ser har varit desto mera trygkande för des vestliga
Norge, som det dit införda engelska stångjernet be-
funnits af så dålig beskaffenhet, att det endast till
få arter af förbrukning kunnat användas.
Med det förut gjörda förslaget, att landvägen in-
förda svenska och norska väror skola kunma sjövä-
gen vidare försändds, utan att dervid blifva tullplik-
lige, är ock mera öfverensstämmande, att tillåta alla
svenska och norska varor (utom socker och tobak),
sjövägen införas mot half tull, än att undantaga en
del af dem från en sådan tull-lindring, hvilket senare
skulle framkalla den konstlade utvägen att varor,
för hvilka undantagen gälde, intoges landvägen och
derefter från första hamn i det rike, dit införseln
skett, sjövägen försändes vidare till deras -bestäm-
melseort, i stället att direkte sändas sjövägen från
eha riket till det andra. v
Ett annat inom komiten väckt förslag, om tullfri-
het för de två stora föremålen för införsel från
Norge till Sverge och tvärtom, nemligen fiskvaror
och spanmål, mot upphäfvande af all tullindring för
andra varor vid sjöväga införsel, mötes af den be-
tänklighet, att då de norska fiskvarorna till största
delen i Sverge icke hafva någon medtäflare att be-
kämpa, skulle fritagelsen från tull sannolikt endast
komma den svenske förbrukaren till godo, hvaremot
den svenska spanmålen genom tullfriheten skulle
vinnr en verklig fördel vid afsättningen i Norge,
under täflan med främmande spanmål. Härvid må
erinras, att Sverge i medeltal de tio sista åren (1845
—54) utfört 458,524 tunnor spanmål årligen, och
1854 1,026,226 samt år 1855 icke mindre än 1,838,003
tunnor, och att det följaktligen icke är osannolikt,
att om Sverges spanmål finge tullfritt införasi Norge,
kunde den till mycket betydlig delfylla Norges span-
målsbehof, hvilket i vanliga år kan uppskattas till
1,000,000 a 1,200,000 tutinor. Derest det nu gälde
att från nyo ordna handels- och sjöfartsförhållandena
mellan rikena, skulle detta förslag hafva åtskilligt
för sig; men nu må ihågkommas, att det gäller att
bygga på en grund, som bestått i 30 år, och att det
i flera hänseenden skulle verka störande för handels-
förbindelsen mellan rikena, om den hittills med-
gifra tull-lindringen vid sjöväga varvförsel af de fle-
sta alster och tillverkningar nå med ens blefve upp-
häfven.
Såsom förut är anfördt, har komiten ieke tvekat
att föreslå, att det må tillåtas aw föra utländska
oförtullade varor såsom tranmsitogods från det ena ri-
ket till det andra. De skäl, som uppfordra till en
sådan lättnad i handelsförbindelsen, äro i sig sjelfva
så klara och hafva blifvit så fullständigt utvecklade
i komitebetänkandet af år 1846 och den norska re-
geringens underd. utlåtande af den 6 Jan. 1855, att
man ansett sig endast böra dertill hänvisa. De kon-
trollföreskrifter, som komiten af år 1846 föreslagit,
Mm man ock ansett helt och hållet ändamålsenliga.
afseende på tillåtelsen att införa utländska förtul-
lade varor från det ena riket till det andra, hår
man ansett sig ieke böra föreslå någon förändring i
nu gällande stadgande. Den genom mellanrikslagen
gifna tillåtelse, att tullfritt landvägen införa såväl
utländska som svenska och norska varor i vissa be-
stämda mindre qvantiteter, har man ansett af syn-
nerlig vigt att bibehålla. Man har ieke förbisett
att tillåtelsen kan leda till missbruk, men man an:
ser möjligheten deraf icke få utgöra hinder för bi-
behbållande af en så vigtig del af melanrikslagent
städganden ängående gränstrafiken, och man hoppat
att det skall lyekas begge rikenas administrationer
att hädanefter som hittills förebygga gröfre miss:
bruk. Dock har man trott sig böra biträda det
1846 års komite gjorda förslag om nedsättning
qvantiteter af icke specielt uppräknade artiklar, som
det må vara tillåtet att sålunda införa.
I fråga om svenska och norska fartygs ömsesidiga
rättigheter här komiten bibehållit det mellanriksla-
gens stadgande, enligt hvilket det ena rikets fartyg
skola i det andra riket behandlas såsom inhemska,
åtnjuta lika rättighet och erlägga lika afgifter som
desse. Men, med afseende på vilkoren för tillgodo-
njutande af denna likhet i skepps- och varuumgäl-
der, har komiten ansett sig böra upptaga det af 1846
års komiterade gjorda förslag, att dertill endast skall
erfordras att fartygen äro försedda med sådane do-
kumenter, som de i hvartdera riket gällande stad-
ganden förcskrifva till bestyrkande af egna fartygs
nätionalitet, Genom K. Mits kungörelse af den 2
Maj 1852 är redan stadgadt att, under förutsättning
af motsvarande behandling af svenska fartyg i Norgd,
fartyg, som äro i Norge naturaliserade, skola i afse-
ende å skeppsumgälder i Sverge behandlas som inhem-
ska. Sedan man i Sverge numera betydligt under-
lättat natuoralisationen af utrikes bygda färtyg (ge-
nom kungörelsen den 15 Aug. 1851 och den sista
svenska tulltaxan, hvari naturalisationsafgiften blifvit
nedsatt till den i Norge gällande), samt svenska han-
delsflottan på senare åren vunnit en ej obetydlig till-
växt, har komiten ansett tiden vara inne att äfven i
afseende på varuafgifterna i Sverge ställa fartyg,
som i Norge blifvit naturaliserade, vid sidan af i
Norge bygda fartyg; helst det icke mindre i förhål-
lande mellan de förenade rikena än mellan andra
stater, som med hvarandra ingått reciprocitetstrak-
tater, synes böra vara hvart och ett fikes rätt att
bestämma de vilkor, hvarunder fartyg må i detsamma
vinna nationalitet. I Norge hafva alla i Sverge na-
turaliserade, liksom de i Sverge bygda, tillgodonjutit
den i mellänrikslagen medgifna lindring så i skepps-
som tullumgälder. Stadgandet i mellanrikslagen, att
fartyg, som äro bygda i ena riket, kunna i det an-
dra, utan naturalisationsafgift, naturaliseras, har mah
på ofvan antydda skäl ansett böra utsträckas äfven
till fartyg, som i ettdera af rikena blifvit naturali-
serade. (Fortsättning.)