i jatt fritt taga annat hem. Denna rätt syntes
Jsätta den mindre jordadelns välstånd i fara;
I denna adel kunde nemligen icke gifva sina
I bönder så förmånliga vilkor, som de stora
grundhoerrarne: kneserna, bojarerna och de
-Jandliga. Men kronans makt och militärsy-
stemet berodde just på den mindre jordadelns
I prestationer. För att derföre förebygga dess
utarmande, ansåg sig Boris Godunow böra
genom lagstiftningen hindra böndernas flytt-
ningar. En förordning af år 1593 upphäfde
den fria flyttningsrätten för alla genom öfver-
j enskommelse förpliktade bönder; de skulle
I för alltid förblifva på det ställe, der de se-
naste S:t Georgsdagen varit inskrifna. Detta
var ett stort våld emot rätt och egendom.
Dermed var den grundsatsen faststäld, att alla
d bönder, såväl kommunernas, som de fria lego-
och arrendebönderna, voro bundna vid mar-
ken och tillika med denna godsherrns egen-
dom, samt med denna ärftlig. Slafveriet vid
torfvan Var grundlagdt.
Närmaste följden var försöket att kringgå
lagen. För kommunernas bönder var detta
icke lätt möjligt; också uppstod mindre jäs-
ning bland dem, emedan den nya grundsat-
Isen till en början icke förorsakade någon
verklig förändring i deras belägenhet. An-
norlunda förhöll det sig med de fria enskilta
bönderna, som för viss tid tagit lega eller
inskrifvit sig; dessa sökte genom städselns
eller inskrifningssummans återbetalande un-
dandraga sig lagens verkan, eller ansågo sig
— i fall de tjenade utan inskrifning — icke
bundna af densamma. Då utkom 1597, för
att göra ätgärden fullkomlig, en ukas, som
förbjöd friköpande genom återbetalning, och
tillika föreskref att de bönder, som tjenade
utan inskrifning, skulle, så vida deras tjen-
stetid redan varat öfver ett halft år, tillhål-
las att inskrifva sig hos sina herrar; hade de
åter. tjenat kortare tid, så fingo de endast
välja emellan sin dåvarande eller någon an-
nan herre, men inskrifva sig måste de. Dessa
tvångsåtgärder förorsakade en så häftig jäs-
nirg bland bönderna, att en allmän resnin
hotade. Rörelsen undertrycktes likväl -—
vapenmakt och bondefriheten qväfdes genom
våld. Alltsedan ansågs S:t Georgsdagen, då
den nya ordningen började, såsom en olycks.
dag bland landtbefolkningen; och ännu i dag
lefva i böndernas mun folksånger, som svår-
modigt beteckna Juriewsdagen såsom den,
då de beröfvades sin frihet och gjordes till
slafvar.
Det plötsliga och ovilkorliga uppbäfvandet
af flyttningsrätten måste emellertid visa
sig skadligt äfven för dem, till hvilkas fördel
det vidtogs. Brist på arbetskrafter på ena
hållet oeh öfverflöd af sådana på det andra
var följden, och måste afhjelpas. Och såle-
des blef 1601 någon liten mildring i förord-
ningarne medgifven; den var icke så mycket
en eftergift åt bönderna som åt adeln. En-
ligt det nya stadgandet tilläts det bönder hos
de så kallade bojarbarnen och andra små
grundherrar, att under vissa vilkor flytta öfver
till en annan godsegare. Men det fattades
icke undantag och inskränkningar. Först
skulle denna tillåtelse icke gälla för vissa
kretsar; vidare skulle öfverflyttningen blott
vara tillåten till en godsegare af lika rang,
hvarigenom den lockelse, som låg i utsigten
till bättre omständigheter, blef afskuren. Slut-
ligen skulle från ett och samma herregods
årligen icke mer än två bönder få afflytta.
Med afseende på bojarernas, embetsmännens,
kronans och de andligas stora jordegendom
förblefvo de förra bestämmelserna upprätt-
bållna med all kraft.
Införandet af jordslafveriet åstadkom en full-
ständig omstörtning i socialt hänseende. Lik-
väl innefattade det blott en half lifegenskap.
Den fullständiga lifegenskapen infördes först
af Peter den store. Anda till hans tid utöf-
vade herrn en fullkomlig eganderätt såsom
till en sak blott öfver hus- och hoffolket;
men numera blefvo bönderna fullkomligt lik-
stälda med de andra slafvarne. Hitintills
kunde en bonde åtminstone icke godtyckligt
skiljas från jorden, icke såsom en annan sak
:användas till hvad arbete i herrns tjenst denne
behagade; nu blef äfven bonden prisgifven
åt herrns nåd eller onåd, hans person förkla-
rades för ett ting, som kunde efter godtycke
begagnas, skiljas från jorden, försäljas och
bortbytas. Liksom Peter krossade adeln och
de andliga, så tillintetgjorde han äfven sista
återstoden af böndernas frihet. Ja,sedan han
beröfvat aristokratien den politiska makten och
gifvit den ett dödligt slag, så sökte han iso-
cialt afseende hålla den skadeslös för dess för-
lust och fästa den vid sig, just derigenom, att
han fördömde deras bönder till personligt
slafveri. Det var icke hans vilja att på detta
sätt aristokratiens makt åter medelbart höjdes.
Peters åtgärder utgjorde det andra hufvud-
slaget, som träffade bondeståndet, och förän-
drade det ryska nationella lifvets sociala ord-
ning. Peter sjelf föregick med det våldsam-
maste exempel på böndernas misshandling.
Med afsigt att göra Ryssland till ett industri-
elt land, släpade han hundratusentals åker-
brukare från deras kommuner för att använda
dem vid industriella företag; andra kommu-
ner bortskänkte han åt utländska manufaktu-
rister för att förvandla invånarne till fabriks-
arbetare. Följden deraf var att jordadeln äf-
ven började betrakta och använda de dem till-
hörande såsom maschiner till penningförvärf;
att äfven kommunaljord mer och mer pris-
gafs åt den godtyckligaste hushållning, och
att systemet, att utsläppa de lifegna på obrok,
utbildades. Enligt detta system kunde herr
gifva sina lifegna. tillåtelse att efter eget skön
söka sig arbetsförtjenst inom hela riket, emot
erläggande af en afgift, som inbragte herrn
te
gen för er galopperande kurir. — Den arma