Denna fråga blef redan bragt å bane-hos den år 1846 nedsatta komite; men ansågs då böra hänskjutas till framtiden; hufvudsakligen på grund af den stora skiljaktigheten mellan båda rikenas tulltaxor och den svenska industriens stora öfverlägsenhet öf ver den norska. I svenska statsrådet den 27 Maj 1849 och den 8 Juli 1853 är ock den mening uttalad, att om än de i hvartdera riket bestående statsrättliga och financiella förhållandenännu icke tillåta att tillvägabringa ett tullförbund mellan rikena, detta dock vore ett mål, som vid förhandlingar angående frikenas ömsesidiga haändelsförhållanden icke borde lemnas ur sigte, ocH i det sammansatta statsråd (d. 12 Juli 1855), hväri nedsättningen af denna komitå blef beslutad, erinrade den föredragande departementschefen, att på sista svenska riksdagen röster låtit höra sig för tillvägabringandet af en tullförgning mellan rikena; och att denna fråga förtjente en omständligare undersökning, på-det att fullständigt måtte blifyå ptredt, om och på hvilket sätt elJer i hvilken ntsträckning en så kallad tullförening kunde emellan de förenade Tikena tillvägabringas. Det fcrska Finantsoch Told-departementet har deremot i sitt underd. ytrande d. 29 Augusti 1855, angående nedsättandet al Härvsrande komite, i öfverensstämmelse med den norska regeringens utlåtande af d. 18 December 1849, anfört, att ehuru den på senare tider vidtagna förändring i det svenska tullsystemet i någon mån undanröjde hindren för en tullförening, den tidpunkt, då en sådan förening skulle kunna tillvägabringas mellan rikena, likväl ännu måsto anses vara i hög pad aflägsen. Vid öfvervägande af denna fråga bör ej lemnas ur sigte, att efter det emellan rikena redan bestående handelsoch sjöfartsförhållande en tullförening endast skulle medföra lättnad i de händelsförbindelser, som afse införandet af utländska varor i större partier, Öfver landgränsen knnna redan nu de flesta inländska varor föras tullfritt och de utländska i de smärre qvantiteter, som gränsboarnes behof kräfva. Oeh om det befinnes att de få inhemska varor, som vid landväga införsel äro belagda med tull, skulle kunna tullfritt införas utan öfvervägande förlust för någotdera rikets statskassa och industri, så kan stadgande derom beslutas oberoende af frågan om en () Se Aftonbladet n:is 158—1627