i jatt fritt taga annat hem. Denna rätt syntes Jsätta den mindre jordadelns välstånd i fara; I denna adel kunde nemligen icke gifva sina I bönder så förmånliga vilkor, som de stora grundhoerrarne: kneserna, bojarerna och de -Jandliga. Men kronans makt och militärsy stemet berodde just på den mindre jordadelns I prestationer. För att derföre förebygga dess utarmande, ansåg sig Boris Godunow böra genom lagstiftningen hindra böndernas flyttningar. En förordning af år 1593 upphäfde den fria flyttningsrätten för alla genom öfverj enskommelse förpliktade bönder; de skulle I för alltid förblifva på det ställe, der de senaste S:t Georgsdagen varit inskrifna. Detta var ett stort våld emot rätt och egendom. Dermed var den grundsatsen faststäld, att alla d bönder, såväl kommunernas, som de fria legooch arrendebönderna, voro bundna vid marken och tillika med denna godsherrns egendom, samt med denna ärftlig. Slafveriet vid torfvan Var grundlagdt. Närmaste följden var försöket att kringgå lagen. För kommunernas bönder var detta icke lätt möjligt; också uppstod mindre jäsning bland dem, emedan den nya grundsatIsen till en början icke förorsakade någon verklig förändring i deras belägenhet. Annorlunda förhöll det sig med de fria enskilta bönderna, som för viss tid tagit lega eller inskrifvit sig; dessa sökte genom städselns eller inskrifningssummans återbetalande undandraga sig lagens verkan, eller ansågo sig — i fall de tjenade utan inskrifning — icke bundna af densamma. Då utkom 1597, för att göra ätgärden fullkomlig, en ukas, som förbjöd friköpande genom återbetalning, och tillika föreskref att de bönder, som tjenade utan inskrifning, skulle, så vida deras tjenstetid redan varat öfver ett halft år, tillhållas att inskrifva sig hos sina herrar; hade de åter. tjenat kortare tid, så fingo de endast välja emellan sin dåvarande eller någon annan herre, men inskrifva sig måste de. Dessa tvångsåtgärder förorsakade en så häftig jäsnirg bland bönderna, att en allmän resnin hotade. Rörelsen undertrycktes likväl -— vapenmakt och bondefriheten qväfdes genom våld. Alltsedan ansågs S:t Georgsdagen, då den nya ordningen började, såsom en olycks. dag bland landtbefolkningen; och ännu i dag lefva i böndernas mun folksånger, som svårmodigt beteckna Juriewsdagen såsom den, då de beröfvades sin frihet och gjordes till slafvar. Det plötsliga och ovilkorliga uppbäfvandet af flyttningsrätten måste emellertid visa sig skadligt äfven för dem, till hvilkas fördel det vidtogs. Brist på arbetskrafter på ena hållet oeh öfverflöd af sådana på det andra var följden, och måste afhjelpas. Och således blef 1601 någon liten mildring i förordningarne medgifven; den var icke så mycket en eftergift åt bönderna som åt adeln. Enligt det nya stadgandet tilläts det bönder hos de så kallade bojarbarnen och andra små grundherrar, att under vissa vilkor flytta öfver till en annan godsegare. Men det fattades icke undantag och inskränkningar. Först skulle denna tillåtelse icke gälla för vissa kretsar; vidare skulle öfverflyttningen blott vara tillåten till en godsegare af lika rang, hvarigenom den lockelse, som låg i utsigten till bättre omständigheter, blef afskuren. Slutligen skulle från ett och samma herregods årligen icke mer än två bönder få afflytta. Med afseende på bojarernas, embetsmännens, kronans och de andligas stora jordegendom förblefvo de förra bestämmelserna upprättbållna med all kraft. Införandet af jordslafveriet åstadkom en fullständig omstörtning i socialt hänseende. Likväl innefattade det blott en half lifegenskap. Den fullständiga lifegenskapen infördes först af Peter den store. Anda till hans tid utöfvade herrn en fullkomlig eganderätt såsom till en sak blott öfver husoch hoffolket; men numera blefvo bönderna fullkomligt likstälda med de andra slafvarne. Hitintills kunde en bonde åtminstone icke godtyckligt skiljas från jorden, icke såsom en annan sak :användas till hvad arbete i herrns tjenst denne behagade; nu blef äfven bonden prisgifven åt herrns nåd eller onåd, hans person förklarades för ett ting, som kunde efter godtycke begagnas, skiljas från jorden, försäljas och bortbytas. Liksom Peter krossade adeln och de andliga, så tillintetgjorde han äfven sista återstoden af böndernas frihet. Ja,sedan han beröfvat aristokratien den politiska makten och gifvit den ett dödligt slag, så sökte han isocialt afseende hålla den skadeslös för dess förlust och fästa den vid sig, just derigenom, att han fördömde deras bönder till personligt slafveri. Det var icke hans vilja att på detta sätt aristokratiens makt åter medelbart höjdes. Peters åtgärder utgjorde det andra hufvudslaget, som träffade bondeståndet, och förändrade det ryska nationella lifvets sociala ordning. Peter sjelf föregick med det våldsammaste exempel på böndernas misshandling. Med afsigt att göra Ryssland till ett industrielt land, släpade han hundratusentals åkerbrukare från deras kommuner för att använda dem vid industriella företag; andra kommuner bortskänkte han åt utländska manufakturister för att förvandla invånarne till fabriksarbetare. Följden deraf var att jordadeln äfven började betrakta och använda de dem tillhörande såsom maschiner till penningförvärf; att äfven kommunaljord mer och mer prisgafs åt den godtyckligaste hushållning, och att systemet, att utsläppa de lifegna på obrok, utbildades. Enligt detta system kunde herr gifva sina lifegna. tillåtelse att efter eget skön söka sig arbetsförtjenst inom hela riket, emot erläggande af en afgift, som inbragte herrn te gen för er galopperande kurir. — Den arma