STOCKHOLM, den 14 Juli
Det med afseende på nuvarande förhål-
landen i Frankrike pikanta innehållet af det
mycket omtalade bref, som grefve Montalem-
bert nyligen aflät till grefve Morny, såsom
president i lagstiftande kåren, för att pröte--
stera- emot den: kejserliga. propositionen om en
ränteförläning såsom ett slags nådegåfva åt
Ludvig Filips döttrar och deras arfvingar, för-
anleder oss att här nedan meddela detta bref
i dess helhet. Såsom man påminner sig, hafva
de Orleanska prinsarne genast protesterat emot
beviljandet såsom en ynnest af hvad famil-
jen egde att fordra såsom en rättvisa, och deras
båda ännu lefvande systrar hafva äfven redan
afgifvit enahanda protest. Om det,såsomrsan-
nolikt är, var Napoleons mening med dota-
tionsförslaget att derigenom i någon mån för-
sona den kränkta familjen eller att utplåna
intrycket af det förhatliga våld, som han 1852
begick genom konfiskeringen af deras egen-
dom, så synes detta således redan vara för-
feladt.
Såsom man vet, blef förslaget emellertid
den 1 Juli antaget af lagstiftande kåren med
en majoritet af 236 röster emot 7, och utan
all. diskussion. - Efterföljande bref, som den
vid tillfället frånvarande Montalembert till-
sändt presidenten Morny, med begäran om
dess uppläsande i kammaren, blef icke alle-
nast icke uppläst, utan har icke en gång fått
tryckas i de franska tidningarne. Det har
emellertid blifvit bekant genom de belgiska
tidningarne och är af följande, både för för-
fattaren och den nuvarande ställningen i
Frankrike karakteristiska lydelse:
Hr president! Qvarhållen på ett afstånd af 120
lieues från Paris af en oafvislig familjepligt, som nöd-
gar mig att begära permission från lagstiftande kå-
ren, erfar jag den lifligaste smärta att icke kunna
deltaga uti den förestående öfverläggningen om lag-
förslaget rörande beviljande af 600,100 fr. ränta åt
prinsessorna af Orleanska huset och deras arfvingar.
Men jag anser min fråovaro icke böra beröfva.
mig rättigheten att uttrycka min mening om detta
förslag, och i öfverensstämmelse med vissa föregå-
ende fall, som ni Tätt kan återfinna i annalerna öfyer
de församlingar, af hvilka vi båda varit medlem-
mar, är det till er, hr president, som jag har äran
vånda mig; för. att bedja er hafva godheten gifva
mina medbröder del af denna min mening.
Jäg ogillar af iifligaste öfvertygelse lagförslagets
bestämmelser och-de: till. grund för detsamma an-
förda skäl. Sedan mer än tjugo år tillbaka, som
jag varit medlem af mitt lands lagstiftande försam-
lingar, pPåninder jag mig aldrig, ha haft anlednding
uttala mig om någon åtgärd, så helt och hållet
oförenlig med alla feglor för allmän och enskilt rätt.
Jag fäster mig ieke vid den underförstådda be-
kräfvelse, som detta förslag gifver åt dekreterna af
den 22 Januari och den 2 Mars 1852, som beröfyat
Orleanska huset det fädernearf, detsamma sedan sek-
ler innebaft. Vid trenne särskilta tillfällen har jag
redan i lagstiftande kåren uttalat mina protester mot
dessa handlingar. Men då man talar om dessa hand-
lingar såsom ett befintligt förhållande, framställer
sig ovilkorligen för en hvar den sanningen: om den
lag, som upprättat Ludvig Filips civillista och så
många andra lagar som, äfven under republiken, be-
kräfiat den hans barn tilldelade donationen, icke för-
mått upphäfva de under Napoleon llI:s regering på
ett så sällsamt sält åberopade monarkiens gamla reg-
lor, så förmår deå pu af oss begärda lagen detsan-
nerligen ieke mer. Ect gammalt rätts-ordspråk sä-
ger: taga och behålla går ej an; man måste likaledes
säga: gifva och behålla går ej an. On man har rätt
att taga, har man icke rätt att gifva.
Ez:t af tvenne: antingen öfvereosstämmer det med
Frankrikes gamla statsrätt, såsom-der yttras i moti-
veringen, att mah lagt Orleanska husets fäderne-
arf till statsdomänerna, och med hvad rätt vill man
då nu beröfva staten en del deraf? Eller ock var
denna gamla rätt icke tillämplig på det af 1830 års
karta skapade konungadöme, och i sådant fall, hvar-
före upphäfver man nu blott till en del och endast
till förmån för qvinnorna de på detförra antagandet
grundade åtgärderna?
Om den egendom, som hertigen af Orleans före
sitt uppstigande på tronen donerat åt sina barn, icke
tillhörde dem, hvarföre då gifva dem en gratifika-
tion på de skattdragandes bekostnad? Men om den
tillhör dem, eller om frågan allenast är tvifvelaktig,
huru kan man återgifva den åt somliga och vägra
den åt andra?
Huru vågar man, i betraktande af vår civilrätt och
den af densamma stadfästade lika arfsrätten, huru
vågar man erkänna döttrarnes rätt vid det man af-
händer sönerna hvad dem tillkommer, och sålunda
stifta ett slags salisk lag till förmån för konfiska-
tionen ?
Och om de ifrågavarande domänerna tillhöra blott
dem, till hvilka man har för afsigt att utbetala de-
ras värde, hvarpå stödjer man sig då för att icke
återställa dem in natura? Hvarpå grundar sig rät-
ighetea att ersätta fastigheter med en ränta? Hvil-
ken enskilt man skulle vilja gå in på ett dylikt byte ?
Deh hvarpå grundar sig denna beräkning af 200,000
rancs åt hvarje person? Hvar flones syneinstrumentet,
var finnes den med parternas ömsesidiga begifvande
ipprättade värderingen, hvar finnas de kontrakter,
le auktionsprotokoller, som kunna ligga till grund
ör uppskattningen af dessa fastigheter och denna
sfriga egendom, som domänförvaltningen bemäkti-
gat sig?
Huru kan man dessutom erkänna, att äktenskaps-
sontrakterna mellan konung Ludvig Filips döttrar och
leras gemåler hafva en för Frankrike förbindande
nternalionel karakter? Det är att förneka att denna
amma karakter eger rum i afseende på de kontrak-
er, som blifvit afslutade mellan konungens söner och
le främmande prinsessor, med hvilka de blifvit för-
mälda.
Månne således icke de fyra orleanska prinsarnes
ådernearf bort betraktas såsom ett bland de vilkor,
om föranledt giftermålet (såsom det heter i motiverna)
ned dessa prinsessor, hvilka lemnat sina fädernesland
ör att inträda i en främmande familj, och hvilka så-
anda finna sig besvikna i afseende på de för dem
ärflytande fördelarne af donationen af den T Aug.
vi deräs barn borde ärfva?
m man slutligen, såsom det heter i motiverna,
eträktar 1851 års dekreter såsom laggilda och
Srbindande, huru kan man då föreslå en fransk
Srsamling att i statsskuldsboken inskrifva rän-
or, hvilka i sjelfva verket ieke skulle vara
nnat än frivilliga pensioner till förmån för unga ut-
indska furstar, som aldrig gjort och sannolikt al-
rig skola göra någonting för Frankrike, medan man
ägrar hvarje godtgörelse, hvarje skadestånd åt verk-,
gen franska furstar, hvilka alltifrån Antwerpens be-
amin ända till Ahdal Kadora tillfångatagande al-