STOCKHOLM, den 14 Juli Det med afseende på nuvarande förhållanden i Frankrike pikanta innehållet af det mycket omtalade bref, som grefve Montalembert nyligen aflät till grefve Morny, såsom president i lagstiftande kåren, för att pröte-steraemot den: kejserliga. propositionen om en ränteförläning såsom ett slags nådegåfva åt Ludvig Filips döttrar och deras arfvingar, föranleder oss att här nedan meddela detta bref i dess helhet. Såsom man påminner sig, hafva de Orleanska prinsarne genast protesterat emot beviljandet såsom en ynnest af hvad familjen egde att fordra såsom en rättvisa, och deras båda ännu lefvande systrar hafva äfven redan afgifvit enahanda protest. Om det,såsomrsannolikt är, var Napoleons mening med dotationsförslaget att derigenom i någon mån försona den kränkta familjen eller att utplåna intrycket af det förhatliga våld, som han 1852 begick genom konfiskeringen af deras egendom, så synes detta således redan vara förfeladt. Såsom man vet, blef förslaget emellertid den 1 Juli antaget af lagstiftande kåren med en majoritet af 236 röster emot 7, och utan all. diskussion. Efterföljande bref, som den vid tillfället frånvarande Montalembert tillsändt presidenten Morny, med begäran om dess uppläsande i kammaren, blef icke allenast icke uppläst, utan har icke en gång fått tryckas i de franska tidningarne. Det har emellertid blifvit bekant genom de belgiska tidningarne och är af följande, både för författaren och den nuvarande ställningen i Frankrike karakteristiska lydelse: Hr president! Qvarhållen på ett afstånd af 120 lieues från Paris af en oafvislig familjepligt, som nödgar mig att begära permission från lagstiftande kåren, erfar jag den lifligaste smärta att icke kunna deltaga uti den förestående öfverläggningen om lagförslaget rörande beviljande af 600,100 fr. ränta åt prinsessorna af Orleanska huset och deras arfvingar. Men jag anser min fråovaro icke böra beröfva. mig rättigheten att uttrycka min mening om detta förslag, och i öfverensstämmelse med vissa föregående fall, som ni Tätt kan återfinna i annalerna öfyer de församlingar, af hvilka vi båda varit medlemmar, är det till er, hr president, som jag har äran vånda mig; för. att bedja er hafva godheten gifva mina medbröder del af denna min mening. Jäg ogillar af iifligaste öfvertygelse lagförslagets bestämmelser och-de: till. grund för detsamma anförda skäl. Sedan mer än tjugo år tillbaka, som jag varit medlem af mitt lands lagstiftande församlingar, pPåninder jag mig aldrig, ha haft anlednding uttala mig om någon åtgärd, så helt och hållet oförenlig med alla feglor för allmän och enskilt rätt. Jag fäster mig ieke vid den underförstådda bekräfvelse, som detta förslag gifver åt dekreterna af den 22 Januari och den 2 Mars 1852, som beröfyat Orleanska huset det fädernearf, detsamma sedan sekler innebaft. Vid trenne särskilta tillfällen har jag redan i lagstiftande kåren uttalat mina protester mot dessa handlingar. Men då man talar om dessa handlingar såsom ett befintligt förhållande, framställer sig ovilkorligen för en hvar den sanningen: om den lag, som upprättat Ludvig Filips civillista och så många andra lagar som, äfven under republiken, bekräfiat den hans barn tilldelade donationen, icke förmått upphäfva de under Napoleon llI:s regering på ett så sällsamt sält åberopade monarkiens gamla reglor, så förmår deå pu af oss begärda lagen detsannerligen ieke mer. Ect gammalt rätts-ordspråk säger: taga och behålla går ej an; man måste likaledes säga: gifva och behålla går ej an. On man har rätt att taga, har man icke rätt att gifva. Ez:t af tvenne: antingen öfvereosstämmer det med Frankrikes gamla statsrätt, såsom-der yttras i motiveringen, att mah lagt Orleanska husets fädernearf till statsdomänerna, och med hvad rätt vill man då nu beröfva staten en del deraf? Eller ock var denna gamla rätt icke tillämplig på det af 1830 års karta skapade konungadöme, och i sådant fall, hvarföre upphäfver man nu blott till en del och endast till förmån för qvinnorna de på detförra antagandet grundade åtgärderna? Om den egendom, som hertigen af Orleans före sitt uppstigande på tronen donerat åt sina barn, icke tillhörde dem, hvarföre då gifva dem en gratifikation på de skattdragandes bekostnad? Men om den tillhör dem, eller om frågan allenast är tvifvelaktig, huru kan man återgifva den åt somliga och vägra den åt andra? Huru vågar man, i betraktande af vår civilrätt och den af densamma stadfästade lika arfsrätten, huru vågar man erkänna döttrarnes rätt vid det man afhänder sönerna hvad dem tillkommer, och sålunda stifta ett slags salisk lag till förmån för konfiskationen ? Och om de ifrågavarande domänerna tillhöra blott dem, till hvilka man har för afsigt att utbetala deras värde, hvarpå stödjer man sig då för att icke återställa dem in natura? Hvarpå grundar sig rätighetea att ersätta fastigheter med en ränta? Hvilken enskilt man skulle vilja gå in på ett dylikt byte ? Deh hvarpå grundar sig denna beräkning af 200,000 rancs åt hvarje person? Hvar flones syneinstrumentet, var finnes den med parternas ömsesidiga begifvande ipprättade värderingen, hvar finnas de kontrakter, le auktionsprotokoller, som kunna ligga till grund ör uppskattningen af dessa fastigheter och denna sfriga egendom, som domänförvaltningen bemäktigat sig? Huru kan man dessutom erkänna, att äktenskapssontrakterna mellan konung Ludvig Filips döttrar och leras gemåler hafva en för Frankrike förbindande nternalionel karakter? Det är att förneka att denna amma karakter eger rum i afseende på de kontraker, som blifvit afslutade mellan konungens söner och le främmande prinsessor, med hvilka de blifvit förmälda. Månne således icke de fyra orleanska prinsarnes ådernearf bort betraktas såsom ett bland de vilkor, om föranledt giftermålet (såsom det heter i motiverna) ned dessa prinsessor, hvilka lemnat sina fädernesland ör att inträda i en främmande familj, och hvilka såanda finna sig besvikna i afseende på de för dem ärflytande fördelarne af donationen af den T Aug. vi deräs barn borde ärfva? m man slutligen, såsom det heter i motiverna, eträktar 1851 års dekreter såsom laggilda och Srbindande, huru kan man då föreslå en fransk Srsamling att i statsskuldsboken inskrifva ränor, hvilka i sjelfva verket ieke skulle vara nnat än frivilliga pensioner till förmån för unga utindska furstar, som aldrig gjort och sannolikt alrig skola göra någonting för Frankrike, medan man ägrar hvarje godtgörelse, hvarje skadestånd åt verk-, gen franska furstar, hvilka alltifrån Antwerpens beamin ända till Ahdal Kadora tillfångatagande al